Mina två liv

Ikväll klockan nio.

Här är ett klipp från God Kväll

Härdåra för det gick inte infoga de


När jag ser henne prata ser jag mina rörelser, jag hör mina tankar.
Det är häftigt och det är jävligt läskigt. Hon är inte som Linnea som är min tvilling, men i stort känner jag igen allt.

Känner igen det hon berättar om sin skilsmässa, hon kände ingenting, jag var bara arg. Ungefär samma.
Att inte kunna känna. För i min värld var arg normaltillstånd. Min skilsmässa triggade nog min senaste period, den var vidrig och samtidigt dog mamma. Jag var arg. Vägrade känna. För känna är farligt.
Samtidigt som man är extra känslig. Bara en blick kunde förstöra en dag. Hudlös. Så är det fortfarande, men det är nog mer rädsla än något annat.

Att vara annorlunda. Så är det ju. Känner igen hennes hopp, glädje varvat med en stark önskan att dö. Jag trodde fram tills nu att alla vill dö, att det är en del av livet. Fikon fick jag liksom. Den så kallade vanliga människan verkar se fram mot semestern och sånt, inte döden.
Det sitter alltså en präst i God Kväll och har samma känslor som jag ungefär. Skumt

Tröttheten, denna trötthet.
Det blir finemang att se ikväll. Jag är hemma när jag hör henne. Jag blir stark att hon sitter där i TV och berättar hur det är. Hur man inte kan städa, inte gå upp, inte betala räkningar. Inte öppna post. Samtidigt som jag i andra perioder kan åka land och rike runt och göra saker, mina tankar blir vapen för framgång, otroliga projekt skall genomföras. Det brukar sluta i ett jaha.

Ja skit det samma.

Titta ikväll.
Jag ska titta, det handlar om mig, fast ändå inte
Jag är ju Johannes inte en sjukdom. Inför sjukdomen är jag bara förvirrad. Verkligheten är uppenbarligen en annan än den jag levt med. Mina känslor inför det är blandade. Ibland är jag förbannad. Mest blir jag förvirrad och trött och känner att det är fusk. Då och då är det skönt att ha en förklaring, men förklaring kräver  analys och det är jobbigt.

Så kan det gå

Varför kan det inte vara lite enkelt

Min kropp är arg på mig. Det inser jag. ett år där jag snittat tre fyra timmar sömn per dygn verkar ha tagit ut sin rätt.
Jag vaknar sömnig och lever livet sömnig.
Det har sina poänger. Men jag saknar det där, ja hur ska man säga, drivet jag hade innan
Då inga hinder fanns. Allt var kaos och det sket ju jag i
Nu är allt jobbigt
Hjärnan galopperar fritt och tankarna gör mig inte piggare.

Spelar Steel Eye Span nu och ska ta en kopp te. Måste va försiktig med koffein, o ja det är örtte.

Idag ska jag göra en hamburgare, äta den med rotfrukter.
Klockan är snart nio och dagen är liksom klar.
Kan se den
Handla, bli arg för folk är i närheten
Lunch
Spela musik
Titta på nån blomma
Äta, men det ska va hipsterburgare. Rotfrukterna glaceras så klart, lagrad herrgård på köttet, måste ju leva upp till mitt rykte
Vänta till klockan åtta då jag ska äta medicin
Klockan nio kanske jag festar till det med en lergigan beroende på hur oron känns.
Sen lägger jag mig

Är det detta som är att leva ett vanligt liv så vete fan, det är ganska begränsat :)
är det så att vara fri?

Fast bra. Här i mitt hem är det bara jag, jag har skorna på inne för jag vill det och tjänar tid när jag ska ut, jag har bra musik, en fin trädgård.
Nån gång då och då känner jag mig lite nästan lycklig.
Men sen hoppar demonerna på mig och tankarna kommer.
Det havererade livet. Sveket från min fru, som jag inte klandrar, livet är som det är. Jag bor här, alla kan se hennes lycka samtidigt som dom kan frossa i min olycka. Känns så där.

Fast jag tror liksom någonstans att jag vinner. Tre dagar i rad nu har vart helt ok, jag sover, jag tänker, jag skrattar, jag lever livet passionerat de minuter jag orkar. Huset är min trygga plats, här är det jag, mina regler, mitt liv, det är fantastiskt. Trivdes inte så bra här innan. Har aldrig gjort det, nu ska jag bara bli av med dom satans fondväggarna sen är det bäst.

Minns en gammal flickvän som sa att hon inte ville ha en "vanlig" kille, men att jag var lite för ovanlig haha. Kanske är det så.
Det gör inget

Jag tycker jag är vanlig, bara alla andra som är ovanliga liksom.

Avslutar morgonens bryderier med ett mästerverk
Nu går vi ut och hatar världen

Att återta musiken

Musik och poesi har alltid varit det viktigaste i mitt liv.
Musiken försvann 2008, det är sju år sen. I vårt äktenskap fanns inte tid för musik. Fanns väl inte tid för så mycket alls, men så kan det gå

I takt med uppvaknandet i Hudiksvall märkte jag plötsligt att musiken inte längre gjorde ont.
Lyssnade dygnet runt där på min balkong där jag satt och tjurade.
Upptäckte ny musik och tog tillbaka gammal.

Sen dess har jag lyssnat oavbrutet. Soft Cell. Lou Reed allt det där nya. allt jag missat.

Jag minns hur jag njöt av dylan och Cure och Cave och Neubauten och allt. Hur viktig musiken var då när jag var ung.
Nån tog musiken ifrån mig, eller mer nåt.
Just nu lyssnar jag på the Art Of Falling Apartplattan med Soft Cell. Den är briljant.

Märker att jag med musiken kan styra lite hur jag mår, det är tyfft.
Särskilt då poesin är på semester en sväng.

Idag ska jag kryssa med folk på distans, tvätta och handla. Det säger schemat.
Så då gör jag så.
Alva va äntligen här igår.

Hon har en ganska soft syn på livet. Hon undrade om det fanns kompisar på sjukhuset och om det va mjuka sängar. Jag svarade ja och sen nej.
Det va i princip allt hon ville veta.

Hon va mycket intresserad även om jag hade ett gosedjur där, det hade jag inte men berättade att vissa hade det. Stackars pappa sa hon, du kunde fått ha tigern

Musik. Minns alla konserter jag sett, alla festivaler jag vinglat runt på och ser det som något bra. Jag är lycklig jag sett Nirvana fast jag kanske inte riktigt minns så mycket.

Nu är musiken min igen. Sådeså

O likt Brandon i Beverly Hills dansar jag aldrig

Att inte vara ensam längre

Kurt Vonnegut skrev ju typ 932808469 romaner, en handlar om att man utrotar ensamheten genom att se till att alla får en släkting.
En rolig bok. Som alltid med Vonnegut lite fladdrig

Men jag börjar om
Jag är 44 år gammal. Jag har alltid känt mig ensam i min relation till världen.
Som att ingen förstår mig och jag förstår inte världen
En teaterscen där jag spelat vanlig

Men plötsligt kom hon, den där tvillingen jag alltid hoppats på.

Jag testade henne i början. Berättade nåt som jag klurat på eller gjort. Jag förstår, så har jag också gjort blev svaren. Jag blev nyfiken. Berättade mer, blev bekräftad, fick höra henne, kände igen mig. som ett fyrverkeri av förvirring då jag plötsligt insåg att det finns fler

För så är det, jag är en främling i denna värld, ja ja snor av ekelöf, och vet inte helt hur den fungerar. O det är ett faktum, alienation, en outsider i det här spelet som kallas livet.

Nu kan jag ventilera saker med nån som är så lik mig fast ändå inte.
Det är bra för oss, synd om världen att vi är två och har hittat varandra.
Vi kan äga jorden om vi vill tror jag. Sänka regeringen och skapa kaos i byarna. Bringa olycka i trakten. Det bara genom att finnas.

Den makten är ganska fin

Att få svar, förståelse och bekräftelse.

Ibland känns det fånigt att med stolt röst berätta jag klarat att handla på ICA, hon förstår. Där är det inte konstigt. O så satans skönt o få svaret, nej du är inget svin, det är sjukdomen som bråkar.

Leve oss. Vi ska ta över.



O ja, mkt Jonathan Johansson sista veckan. Han känns bra

När jag skriver då äger jag mitt liv

Den stora bluffen

Jag fick sjukintyget efter att ha ringt o tjurat.

Tänker lite på vad det står i det egentligen.
Bipolär typ 2
Massa annat typ bull, men det är bara att ta

Sjukvården har lite stulit mitt liv, så känns det just nu.
Inte här i edsbyn har bästa doktorn här, men sen jag fick min första semester 2002.
Jag fick fel mediciner och fel diagnos och flera år i kaos.

Jag ska bli vuxen nu liksom. Alla förväntar sig att nu så blir det bra, o det blir det, men det tar tid. Det går inte snabbt.

Litium gör inget mer än tar bort de mest extrema, lite som en rullator typ, resten av arbetet är mitt, för jag ska fan inte mumsa lamictal och sertralin och mirtazepin och quetiapin som dom försöker trycka i mig. Det funkar ju inte.
Blir bara skit.

Denna övertro till mediciner. Jag behöver bara tid. Tid och en jävla envishet. Men att jag lever är ett tecken på hur envis jag är så det ska nog bra

Jag är ständigt förvirrad. Hela skallen går på högvarv, jag vet ingenting.
Vad är på riktigt liksom

Jag har ont i själen och hjärtat. Jag skäms för saker jag gjort. Jag är ledsen. Liten. Rädd.

Samtidigt är jag stolt och tyff, jag känner mig som värsta krigaren
Men finns tiden. Dom vill jag ska flumma in på SSRI o annat, fick tom sömnisar om jag velat. Tur jag inte tog dom för sova funkar.
Men på natten kommer sorgen och ensamheten och drömmarna är monster av minnen som jag plågas med.

