Ett minne

Neubauten skulle spela på loppen i köpenhamn, kan ha varit 2002. Den sommaren var varm. Väldigt varm.
Zlatan missade öppet mål mot senegal i åttondelen. Ett besviket sorl hördes över Möllevången.

Som sagt Neubauten skulle spela. Jag ville dit, hade inte råd. Satt hos en kompis och drack folköl och plötsligt tänkte jag bara. Jag måste unna mig. Man måste unna sig.

Sagt och gjort. Hoppade på öresundståget med en flaska vin och såg STADEN komma mot mig. För mig har köpenhamn alltid varit äventyret. Den stora upplevelsen. en plats för trygghet och anonymitet. Ingen vet vem man är. Jag älskade Nörrebro och kvarteren runt chris. att vandra där. Ta en öl. Äta nåt. Frihetens stad.

Kom till köpenhamn. Ösregn. Stor förväntan.

Hade läst om turnen, hur grym den va.

När det var min tur att betala det hutlösa biljettpriset blev det utsålt, hade jag inte stannat och tänt en cigg hade jag hunnit. Sista biljetten gick till killen före mig.

Men jag skulle unna mig. Den totala besvikelsen. Gick tillbaka till huvudbangarden tog en öl och åkte hem.

Det var ganska mkt så år 2002. Stolpe ut. Eller vadå stolpe ut. Va fan inte ens i närheten av mål.

Tillbaka i Malmö gick jag hem till lägenheten på Västra Sorgenfri. Ett maffiahus, ofta skumma bråk och stora bilar.

Jag bestämde att aldrig mer unna mig