Det är fan inte kul. Det finns enklare sätt, men dom är inge bra.
Därför jag skriver så mycket, jag verkar kanske förvirrad o tro mig det är jag

Men mest är jag klar i skallen. Det är fantastiskt

O jag hatar livet för att jag inte fått leva så här hela tiden. Samtidigt som jag liksom ändå haft det bra
Så jävla svårt o förklara.

Och jag tänker inte frossa tacos på fredagar och ha ett sånt liv, man kan va vanlig som jag vill va.
Utan tacos. Men med mina idoler Ekelöf, Strunge och Lundberg. Jag har som mål att va en vanlig outsider? Hur man nu är det.
Jag vill fortsätta ligga i gräset och se på himlen. För så är det, in i nån fålla ska jag inte.

Jag ska ordna en lista med saker jag vill uppnå i framtiden. Lide fånigt men va fan

Det är trettio år av mitt liv. Det tar tid.

Mina dagar

Känns som jag vart hemma en evighet. Så är det inte riktigt.


Hotel Hell






Den låten beskriver Hudiksvall ganska väl från Eric Burdons skiva before we were so rudely interrupted. En riktig flower powerklassiker. Pappa hade den. Nu har min bror den. Skitbra.
Alltid älskat låten men nu sitter den som en pungspark

Jag följer schemat.
Vaknar runt klockan sex, lyssnar på P4
Kaffe och cigarett (för många) mer kaffe
Frukost. Varje dag. Jag e grym ju.
Mailar Linnea lite och fnissar och planerar olika aktioner.
Läser på nätet om det jag levt med hela livet. För inte fick ja nån info på hotellet inte.
Går till erik.
Pratar blommor manligt.
Kvällarna är värst
Eller timmarna efter tre.
Då går jag mest runt i huset och lyssnar på musik. Ibland rör jag mig som Thåström.
Jag försöker. Det är nog det det är. Ett försök.

Jag trivs med att lyssna på musiken. Svårt med att följa schemat efter litium klockan 20. Då ska jag se på TV.
Blir bara förbannad för det är så mycket mög.
Men det är väl friskt?

Rastlös, vet jag inte kan stressa. Jag får inte stressa.
Jag lägger mig, jag har inte så mycket ångest, det är bra.
Jag är ledsen. Jag mår inte bra.
Men det kunde varit värre. Det kunde onekligen också varit jävligt mycket bättre.
Socionomen i mig förklarar att jag är i chock och kris och trauma. För så är det.

Ikväll ska jag prata med alva. Det har jag sett fram emot

En stor kostym, en liten man

Hur kunde dom bara låta mig gå hem med diagnosen.
Sånt snurrar i denna överhettade skalle.
en total kris. 44 år gammal, får veta att jag haft det här sen tonåren.
Två askar tabletter i handen och ett Lycka till ring om det blir några biverkningar.

Jag ringde inte.

Nu är jag hemma och sitter med FK för att se om dom skickat läkarintyg dit, det har dom inte. Inte till mig heller. Jag är hyfsat osugen på att ringa Hudiksvall och tigga dessutom.

Nåväl sjukskriven till 15/7 om det nu finns nåt sjukintyg.

Denna kafkaartade parodi fortsätter och stressar.

Dom som vågar bruka fråga om det är som i Gökboet att ha semester på psyk. O ja, det är det ju.
Fast utan lobotomi, hittills.
Det är kaos, det är makt och motmakt, det är parallellprocesser det är ensamhet förnedring och litenhet.
Men det pågår ett krig, mellan patient och vårdare
Jag tjurar alltid, sitter skitarg i ett hörn och röker.

Sedan jag va på semester senast har rökrummen försvunnit, det är synd.
Rökrum och psykkorridor passar ihop
Gula väggar klantigt övermålade med vitt.
Ett svart hat mot allt.
Jag blir en granat. Bara väntar på att få skrika ut min sorg, men ingen lyssnar
mer än dom andra, dom som är lika lite värda. Dom som vet.

Allt blir hat, kommer medicinen sent är det ett bevis på att man inte är nåt värd, skulle nån vårdare våga prata med mig så blir jag arg, fast en del är bra. Då pratar jag gärna.
Men att få höra följande tolv gånger om dagen :

"Du som ändå är så ung och ser så bra ut och har så fina barn och har kommit så långt i livet du har mycket att leva för" Jo tack jag vet det, jag är en idiot som är här, tack liksom, fint att få det bekräftat.

Jag har massor att leva för, men har haft massor av spöken. Nu ska dom sakta försvinna in i en begriplighet

Den långa flykten

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, flytt
Som liten till böcker och fantasivärldar

Som vuxen till böcker, fantasivärldar, dåliga saker och även geografiska flykter.

När skallen går igång då måste jag fly. Det har jag vetat hela livet. För det blir aldrig så bra om jag inte flyr.

Geografiska flykter är enkla att se som bra när jag bestämmer mig, men ganska svåra att behärska
året i Söderköping var kanske inte det bästa i mitt liv för att ta till i underkant.

När hjärnan går på högvarv och sömnen lämnat walk over då är det illa. Då är det farligt
Då måste jag sova efter ett tag. Annars hamnar jag på sjukhus till slut.
Igen hur kan en läkare missa min bipolaritet?

Men bra saker att göra: Försöka yoga o sån skit. Läsa, om det inte triggar igång ännu mer. Samt fantasivärlden. För att vara vuxen lever jag ovanligt mycket i den världen. Det är ganska kul. Jag brukar slappna av genom att låtsas jag är spion, eller infiltratör eller vad som. Det brukar fungera. Sen kommer sömnen, till slut.

Det finns dåliga sätt att försöka somna, dom kan nog alla klura ut. Dom hjälper för stunden, den kemiska flykten. Det är det farligaste, kan sluta på sjukhus, kan sluta i finland. Man vet aldrig.
Hittills har dom inte slutat med döden vilket är bra.
Jag måste acceptera att jag ibland vill dö, världen är inte min, den är inte byggd för mig.
Den är byggd för annat och andra. Nu vet jag det och det är befriande. Jag är annorlunda. Jag har papper på det.

Det är ok att vara låg, bara jag vet varför och det börjar jag sakta förstå.
Det gör dom känslorna enklare att hantera.
Märkligt nog

O jag flyr nu med, som idag, till mina världar ett tag. Det är skönt.
Idag är en sådan dag.
Det får det vara

Måndag

Jag lär mig varje dag. Tack vare en nyfunnen nära vän får jag svar på de frågor jag har. Det är märkligt att äntligen få svar.

Litium tar bort skoven av det bipolära. Det tar inte bort tex en önskan att dö. Det är dumt, det borde ta bort allt.
Men det är en början att slippa det där helvetet hur kul det än nu är. Sen att all sorg plötsligt blir så tydlig, det får jag ta.

Jag känner mig lurad av livet. Jag är arg. Arg på allt från ja allt och inget, jag är arg för att jag sitter här och mår som jag mår.
O ring inte psyk nu, det här måste jag ju klura på och varför inte just idag. en bra dag.

Vaknade tidigt efter en bra natt.
Mailade linnea och undrade lite saker, fick bra svar.
Drog till erik och vi handlade petunior, kryddor och potatis som vi sedan sådde.

Värste svennegrejen ju

Lagat god mat och varit i tre affärer. Det är jobbigt att besöka såna. Men jag gör det.

Nu ska jag bara vila och ta det lugnt så jag inte går igång. Macka och medicin klockan åtta.
Lägga mig halv tio.
Sova

Jag ska INTE sortera alla böcker tolv gånger, jag ska INTE köpa fem antivirusprogram online, jag ska INTE köpa böcker, fröer tegelstenar o allt annat som finns.
Jag ska inte glömma att sova, eller mer strunta i det för att kaffet är som godast vid midnatt.
Jag ska vara vanlig, men ändå närvarande. en kille som sover med sin dotters kudde, eller gubbe dåra, för att han saknar henne så
En johannes som är rädd och ibland känner som innan, att han vill dö, men nu vet att han inte ska det.
Bara leva, det får va hur svårt det vill.
Det är liksom nu det börjar. sjukhuset var mest för att undvika döden, o det är ju bra. Det är välan deras jobb att låsa in så folk inte begår självmord. Sen kan man kanske göra det på ett trevligare sätt kanske. Jag vet inte.


Daniel Johnston sjunger finast om det. Han är bipolär o bäst

Men snälla tevin

kan det finnas nåt att se

Idag duschade jag, jag är allt för mager.  Men det går över.
Det som jag noterade är att jag ser skadad ut, i ansiktet, att jag bär på en sorg. Plågad.
Har egentligen aldrig brytt mig om hur jag ser ut, kan ju bero på att jag är så jävla snygg.
Men jag börjar bli gammal. Jag ser i mina ögon att jag sörjer. En smärta i blicken.

Klart två veckor på sjukhus inte muntrar upp någon men tror, o detta är inga vetenskapliga fakta, att jag är helt jävla slut.
Kroppen är slut. Psyket är slut. Blicken, mina ögon lyser inte. Inte ens av hat. Blicken skrämmer mig, den är trött och ledsen.

44 år gammal i en villa i Edsbyn. Vad hände.
Sjukhuset förändrade mig, för alltid kanske, jag vet inte.
Har legat inne förr och kommit ut argare vildare och, tycker jag, vackrare. Full av kamp.

Det här ser ut som en uppgiven människa. Som Winston Smith i slutet av 1984. När han till slut gett upp.

Mitt mål med livet är att aldrig sluta kämpa.
Jag har tid nu, tid att vila, att ja va fan operera bort påsarna under ögonen och rynkorna.
Nä, men jag har tid att skapa ett nytt sammanhang.

Senaste 18 månaderna i mitt liv orkar jag inte ens skriva ner, ingen skulle ändå tro på dom. Alla dessa katastrofer och personliga brännor. Inget gjorde min blick så trött, eller så är det just det det gjorde och att jag inte sett den innan.

Nu borde jag ju lägga ut ett foto, men det gör jag inte.
Jag sitter uppe lite till.

Går och röker en cigarett och tänker på allt bra jag gjort.
Tua
Alva
Olika bra jobb
O ja, än är jag inte knäckt, men skönt o skriva av det

Dag två

Inte lika bra dag

Var på ICA
Hann hem innan jag exploderade i sorg
Allt känns bara så orättvist
Be om lov för att vara med sitt barn
att inte va glad
eller som andra
att vara så liten och ensam och ledsen och rädd
men jag hittade soyghurt och har köpt både lunch och enorma mängder godis.

Nu ska jag lyssna på stefan Sundström, han brukar hjälpa

Snart första dagen hemma avklarad

Första hela dagen






Temat för dagen
vad är dröm och vad är verklighet


Fatta chocken sista tiden. Tro att en medicin ska rädda allt och den gör att man vaknar på sjukan pigg som fan och fattar noll och intet.

Det präglar mitt liv nu och det gjorde det i Hudik när jag hade börjat fatta.
Är flytten hit en del av nån hypoman grej? Det är ju ytterst troligt.
Att min lite mer impulsiva styrt stora livsval det har jag fattat och det kan jag inte påverka, bara att rädda det som räddas kan

Söderköping? Vad styrde det
Vad styr?
Spelar det roll?

Man kan omöjligen styra om hur gärna jag än skulle vilja.

Nu är läget så här. Jag bor i edsbyn, här lär jag stanna då mitt schema ej innehåller märkliga flyttar inom eller utom Sverige.

Det är inte bara skit allt, det är snopet det är det, men kul på vägen har det varit om än en smula komplicerat i perioder.

Som nån jävla Ray Bradburynovell.

Jag liksom vaknar i Hudik och sen vaknar skallen oxå och allt är kaos. För livet har bara varit på låtsas.
Då är det fint med schema

Idag löste jag krysset med Linnea fast hon är långt borta, det ska vi fortsätta med.
En sväng till Erik och där var hans kompis Lina, henne känner jag ej så det var läskigt.
Det var läskigt bara att lämna huset.
Sen kom Robin och honom både känner och älskar jag så det var skoj,
Men vem bryr sig om  en inrutad dag. Tvätten är hängd och jag är stolt över mig själv.

Hade detta vart den gamle Johannes så hade jag vart så nöjd så jag hade sänkt garden, det har hänt förr.
Men inte denna gången.

Nu ska jag ordna kvällsfika och jag lyssnar på Stockholms Negrer, livet duger.

Skriva är viktigt

Så här kan jag fungera när jag är som mest positiv till tillvaron

Skall från A (Edsbyn) till B (Malmö)
Bussen går sju härifrån tänker att jag måste packa, gör det tolv gånger. Glömmer packningen.
Kommer på att jag tror jag ska dricka öl på tåget, kommer på att man inte får det och dricker helt enkelt upp ölen i söderhamn, snabbt och utan eftertanke. Ölen finns och den skall ta slut.
Fågelskådar i väntan på tåget ute på ett fält
Väl i Stockholm en språngmarsch till systemet, för nog vore det trevligt med en öl innan tåget. Köper ingen öl för jag hittar flaskor med fina mönster.
Missar ett par tåg för det är ganska intressant att fundera på olika mönster.
Tar ett annat tåg. Blir rastlös direkt då jag inte är bra på att åka tåg
Det måste ju HÄNDA något.
Bistron, väljer länge bland två sorters nötter. Köper dricka.
Kommer på att jag måste göra en spellista. Gör den, den är inte bra. Tar bort den.
Kommer på att jag hoppar i Hässleholm istället så spar jag tid och kan träffa pappa på sjukhuset redan samma kväll.
Hoppar av i Hässleholm fast det råkar vara Lund.
Pratar med några ungdomar och väntar på bussen till kristianstad.
Varför ska jag vänta på buss en hel halvtimme? Jag kan ju åka taxi
3000 kronor senare är jag på sjukhuset och pratar med min pappa klockan typ sent. Förklarar hur kul resa jag haft, o nånstans märker jag att han fattar.
Tar en taxi till mamma och pappas hus för då sparar jag tid. Är där och är helt off, går och plockar fast jag tror att jag liksom storstädar. Fascineras av fröpåsar jag måste sortera. Just dessa påsar.
Framåt förmiddagen dan efter drar jag nöjd till Malmö.
Tillbaka till huset.

Sen håller det på. Länge. O för mig är detta inget konstigt

Eller som min kära bror analyserade det hela.
Ja du har ju alltid varit lite impulsiv.

Vad är vad

Jag drömde att en björk slagit ut vid bron nere vid sommars. Drömmen var så stark att jag inte kunde skilja den från verkligheten så jag vandrade dit ganska glad för att föreviga årets första löv.
Det var ju inte riktigt så. Trötta och ledsna stod dom där alla björkarna.

Utan löv.

Jag funderar mycket nu. Vad är jag och vad är min sjukdom. Att sista året eller 18 månaderna är inneslutna i min sjukdom vet jag. Men allt det andra, det vanliga, det måste ju vara jag. Jag är ju inte galen på heltid väl?

Vad är liksom jag. När är jag jag?
Igår var jag hos en vän och planterade om chili och jag skrattade, skrattade så där som jag inte skrattat på länge. Det måste vara jag. en glad typ.
Sen kom jag hem och hade finbesök av Viveca. skrattade, pratade.
Det var nog jag

Eftermiddagen satt jag mest, klippte häcken. Var det jag?

Jag vet inte.

Känns som jag funderar mycket på när jag är jag.
Beställt en bok som en kamrat tipsade om.
Mitt bipolära liv, längtar tills den kommer. en självbiografi av Marya Hornbacher.
Tror mycket klarnar när jag läst den

Jag är hungrigt ute på forum och läser och känner igen en del, men samtidigt känner jag mig inte hemma där.

Förvirringens månad detta. Jag tror det är bra.
Det är jag.
En grubblare.

Igår fyllde jag en pallkrage med jord. Jag ska odla lök i den. Jag vill sätta löken nu. Hade jag gjort det hade det inte varit jag. Det är för tidigt. eftersom jag inte gjorde det så är jag nog jag just nu.

Det är bra

En pappa som gungar

När Tua var liten älskade hon att gunga.
Vi bodde på Kristianstadsgatan 31a i Malmö
ett grönt hus.
Ett hus som verkligen var möllan, alla umgicks och gården var allas vårt vardagsrum

Som sagt. Tua älskade att gunga.
Jag älskar att gunga.

ofta ofta var vi i Folkets Park och gungade.
Tua var otroligt fascinerad av att pappor kunde gunga.
Hon trodde bara barn gungar

Kanske är det så. Att vuxna tappar leken. Att vuxna stressar och arbetar och gör karriär.
Jag gungade. Jag gungar än.
Jag älskar att gunga.

Jag älskar att vara barnslig, varför det nu skulle vara barnsligt att gunga.

Jag älskar att leka att jag är spion, jag kan spionera på folk, drömma ihop hur deras liv är.
Jag älskar att lyssna på musik högt och leka att jag är ett flygplan.

Minns särskilt en dag där i parken när Tua och jag gungade och hon var så stolt över sin pappa. en pappa som gungar. Hon skröt med mig.
Jag ska aldrig sluta gunga. Aldrig sluta leka jag är spion.

Det här är jag

Jag heter Johannes. Jag är 44 år gammal. Jag är utbildad litteraturvetare och socionom. Jag har två underbara döttrar som jag älskar mer än allt. Jag har en villa och två katter. Jag har ett rikt liv.

Men.

Jag drabbas av depressioner som är konstiga. Inte ofta. Kanske fyra gånger i livet har depressionerna blivit följda av en enorm pigghet. en pigghet som jag i början älskar. Jag är kreativ. Skriver. skapar. Sen blir det värre. Jag tappar sömnen. Jag ser till att bli lämnad av min partner, för min partner stör det jag är inne i. Jag isolerar mig och skapar egna dygn.

Jag ser det som att hjärnan blir kidnappad. Jag luras tro att det är ett normaltillstånd. Att alla mår så här. Att det jag upplever är normalitet. Detta skapar problem då ingen annan riktigt har det så här.

För jag är bipolär, har vetat det ett tag nu. Det är en kronisk farlig sjukdom som ofta, utan behandling, leder till döden.
Då jag inte är intresserad av att dö tar jag emot all hjälp som jag nu får likt ett barn i en godisbutik. Jag måste va den mest tacksamma patient ÖVM i Bollnäs nånsin haft.

Jag skriver detta för jag bor i Edsbyn och det pratas så mycket hit och dit så jag tycker det är bättre om sanningen blir det som gäller.

Jag har alva varannan vecka och då flyter livet på. Allt fungerar, men jag ackumulerar ångest under tiden. en ångest som bryter ut när hon åker till sin mamma. Då faller jag igen.

Jag har i livet under pigga perioder hamnat i Hamburg för jag ville se Tyskland. Jag har köpt saker. Jag har fallit hårt. Jag har aldrig velat förstå det jag alltid vetat. att jag är manodepressiv. Mellan varven har jag levt bra.
Sen smyger det sig på. Denna gången började det i maj juni 2013. Jag vet varför.
Det är inte viktigt.
Jag vägrade märka. Jag vägrade lyssna på min fru. Hon lämnade mig sedan. så klart. Jag var sur och arg och elak. Eller nån annanstans.

Jag var inte Johannes 44 år gammal med två döttrar osv. Jag var igång.

Det är en hemsk känsla att veta.
Samtidigt är det en stor sak att veta varför. Att detta kan inte botas, men kontrolleras.

Nu är jag i starten på den resan. Det känns stort

Oavsett hur underbart det är att bli pigg, för det är det, så slutar det i totalt elände. För världen fungerar inte. Den blir inte hanterbar. Till slut är det som att det bara är kyrkklockor i skallen. allt bara låter. jag hatar det.

Hela mitt liv har jag förstått att jag inte riktigt passar in. Jag är en orolig själ, alltid varit. En empatisk lyssnande människa som lever i nån form av alienation. Det trivs jag med.

Vad som gör att man utvecklar bipolaritet vet man inte. Men klart att det kan ha spelat roll. Att jag har kronisk ångest spelar roll. Att jag har fel på ryggen spelar roll.
Allt spelar roll.

Jag sörjer inte det som varit.
Det är historien som format mig. Det är den jag är som gett mig mina barn, mina vänner. Mitt liv.

Och framtiden är idag. bara man vågar

Jag är en jävligt bra person.
Jag är inte Johannes den bipoläre.
Jag dricker ingen alkohol. Jag dricker knappt kaffe längre. Jag måste äta regelbundet och jag måste vila. Kroppen har tagit stryk. Väger för lite. Det ordnar sig.

Jag kommer att bli som jag ska vara, den vanlige johannes, som kanske inte är den vanligaste i stallet. Men jag älskar och saknar honom.

Jag heter Johannes. Jag är 44 år gammal. Jag är utbildad litteraturvetare och socionom. Jag har två underbara döttrar som jag älskar mer än allt. Jag har en villa och två katter. Jag har ett rikt liv.

Så nu vet ni det.

Avslutar med Stockholms Negrer.

Thåström. Falun. Ja jag var där

Igår var jag i Falun. Med Bulan. Vi for genom skogarna med förväntningar.
Drack kaffe och vissa, jag, tjuvrökte hemma hos Krister och kollade hans chilisar innan konserten.

En konsert jag längtat så efter. Men jag var nervös. Mkt folk på liten yta. Ingen öl.

Men va fan!




Konserten var 98 minuter total eufori.
Att säga vad som var bäst går inte.
Men klippet ovan va inte bäst o det är hur bra som helst.

Vi åkte hem genom dalarna i ett stjärnklart himmelrike. Jag tänkte på alla dom drömmar jag haft. På alla dom drömmar jag har. På hur mycket Thåström har påverkat mitt liv. Vilken stor del av min tillvaro han alltid varit.

Drömmen om att vara sin egen. Att göra sitt eget. Att vara en människa. En egen individ i en tillvaro styrd av fredagsmys och Tacos. Tack Thåström.

Jag vill alltid vara på väg. Det bara är så.

Och bäst igår va just Alltid va på väg



Tänk att alltid va på väg. Att aldrig sluta tro. Aldrig sluta kämpa.

Hoppet...

Kärlek och solidaritet

Som en dåres jakt efter ett svar

1986 kom Ladomirs första singel, eller tidigt 87. Vem minns riktigt.
Jag var inte gammal iallafall.
Den toppade spränglistan på Lilla Bommen och jag köpte den.
Älskade Ladomir. Har gjort det sen dess.

Deras karriär var för kort. Sen en period hade sångaren Kire bandet Mazola Party, kom en skiva, den va bra.

Det finns ingen rättvisa i livet, det vet jag allt för väl. Annars hade jag vart typ kändis eller nåt istället för att sitta sjukskriven i det norrländska inlandet. Man gör sina val. Det är dom som avgör. Jag har gjort mina. Nu sitter jag här och undrar vad som hände.

Men jag fick en Alva och en trädgård och jag fick nog upp ögonen för vem jag är och det är på tiden. O jag fick vara gift, med en kvinna jag älskade bortom allt. det var fint.

Idag har Alva och haft det bra. Erik Lind kom förbi. Jag älskar att bo här samtidigt som jag känner mig kvävd. Jag känner mig uttittad, som allmängods.
Samtidigt känner jag en glädje över det lilla. Att en erik kan dyka upp. Det är stort.

Skit det samma.
imorgon ska jag träffa läkaren, kanske sjukskrivas mer, det tror jag nog, kanske få ett slutgiltigt svar på vad som fattas mig, eller inte fattas mig. Det kan ju vara så att jag är jävligt normal och alla andra är bindgalna. Jag uppskattar den tanken. Vilket osökt för mig till morgondagens bra sak.

Thåström. Live. Falun.

Åka genom hälsingenatten efter konserten, tror det kommer vara värt det mesta. Kanske tvinga chauffören att stanna o lyssna på ugglor.

Den lyckan kan inte kvävas.

Nu kör jag vidare. Jag står stark i en storm jag själv skapat, där hjärnan dansar i olika tempo och livet är ytterst märkligt.
Jag längtar inte tillbaka. Jag längtar fram.

att åka tåg

En tanke eller mer ett minne slog mig innan idag. Jag har alltid haft otroligt svårt för att åka tåg. Åkte ofta själv hem till farmor och farfar i vissefjärda och valde alltid tåg med lite folk. Helst med byte i Karlskrona fast det tog längre tid.
Resfeber och panik för att komma försent är tidiga minnen.

När jag nu 31 år senare fått veta jag har agorafobi klarnar mycket i skallen.

Jag hatar ica. Tror folk glor. Undviker helst allt sånt. Längtar tills man kan få maten hemkörd.

Har läst allt om generaliserat ångestsyndrom, gad, och agorafobi sista dygnen och plötsligt bara föll allt på plats.
Det är ju mig det handlar om. Mitt liv. Mina paniksyndrom. Min skräck.
Har tyvärr löst det allt för destruktivt.  Den tiden är över. Nu vet jag. Jag är inte ensam. Vi är många. Många som skäms och leker att allt är bra.

Det är fan inte bra. Det är så jävla satans svårt att fungera.

Många år har jag varit minde påverkad av det. Nu är det mer. Värre än någonsin.

Ändå känner jag i kaoset i skallen en frid. Att det löser sig. Jag fixar det här. Har bara varit rädd.

Typ så.
Nu börjar resten av livet. Det är tyfft

Malaria

I filmen Vi Barn från Bahnhof zoo spelas det tyska bandet Malaria.
Skitbra.

Vi fick se den i skolan. Kontraproduktivt. Det var ju skitaball när dom drog runt i Berlin och knarkade.

Ser om filmen nu på långfredagen och inser att musiken håller. Inget annat.

Dock intressant att vi är en hel generation som fått se dessa filmer. Staffan Hildebrant var gud på alla högstadium. Men vad betyder det när Bowie kör Heroes och man är 14 år och allt är möjligt.

Ibland saknar jag allt det där. Men två katter är ganska bra det med. Men visst va Detlef tyff.

Jag har aldrig varit i Berlin. Nån gång ska jag dit. Jag ska till stadsdelen Pankow, en del av gamla öst. Fanns ett bodyband som hette det. Berlin är liksom tyffaste staden.

Så många gånger jag stått på Malmö Central och tänkt att jag ska ta 21.15-tåget.

O mer minnen

Det var på den tiden jag bodde i Söderköping.
Ett radhus.
Passade väl inte riktigt in. Ibland tog jag bussen till Norrköping. Där fanns en skivaffär och lite pubar. Jag köpte four tops en dag i mars, jag hade fyllt 30. Var förälskad i en tjej.

Jag hade inga kompisar. Det var ett jobbigt år. Jobbade i ett gult hus. Trivdes inte. Sen flyttade jag hem.
Likt Jack Vincennes kysste jag marken efter Örkelljunga och skrek, Jag är tillbaka.

En lördag kom skagget och esse, vi spelade V-75, vi vann lite pengar. Jag spenderade dom på klokt vis. Ofta vandrade jag längs Göta Kanal mot Mem. Där kände jag nån form av ro.

På sommarens varmaste dag åkte vi till Finspång och gick på punkfestival. en orm bet mig. Det var inte så kul det heller.

Ännu ett minne

Lyssnar på Gasolin o minns en köpenhamsresa 1999,
Joakim hade blivit dumpad. vi körde taxfreeterapi. En av mina sämre ideer.
Vi åkte lokalbuss till Rikshospitalet och skrek danskjävlar. Joakim kramade en hund

Jag vaknade med en bruten fot.

Vet vi drog till Nörrebro och sen till Chris. Joakim vaknade i ett värmeverk.
Vi var yngre då.

Ett minne

Neubauten skulle spela på loppen i köpenhamn, kan ha varit 2002. Den sommaren var varm. Väldigt varm.
Zlatan missade öppet mål mot senegal i åttondelen. Ett besviket sorl hördes över Möllevången.

Som sagt Neubauten skulle spela. Jag ville dit, hade inte råd. Satt hos en kompis och drack folköl och plötsligt tänkte jag bara. Jag måste unna mig. Man måste unna sig.

Sagt och gjort. Hoppade på öresundståget med en flaska vin och såg STADEN komma mot mig. För mig har köpenhamn alltid varit äventyret. Den stora upplevelsen. en plats för trygghet och anonymitet. Ingen vet vem man är. Jag älskade Nörrebro och kvarteren runt chris. att vandra där. Ta en öl. Äta nåt. Frihetens stad.

Kom till köpenhamn. Ösregn. Stor förväntan.

Hade läst om turnen, hur grym den va.

När det var min tur att betala det hutlösa biljettpriset blev det utsålt, hade jag inte stannat och tänt en cigg hade jag hunnit. Sista biljetten gick till killen före mig.

Men jag skulle unna mig. Den totala besvikelsen. Gick tillbaka till huvudbangarden tog en öl och åkte hem.

Det var ganska mkt så år 2002. Stolpe ut. Eller vadå stolpe ut. Va fan inte ens i närheten av mål.

Tillbaka i Malmö gick jag hem till lägenheten på Västra Sorgenfri. Ett maffiahus, ofta skumma bråk och stora bilar.

Jag bestämde att aldrig mer unna mig

Han ska jobba på posten

Redan utanför dörren kände jag doften av nånting som jag kände igen, men jag kunde inte placera det.
Funderade på att gå. Vet inte vad jag gjorde där. Minns inte idag.
Troligen skulle jag handla nåt. Gula tidningen fanns då.
Efter tvekan ringde jag på och dörren öppnades av en skäggig man som stank av svett.
Det var mörkt. En stor vindsvåning i centrala delarna av stan.
Det stank. Nu visste jag vad det var. Ruttet kött.
Som det luktar när det legat i solen.

Kom in sa han. Vill du ha en öl.
Jag tackade ja för jag blev nyfiken, ville egentligen bara spy och springa. Men gick in

I vardagsrummet stod åtta stora akvarier med döda fiskar i, det var det som luktade.

Mannen kom med en harboe smuggel och frågade om jag hade en cigarett. Vi rullade tillsammans.

Två unga män kom in i rummet, hans barn.
Det var en inte helt unik historia. Dom hade köpt alkohol av folk man inte ska vara skyldig pengar. Så hyrespengarna och elpengarna gick till langarna och nu hade dom inte haft el på två månader.

Mannen berättade om en skilsmässa. Hans fru träffade en annan, hon lämnade bara akvarierna och barnen. Han jobbade på posten men var sjukskriven nu.

Vi drack ölen. Han hämtade ett par till.
Snart blir pågen 18 då ska han börja jobba på posten, då löser sig allt sa han.

Vi satt där några timmar. Sen gick jag hem och duschade.

Jag tror det var en tisdag

Det tog ett år

Bloggade innan idag, men visste inte om ja skulle publicera det. Men va fan.

Det finns nåt märkligt i vårt land.
Tänker just nu på kartellens stoppade spelningar. Jaha, dom har begått brott. Det är dumt, deras textförfattare sitter på typ hall. Det betyder ju att han dömts för det han gjort. Det är väl bra?

Varför finns det en sån stark rädsla för våra förorter? För invandrare. För dom som lever i detta, hemska ord som reinfeldt gjorde en orwellsk grej av, utanförskap?

Vi älskar Timbuktu. Han är lagom. Men när han gör en bra o viktig låt med kartellen. Ja då ska han kritiseras.
Jag växte upp på Araby i Växjö, vi flyttade sen till Österäng i Kristianstad. Denna överklasstad där jackor var viktigare än personlighet. Drog till malme direkt ja blev vuxen, så klart. Alltid sett mig som malmebo. Bodde länge på möllan då det var en annan stadsdel. Trivdes där.

I Kristianstad fanns enbart valet att ställa sig utanför. För en sån som jag. Många andra gjorde samma val, men gjorde massor av fel saker. Oftast kom dom från Näsby Charlottenborg eller Österäng. O det gick inte bra för dom. Det var lättare för oss akademikerbarn på alla vis. Vi typ lajvade utanförskap.

Att folk som på olika sätt känner sig jävligt utanför gör dumma saker kan ha många orsaker, jag tror att ett repressivt samhälle, pissiga skolor som stängs för säkerheten inte kan garanteras inte precis hjälper.

Att då självmant ställa sig utanför blir ett logiskt val. Ett sätt att visa, ja ni hade rätt.

Den viktigaste förortsskiva som gjorts i Malmö tycker jag är Advance Patrols första, den kom 2001. Killar som verkligen inte var guds bästa barn lyckades få ge ut en skiva. Dom kom från lindängen, nydala, söderkulla osv osv. Skivan hette utskrivna. Så klart. Det är en briljant platta.
Dom tegs effektivt ihjäl av media. Gonza fick jobb på barnkanalen. Det va bra.
En kille från rosengård valde att spela fotboll. En kille från Helsingborg valde att skriva poesi.

Alla som gör andra val, eller ändrar kurs borde hyllas.
Det är så där med det va? Dom ska stoppas, för DOM HAR FEL, dom har gjort fel. Dom passar inte in.
Enklare och gilla Timbuktu. För han passar in.

Kartellen passar inte in, det finns enorma mängder av band i sverige idag som inte passar in, som motarbetas.
Jag tror att alla, vi alla, måste börja se dom resurser dessa människor besitter.
Inte tycka att dom är moraliskt tveksamma kriminella.

Vad hade hänt om Kartellen skrivit låtar som cannabisaktivist och 12-12 som general knas gjort? Han är ju faktiskt son till en socialchef, så han är ändå ok liksom.

Men även hans spelningar stoppas. En kommun i dalarna stoppade renlevnadsmänniskan syster sols spelning för reaggea passar inte in i den kommunen.

Ska vi, alla vi, fortsätta sprida budskapet till dom som står utanför att dom inte ska hålla på o försöka.
Då blir sverige aldrig helt igen.

Jag valde att bli socionom, jag har alltid känt mig utanför. Jag kunde lika gärna valt ett annat liv. Det har vart nära ett par gånger i tonåren. Men mina föräldrar va ju akademiker. Jag hade en fördel som inte alla har. Helt andra resurser i mitt arv.

Kärlek och solidaritet

Det är vår där ute

jag går igenom en prövning
skilja sig är inte kul alls
särskilt inte om man är kollegor

men med solen kommer hoppet om ett bättre liv, en frihet jag så väl behöver

jag kan bara påverka mig själv

Mycket har hänt

Ja va ska man säga
Jag bor nu kvar i vårt hus medan min snart före detta fru har flyttat.
Alva varannan vecka.
En uppslitande höst men det ska nog gå bra.
Då jag känner för o gnälla så öppnar jag upp här igen för mina infall och påhopp mot samhäellet och allt annat.

paus

men ja kommer tebaka

hej farmor

Hemmadag

Snart ska vi gå ut med Sara o Gabriel. Vi är lattemammor

Happy

Lång dag i dalarna. Bra att pappa kom hem

umos

Ingen blir yngre

En vecka avklarad

Japp nu har jag jubbat en vecka
Det är lite som den där dikten av Göran Palm

Där är havet. Jag tittar på det. Havet.
Jaha. Det är som på Louvren

Det vill säga det mesta är sig likt
Kul

Jag läser dagbok från fattigsverige av Susanna Alakoski
Den är bra
Hon citerar Kristian Lundberg ganska mkt
Det är bra

Jag har läst många böcker senaste tiden, alla fulla av elände.
Det ger mig mycket
Det är bra, men konstigt

Detektivbyrån

En stilla dans innan Disney jr tog över igen

Den första omplanterade

Liten o ledsen.

Dagis dag ett

Idag var första dagen på förskolan
En natt som var kafkaartad inledde Alvas dagisliv. Även Alva sov dåligt, men jag sov sämst

Hon är ju så liten. Hon borde va hemma med mig i sju åtta år till.
Vi vaknade halv åtta och gjorde välling, efter det en hysterisk jakt efter kammen.
Sen packa dagisväskan. Vid det här laget var alvas stolte fader så pass hysterisk att han svettades ymnigt och tänkte ställa in allting.

Vi tog på dom nyinköpta dagiskläderna, en fin kofta och ett par byxor och rusade ut.
Kom på att jag glömt vantarna såå vi vände hem igen, när jag låser upp dörren svär jag för att det är så svårt att göra det med vantar på sig. så en bra sak, jag hade inte glömt vantarna, bara inte märkt att jag tagit på dom. Det är ju smart.

Binni mötte upp och vi gick tillsammans till västergården, nu ett dagis innan Linns arbetsplats.

Första två minuterna var det ganska mkt sitta i pappas knä. sen sket hon i oss.

Det gick jättebra.
Hon lekte och dona på, ända tills hon blev paniktrött och började gråta. Då gick vi hem och sov middag.

Ett bra dagis/förskola

Imorgon ska vi vara där från nio till klockan två. O hon ska sova och äta där

Snart är hon också nitton precis som tua och då är jag ju typ 60 och antagligen sedan många år bortglömd efter att linn kastat mig på ättestupen

Att vara hemma med Alva har lärt mig att Jan Malmsjö har en poäng, vår bästa tid är nu
O nu
o nu

All tid med Alvisen är bäst
Känns lite fint o låna ut detta älskade mirakel till andra människor.

Jag är för övrigt väldigt trött och när vi kom hem och hon hade ätit sin youghurt och somnat fick jag något i ögat och satt och tittade på henne lite extra länge

ZOU

Alvas favveprogram

Söndagsmys

Efter en hård dag är de skönt med Disney jr o mamma

Så jag inte glömmer

Rönnbäret inne i granen ska bort. Den där fjäderbusken ska flyttas. Vårens uppdrag är att ordna runt den fula granen

Tua sjunger Devendra

Svinbra
Svinbra låt i stort dessutom

Hej du din stora tomtegubbe

LUCKA 24

Maria Hedström: <3 p="p">

Lucka 23

Ja klent jag vet. Men alva har mycket med bruna huset att göra. Hennes mor o far jobbar där. Dom människor som hennes mor och far gillar jobbar där.

Alva jobbar med att vara bråkig och vaken på nätterna.

Jag älskar Alva väldans

The one and only lucka 22

Ann-Christine Ö är min granne nästan, hon bor på min gata

Hon har jubbat i kommun sedan 1991 och guldklockan närmar sig snabbare än Tyson Gay. Sedan 2001 är hon biståndsbedömare i bruna huset och utreder insatser enligt SoL och ibland LSS
Kan vara sånt som hemtjänst och ordnat boende o särskilt boende.
Varierat

Det bästa med jubbet är att det är självständigt och det är trevliga arbetskamrater. Man vet aldrig vad som händer.

AnnChristine och jag har vart på flera olika resor till olika metropoler i Gävleborg. Typ Bollnäs och Gävle o så. Jag gillar dom dagarna vi är på resa. Kul sällskap och högt i tak!

Leve Ann-Christine!!!

Mottot är att det mesta bruka ordna sig och så är det ju

Lucka 21

Ingrid är dotter till harley som är ljudtekniker på närradions uppesittarkväll. Men det är inte därför hon är med här ju.

Utan hon jobbar ju i bruna huset

Hon började jobba i kommunen 1979 med att städa arken, huset mitt emot det bruna. Sedan 1985 har hon jubbat med sitt nuvarande jubb, repron posthanteringen och växeln. All post i kommunen sköter hon, sorterar åker runt till satelliterna och delar ut. Ball

Hon tycker det bästa med bruna huset är att jobbet är roligt och varierande.
På fritiden går hon på bandy, sjunger i kör och så har hon sina älskade barnbarn och därmed även älskade ungar.

Sen kom krister o börja bröla så mottot hanns ej med.
Det jag kan säga är att Ingrid äger som ungdomarna säger, med henne på plats blir det ordning på torpet

LUCKA 20

Vilket osökt får mig att tänka på Rymdimperiets gamla hit. Va tror du hon vill ha? För det är ju barnbidrag idag jue!!!

Per Olov jobbar på soc, tillhör räkmackeklanen, ja det blir mkt socfolk, men då får ni ju lära känna dom o det är ju bra.

Peo har jobbat 23 år på IFO i kommunen. Innan jobbade han i Tullinge. Han trivs fortfarande. Det händer saker hela tiden och det är ett omväxlande jobb. Trevliga kollegor.

På fritiden gillar han mest att vara ute i skogen eller idrotta. Och så har han ju två fritidshus varav ett är mer sommarstuga. Ena stugan ligger mitt i skogen och den andra i skärgårn. Han säger att han är ganska asocial när han är ledig. (aren’t we all)

Fyra barn varav ett redan varit med i kalendern 2010. En styck fru som heter Anita, henne gillar jag. Jag gillar barnet också så klart. det barn jag träffat, hur dom andra tre är vet jag inte, men dom borde ju vara såna som man gillar eftersom jag gillar Peo och Anita

Peo gillar att fika, kakor och tårtor och mackor, kanske därför han tränar så mycket så att fikorna ej märks?

Jag har en gång köpt ett bastuaggregat tillsammans med Peo, i Eskilstuna. En annan gång har jag köpt en linolja på ett slott.
På våra resor och dom är otaliga har vi fikat och jag har fått lära mig väldigt mycket om hela bergslagsbygden, Hälsingland och Dalarna.Skitkul resor. En gång var vi i Tranås och åt kinamat.

Peo är MYCKET duktig på sitt jobb, han är ödmjuk och väldigt väldigt rolig.

Ses imöra

LUCKA 19!!!!

Maria P är en legendarisk kvinna känd från TV i sin roll som Mynt-Tores dotter. Det hände sig en semifinal i bandyn att SVT sände en match från Edsbyn och under sändningen talade speakern till publiken och HELA svenska folket och berättade följande ungefär: Tore! Din fru har ringt och sagt att en gris har rymt så du måste hem. Sändningen avslutades med att tevigubbarna hoppades att grisen hittat hem. Det är stort!!!

Men det var ju inte därför socialtjänstens svar på NWA är med idag, notera bilden gangstah!!! utan för att Maria jobbar i bruna huset. Maria jobbar med barn och unga och tillhör räkmackemaffian. Dom på bou är lite som dom där Swedish housemaffia. Stil skare va. Men jag vet från säker källa att räkorna INTE är handskalade. HAHA. o precis som SHM kommer deras rike snart att vara historia, a change is gonna come...

Maria har jobbat hos oss i fem år säger hon, lia länge som Binni. Sen rent effektiv arbetstid är ju en annan sak du hon formligen kastar ur sig ungar så mestadels är hon mammaledig.

Maria har inga intressen vilket för henne är ett problem, hon letar febrilt efter ett intresse uppger hon.

Det bästa med att jobba i bruna huset är o nu citerar jag: "De e ju skoj de vettu" Hon tycker vi har roligt och hon trivs bra.

Personligen anser jag att Maria är värsta retiga retstickan, en gång när jag fick ett ALLVARLIGT papercut skrattade hon bara åt mig, o sen är hon bra på att luras. Väldigt bra. Hennes nya intresse borde bli poker för hon skulle bli miljonär direkt

Maria är en av dom roligaste personer jag nånsin har träffat, o jag vet att Linn håller med mig. Dessutom är hon riktigt bra på sitt jobb och smart o så

Andra saker inte alla vet om Maria är att hon jobbat i en annan kommun och ofta refererar till denna kommun samt att hon har en make som är typ bäst i världen på att odla blommor. Två mycket rara barn.
Hon bor mitt i skogen med vargar och spöken runt sig.

Hennes motto i livet är att ständigt förvänta sig det värsta för då kan man bara bli positivt överraskad

Ska bli kul o se henne på fredag när jorden inte går under, hon är en av dom få som tror att detta ska ske. Vi överlevde kommer hon dansande skrika, om hon int har rätt vill säga. Det hade ju vart snopet.

Lucka 18 som Alice Cooper sjöng

Eva legenden från Borgen jobbar med vardagsstöd, öppenvård på IFO detta har hon gjort i snart 3 år.

Hon tycker det är trevligt på jobbet och det beror mest på arbetskamraterna. Eva är lite av en klippa i det här anser jag som skriver. Hon behåller lugnet och det är fint.

På fritiden skottar hon snö. Livsmotto: Skotta aldrig den snö som töa skall. Rimmar lite illa med hennes intresse dock.

Hon har ett skitagulligt barnbarn och stjäl sin ved av JP

En dröm jag vet hon när är att åka till Bingsjöstämman med en kvarting och en nyckelharpa. Då är man tyff!
Hon gillar Västerbrokören och är därmed direktkvalificerad till de tuffas bord i matsalen.

Jag är personligen skitglad för att eva jobbar hos oss, projekt vardagsstöd var jag med om från början och det är underbart hur samspelta vi blivit allihop.

Hon gillar även karaktärerna i bamse och det är ju toppen.

LUCKA 17

Inger, min idol och kollega.

Hon har ett stort rum med konstiga trösklar där hon ibland har en snus att ge mig. det är fint.

Inger jobbar med försörjningsstöd och har gjort det ganska länge.
Hennes karriär i Bruna Huset är minst sagt fin:

Inger har jobbat i bruna huset sedan 1976!!!! Innan ”vår” utbyggnad fanns, vår utbyggnad är en nybyggd del av det bruna.
Innan utbyggnaden satt de i baracker utanför.
Hon jobbade i växeln när det fanns 5 linjer, sen har hon jobbat med att räkna ut underhållsbidrag innan försäkringskassan tog över det.
Hon har jobbat med förmedlade medel och annan administration. Och försörjningsstöd sedan 1999. Inger och jag har vart med om mycket otroliga saker tillsammans och jag tycker, o det är ju jag som skriver och därmed äger sanningen att vi är ett bra team vi två.

Inger är bra också för att hon ger mig peppande ord när jag är ledsen och arg. Vilket märkligt nog även händer mig så övermänniska jag är.

På fritiden umgås hon med barn och barnbarn. Sticka och virka gör hon ibland fast hon tröttnat på det och tycker det är skittråkigt just nu. Annars är det motion och barnvaktning, promenerar gör hon varannan dag. (inte så mkt tv-spel längre säger hon)

På semestern blir det fiske och jag vet att hon fått harr inne i bollnäs city vid renbron, det är osannolikt tufft.

Jag har en gång lämnat över en lagbok till hennes dotter som bor i Falun, det var ball, jag kände mig som en hemlig agent under kriget typ. Dottern är jag vän med på FB, men inte Inger, för hon har ingen. det är synd.

Som liten extrainfo kan jag meddela att Inger är den som är mest lagkunnig av do m jag jobbat med. Hon borde blivit jurist, men tur för oss att hon inte blev det.

HURRA FÖR INGER

Lucka 16 korv med bröd med ost o majonnäs

Dagens lucka är linni-binni.
Kollega. Fru. Galenpanna.
Hon är en nödlucka då jag inte hunnit intervjua så många. Plus att hon e snygg o så.

Binni jobbar som socialsekreterare med inriktning barn och unga, grenen verkställighet.
Ofta använder hon pluralis majestätis om sig själv på arbetet. vi verkställare verkställer det som verkställas bör är ett av hennes mer kända citat.

Det bästa med bruna huset är att vi på bou har fåtöljer och får räkmackor samt får åka viktiga långresor.
Linn har tex varit i söderhamn och i Uppsala.

Binni har jobbat i bruna huset i fem år nu, det innebär ju att vi i HELA binnis yrkesliv varit kollegor och jobbat ihop.

Hur är det då att umgås med sin man Snygg-Johannes ALLA timmar som finns hela hela tiden?
Linn svarar att hon anser att det är toppen. Dels kan hon se till att Snygg-Johannes har hela kläder och sen får hon lyssna på hans lustiga skämt även på dagtid

På fritiden gillar Binni att tänka på olika sorters mat samt leka med Alva.

Hennes största musikaliska passion är Västerbrokören och vi har sett deras konserter flera gånger. Det är toppen för även jag älskar Västerbrokören väldigt mycket

Här hemma i vita huset styr hon med järnhand. Lite som en snygg Annie Lööf.

Livsmottot är. Gör ingenting själv som nån annan kan göra åt dig

Binni är en fantastisk fru och vän. Sällan har jag tråkigt med henne. Att ligga i soffan och lyssna på Binni när hon pratar om mat är det bästa jag vet. eller bakelser. Binni älskar allt från Sommars, vi har lagt åtskilliga timmar på att diskutera deras bakelser och deras räksmörgåsar.

Hon är snäll mot katterna och bra mamma. Hon är det bästa jag vet och jag älskar henne skitamycket

Lucka femton!!!!

Jan-Åke är ordförande i socialnämnden. En kommun består av politiskt tillsatta nämnder. En kommun är mer komplicerad än man tror.
Socialnämnden styr socialtjänstens arbete helt enkelt. Högste tjänsteman är socialchefen.

Jan-Åke har varit nämndens ordförande sedan 2010.

Han arbetar halvtid som detta och halvtid som lärare på Bollnäs folkhögskola.

Det bästa med bruna huset är öppenheten och Johannes. Att just jag nämns beror på den extremt ledande fråga han fick.

Men just öppenheten kan jag hålla med om. Vi har väldigt lite vi och domtänkande inom socialtjänsten utan alla respekterar och hjälper varandra.

Jan-Åke är tuff

Lucka 14, eller som man säger i Norge, lucke 14

Sindre är bygglovshandläggare.
En slik bevakar samhällsintressen när nya byggnader skall uppföras.
Detta har sindre gjort i Bruna Huset i snart två år. Han kom som nyexad byggnadsingenjör direkt till vårt fina hus. Innan det har han jobbat som skogsgubbe, lantbrukare, militär, förskoleassistent och stenhuggare. Hyfsat tungt CV på min ära

Det bästa med att arbeta i det bruna är att det i största allmänhet är en bra arbetsplats och att det är en blandning av självständigt arbete och samarbete.

Om han gör nåt på fritiden så jagar han och fiskar och åker skidor. Umgås med familjen så klart, har man såna rara pågar gör man det.

Han flyttade till Edsbyn på grund av lucka nio!

Det bästa med att bo i edsbyn är närheten till naturen och där ser man hur en skåning o en norrman kan tycka exakt samma. För det är grannt här det är det

På fredag går Sindre hem och är pappaledig i åtta månader. Lite avis dåra!

Mottot är Den förberedde överlever vilket han lånat av den norske hyfsat våghalsige nordpolsresenären Fritiof Nansen. man kan säga att Nansen var lite mer framgångsrik än ingenjör Andreé

Norge är sammantaget bättre än Sverige och han är en patriot i alla lägen.

Sindre är för övrigt hårdare än flinta. Han fick barn i maj, två dar senare är han min bordsdam på en femtioårsfest och när jag vacklar hemåt förbi av trötthet klockan halv elva tittar han bara på mig och kör sen party hela natten. Jag är stum av beundran

Lucka tretton!!!

Det är faktiskt enbart en slump att det bakom lucka lucia döljer sig en blond dam. Förra gången jag hade den trettonde luckan va det Urban. Så våra två lucior är Urban och Helena. Hen-tema liksom.

Helena arbetar som löneadministratör och det har hon gjort sedan 1998.
Helena är den ende som kan säga att ingen annan skulle jobba í bruna huset om inte hon gör det, för om hon inte jubbar får vi andra ingen lön och då är det ganska otroligt att vi skulle befinna oss där. Så det är tack vara löneadministratörerna som Sveriges kommuner finns.
Det är en stor och fin tanke

Det bästa med att jobba i Bruna Huset är att det är trevliga arbetskamrater och att den ena dagen inte är den andra lik, Tex kan puckon som jag misslyckas med att logga in i heroma, o om vissa puckon, läs jag, lyckas med det kanske dom fyller i att dom har semester från mars till november, ja jag har lyckats med detta en gång.

Det kommer ofta nya lagar och avtal som man måste lära sig, löneadministratörerna är systemförvaltare. dom jobbar mkt med andra myndigheter.

På fritiden hänger hon med familjen, hon gillar att vara i vagnen i Funäsdalen och där åka skoter.

Helena kommer från Bollnäs men flyttade till Edsbyn på grund av kärleken år 1990 och hennes motto är Rätt lön i rätt tid

Lite likt mitt motto, go mad möed mad o mad i rättan tid

Jag brukar se Helena på morgonen när hon och hennes rare påg går till dagis. då blir jag på gott humör

Lucka 12

Sofie kommer från Söräng och har släkten i Östergötland. Detta till trots är hon typ bäst.

Hon kom som från ingenstans in för att vikariera för Ingrid under hennes mammaledighet i december 2011.
Nu kommer hon att kvarstå i bruna huset till stor glädje för oss alla

Sofie jubbar med päääääängar och jobbar mycket tillsammans med mig.
Det är bra för vi är lite som Sopranos eller A-team.
Sofie gillar sin Davido och sina två läskigt söta ungar.

Men åter till jobbet. När Ingrid kommer tillbaka kommer Sofie att gå över till den mörka sidan Västergårdarna. Där man får räkmackor och fina möbler. Tomt för oss andra med pallar men bra för henne sade han bittert. För det är ett oomkullrunkeligt faktum att när man arbetar på soc är det ansett som lite finare att vara den som jobbar med barn. Om man tex är på en spännande endagskonferens i Nordanstig eller Hofors så brukar vissa alltid framhäva att dom jobbar med barn. Det får stå för dom det. Jobbar ni på dagis då brukar jag fråga med tyst röst och flina lite för mig själv

På vårt kontor finns inga såna skillnader. det är det bästa med kontoret tycker jag, johannes dåra, o Sofie osså hoppas jag

Sofie och jag följer Hans Enars öden och äventyr i radio Gävleborg. Hans Enar är en man i Bollnäs som ringer till radions telefonsvarare och berättar olika saker. Igår berättade han att han skulle koka knäck. Idag har jag inte hunnit höra honom än.

Det bästa med brunan är kollegorna och det glada humöret. Sofie lyssnar på P4 vilket i min bok är ett stort plus.

På bilden har hon sin hånade utgåva av Martin Stenmarcks julskiva. Fy bubblan va dumma dom är mot henne när jag är borta. Stenmark o P4 är ju toppen. Han är för övrigt syssling till tuas bästis Anges.

Jag gillar att Sofie valde att bo hos oss i brunan

Lucka 11!!!!

Den elfte är en hyfsat politisk sång från Svenska Akademiens debutplatta, utgiven på skivbolaget Den Nya Medelklassen.
den elfte är även dag Sofia W valde i kalendern.
Kan man välja frågar nu sig vän av ordning?

Ja en del kan välja. Livet är inte rättvisa. Deal with it,

Sofia har jobbat i brunan i fem år. Som jag en halvveteran. jag har vart där i sex år tom. Men så är jag ju läskigt gammal med.

Sofia är strategisk planerare. kommunen har så många balla jobb. Det innebär att hon skriver översiktplaner om framtiden, beräknar hur många som kommer bo i vår vackra bygd. Planerar pensioner osv osv. Helt enkelt skapa bästa möjliga förutsättningar för en bra samhällsutveckling vilket jag tycker hon gör med den äran. Och man planerar för den framtid som vi snart skall möta. riktigt ball jobb

Ovanåker är en bra kommun att bo i. så det så.

Vill nån flytta hit har vi till viss del Sofia att tacka och det är ju toppen.

Hon berättar för fotografen att hon är som Chandler Bing när det handlar om att bli fotograferad. Hon har svårt att se allvarlig ut. Jag tycker förvisso dock att hon ser skitaproffsig ut på det här fotot.

Det bästa med jubbet och brunan är att det är oförusägbart. Inte blir man rastlös här inte och inte uttråkad.

Fritiden skriver hon en del på och hon sjunger i kör, bland annat hade hon enligt rykten ett bejublat framträdande igår tillsammans med min svärmor och en kör i alfta. Ymsekören sjunger in julen.

Lucka tio med sparks-tema

Erik är kommunhusets nyaste skåning. Så nu är vi två som kan prata om mff o allt annat viktigt.

Det känns minst sagt skönt.
Han kom som ett yrväder med ett höganäskrus om halsen för snart ett år sen.

Han jobbar som överkucko för bebyggelseplaneringen och utreder hur o var man eventuellt får bygga hus och annat. Hur mark och vattenanvändning skall se ut och regleras. Lagstyrt med miljöbalk och plan och bygglagen.
Jag citerar. En allt iallo i samhällsplaneringens tecken.

Hans jobb verkar skitakul

Erik gillar usas version av Ulf Lundell han Springsteen. Han gillar även chips med smak. Inge lättsaltat skit för Erik inte.
Naturen och otäcka saker man kan  göra där såsom skidåkning orientering och löpning är hans grej.

Han trivs i både Edsbyn o brunan.
Jag trivs med Erik. En härligt glytt

Oftast ser han inte ut som kleerup men fotot är taget på en kleerup/julfest så då är det bara så.

Jag hoppas vår Göingepåg stannar i Edsbyn o brunan länge. Dock är det jobbigt att det kommit en yngre snyggare skåning. Men jag är ödmjuk och tycker mest det är kul.
Med det vill jag säga att dom anonyma internkuverten med innehåll inte är skickade av mig...

Nio and counting

Maria har ett av dom sötaste barn jag sett. Det finns ett syskon till detta barn. En Sindre som är far till barnen.

Fotot är taget av mig o det är suddigt så man skäms men då Maria precis som jag är föräldraledig får de bli som de blir. Hennes nytillskott är sex månader o heter alvar. Fotots kvalité beror på att det är kväll.

Maria är personalsekreterare och trivs med det. Brunan är bra helt enkelt. I en så här liten kommun borde hennes tjänst vara förvaltningsövergripande vilket jag glömde att fråga. Det borde då va ett riktigt kul jobb.

På fritiden gillar hon skidåkning och att hon då fann en norrman som livskamrat är ju inte konstigt alls.
Hon säger med rätta att hon har underbara barn. Jag har bara träffat alvar men utgår från sigve är lika fantastisk.

Det finns en del bruna husetpar. Det är fint tycker jag.

Härliga lucka åtta!!!!

Jessica är praktikant på soc. Alla praktikanter får sitta i mitt rum för det är det största coolaste rummet. Man kan säga så här. Jessica har vunnit högsta, hon sitter i mitt rum, på min stol och slipper mig för jag är föräldraledig.

Jessica ska snart vikariera dessutom, hon vickar för Marie.
Det bästa med brunan är att det är ett HÄRLIGT place, HÄRLIGA arbetskamrater och HÄRLIG stämning.

Hon uppger att hon bara är rena barnet men att hon är som en morsa. Lite tråkig så där, liksom ingen partypingla.

Hon gillar istället att träna o träffa folk. (hade jag inte vart hemma hela hösten hade jag tagit det där ur henne)

Kommer från Edsbyn.
Har som livsmotto : "Det ordnar sig alltid"
MEn ja jag vet inte, hur kan det ordna sig när snuset är slut och macken stängd? Har hon tänkt på det

Jessica är oavsett just feltänket rörande att allt ordnar sig en mycket HÄRLIG människa.

Hon är dessutom en som kommer att bli en bra soctant, det hann jag märka under den månaden vi delade rum och hon bara ibland klagade på mina skivor
Smart o bra tjej

Lucka sieben.

Åsa är biståndsbedömare och ganska ny i korridoren. Men en välkommen nykomling.
Hon bedömer bistånd enl sol o lss. Man kan googla dom orden.

Överförmyndare genom politiken. Sitter som nämndeman.

Bäst med bruna huset är att det är rätt trevligt där och att man sitter inomhus, vilket skapar frågor om tidigare arbetet. Satt dom ute i alfta liksom?

Urban hörs mest på jobbet. Förra kalenderns egen lucia det på min ära.

På fritiden gillar Åsa att använda sin italienska bakmaskin som jag inte alls avundas henne och att umgås med man, en politiker, och de tre barnen. Hänger mest hemma i huset vilket inte är så konstigt då det ligger så vackert nära gamla landsvägen.
Alva o jag promenerar där ibland.

Åsa och jag åker ibland på arbetsuppdrag tillsammans och det blir alltid roligt. 
En gång var vi i Hudiksvall och frös en annan gång var det inte kallt alls.

Åsa är skitabra helt enkelt.

LUCKA sex. En repris fast man inte får va med igen

Marie Karsbo var med i förra kalendern i form av kringresande halvsoc-tant

Därför då hon numera är en hel soctant får hon va med igen!

MArie Karsbo har från början ett dansk-klingande namn. Hon är inflyttad till denna del av provinsen och fann mannen i sitt liv. Det är bra att Tony finns för annars hade ju inte heller Marie funnits, eller klart hon hade funnits men hon hade funnits nånstans där det inte är 278597843 minusgrader och snö hela året och det hade vart tråkigt för mig

Marie jobbar på soc och är tillsammans med sofie o inger min närmaste kollega.

Att skriva hennes CV är svårt: Men axplock:

Hon anser att sundsvall är en präktig stad och att det är nåt dåligt
I stort ogillar hon präktighet och det är ju nåt bra!
Hon har spelat i allsvenskan


Då jag har fritt blås att skriva vad jag vill så gör jag det.

Det bästa med att jobba i bruna huset är ganska mycket olika sorts saker.
Mest är det att johannes och binni är där och förgyller hennes liv

Marie har även en faiblesse för så kallad sportmusik, typ Dire Straits och Dan Reed network.
MEn det skriver jag inte för jag gillar Marie

Lucka fem über the nach oben richterschale

En felstavad neubautenplatta får bli dagens signum och Monika Jonssons dito

Monika jobbar i receptionen samt som konsumentrådgivare
Lide kul när hon svarar i telefon och nån vill prata med konsumentvägledaren. Hur kopplar man till sig själv liksom?

Tomten heter christer för han e så skäggig

Receptionsdamerna och herrarna möter besökarna. det gör dom bra. de svarar även i telefon. jag vet inte om det är en myt att det ringt folk till dom o frågat om det är mkt folk på ica, troligen är det sant. till receptionen ringer man om allt

de få år då edsbyn vunnit i landhokki svarar dom "välkommen till guldbyn vad kan jag hjälpa till med" vilket nog retar folk lite. de e bra

Monika tycker att det bästa med att jubba i brunan är att man aldrig vet vad som händer o den ena dan är inte den andra lik, det är ju lite läskigt tycker skribenten och minns den gamla kinesiska förbannelsen"må du leva i intressanta tider"
Eller om de e en förbannelse, kan va nåt jag läst i en stephen kingbok.

Tillbaka till huvudpersonen...

På fritiden påtar hon på där hemma går på dans och passar sonens hund Kevin

Enligt ett oberoende vittne är Monika spontan generös omtänksam och det finns inget negativt att säga om henne. Jag kan bara hålla med. Fast hon är lite av en retsticka dessutom

Mottot för dagen äro att fånga den

Lucka fyra!!!!

Vilket osökt får mig att tänka på Per Dunsö och Ola ström som senare gjorde solstollarna, dom hade ett kasst program om tyra i kassa fyra.

jaja

det var inte det det handlade om just nu

Linnea Jonsson från Homna är kollega och kamrat, jag tror även hon är ihop med min fru och jag är då typ ganska lurad, men det gör inget.

Linnea har jobbat i bruna huset i två år nu, innan det gjorde hon nåt skolarbete här. Man kan säga att bruna huset är hennes öde, this far

Hon har gjort praktik i bombay vilket e ball.

Det bästa med brunan är att det är en trevlig arbetsgrupp och en allmänt trevlig stämning i hela huset.

På fritiden umgås hon med the cats, she´s a crazy catlady, och hon skjuter på djur, inte katter utan mer älgar o sån skit

Tränar, leder vattengympa, tar hand om små barn i dramagrupper.

Uppenbarligen har Linneas dygn 76 timmar

Hon hinner dessutom resa en hel del och umgås med bekanta, ibland till o med lilla mig

Det är bra tycker jag

Artikelförfattaren kan även tillägga att Linnea är hyfsat envis, ungefär som gånger typ tusen

Under min föräldraledighet förvaltar hon mina högtalare och hon gör det med den äran

en go gräbba det där

Lucka tre

Mannen med det tveksamma utseendet heter Johannes. Han jobbar som socialsekreterare i bruna huset.
Detta har han gjort i över sex år vilket med tanke på hans rastlösa själ är ett gott betyg för bruna huset.

Det bästa med bruna huset är folket som jobbar där. En stämning som är fin, man är snälla mot varandra och respekterar tom dom som jobbar på låsta.

Det är alltid kul att vara i det bruna.

Johannes fyller snart 42 år och han trivs son fisken i vannet.

Intressen Johannes har är familjen. Så klart. Trädgård och läsa böcker. Vänster från vaggan och framåt.

Johannes har en gång åkt ålandsbåt. Detta var en hemsk upplevelse som han drömmer mardrömmar om ibland.

Johannes har även snygga ben två perfekta barn och en fullständigt magisk fru.

Johannes tycker även att Pär lagerkvist är överskattad.

Allt är politik.

Ja blir lite svårt att ordna en kalender när ja inte jobbar. Men jag ska lösa det.

Lucka två!!!!

Kristoffer baas kommer från Kiruna. Fatta va jävla långt norr ut det är. Han är ju rena jultomten liksom.

Han arbetar som kommunsekreterare. Det innebär att han är på alla möten och för protokoll.

Edsbyn är lite som Kiruna fast mindre. Typ. O jag kan tro det.

I Kiruna har man vinter elva månader om året. Mellan 15 juli o sista augusti dricker man grogg och kan vistas ute utan päls.

Han älskar progg och har hjärtat till vänster.

Det bästa med att jobba i bruna huset är de roliga folket och den bra lönen.

Kristoffer gillar att spela fotboll och att vara med sin familj.

Han har en defekt. Han gillar ifk Göteborg.  Men de struntar jag i.

En fin man med stil.

Lucka ett!!!

Ja. Lets go bruna huset två punkt noll.

Lukas är webbutvecklare sant pensionerad bandylegend. Han har bandyat i Bollnäs Broberg o Edsbyn. Han är snygg och har en sjumånaders bäbis.
Han gillar bra musik. General knas o helt off.

Han gör massa hemliga saker med intranätet.

Det bästa med bruna huset är att det är roligt att jobba där.

Jag kan bara hålla med.

Han har även en snygg mustasch.

Vi kommer aldrig fram till fred

Imorgon eller om det är i övermorgon är det val i USA. Tidsskillnaden gör mitt liv så komplicerat
Världens farligaste nation riskerar att få en galenpanna till president.
Må detta icke ske.
Måste vara fint att vara Obama.
Han kan aldrig vara mer galen än den andre killen och hans gäng
Dom hatar bögar, fred, kosher och halal, dom hatar aborter och det mesta som man kan komma på.

O ändå kan han vinna.

Fördelen med Sverige är att om folk röstar som blinda möss, vilket dom gjort, skadar det iallafall bara Sverige
Reinfeldt har inga kärnvapen, hoppas jag inte iallafall

Ett USA i kris styrt av en fjabbe. Det kan bli så slut som det bara kan bli.

Så heja Obama i brist på annat, ibland är det enkelt att välja mellan pest och kolera

Alva tipsar

Elefantskötarnas barn av Peter hoeg. Pappa har inte läst den än. Han ska säger han. Vi får se.

Gick en mil

Höst nådens år 2012

Av nån anledning har mina tankar kretsat runt Paul Celan under några dagar
En deppig poet som sen dog
Så kan man sammanfatta ett viktigt författarskap

Jag arbetar 50% och det är fan svinjobbigt för det blir liksom ändå 100
Fast på kortare tid

Annars är jag ute och går med Alva och pratar för mig själv
En bra sak med att ha barn är att man kan prata för sig själv utan att verka allt för galen

Jag har alltid pratat för mig själv, alternativt levt i små filmer inne i skallen
Att jag är hemlig agent tex, det är min dröm, fattar inte varför SÄPO inte svarar på mina brev.

Imorgon tex skall jag gå samma sväng som i tisdags, jag gillar den turen. Edsbyns ytterkanter och en barnvagn, honner fundera på massa kul saker dom två timmarna

O jag hinner vara lite hemlig agent på uppdrag också.
Så det så

Mina marker

Eller jag äger dom  ju inte. Alva o ja gick en mil idag. Mysigt

Söndag

Mest trött. Ica

Torsdag

Varför kallas torsdag för bögarnas dag? Är det nån som vet

Annars lunkar det på
Läser lite posei på dagarna när Alva sover
Jobbar bara måndag och onsdag o nån sketen tisdag

Vi har det bra Alva och jag. idag kom jag tom ihåg att borsta gaddarna hennes
Men det var en orostyngd dag då vi skulle på jubbelunch i Alfta
Linn sa vad jag skulle packa med mig, men jag lyssnade inte så jag fick freestyla lite.
Det gick bra tycker jag

Sen åkte Binni o Alvisen o bada i Alfta med MArie och jag var ensam hemma, det var ganska tråkigt

Sover för lite lyfter fel så jag har ont i ryggen, men det gör inget