En stor kostym, en liten man

Hur kunde dom bara låta mig gå hem med diagnosen.
Sånt snurrar i denna överhettade skalle.
en total kris. 44 år gammal, får veta att jag haft det här sen tonåren.
Två askar tabletter i handen och ett Lycka till ring om det blir några biverkningar.

Jag ringde inte.

Nu är jag hemma och sitter med FK för att se om dom skickat läkarintyg dit, det har dom inte. Inte till mig heller. Jag är hyfsat osugen på att ringa Hudiksvall och tigga dessutom.

Nåväl sjukskriven till 15/7 om det nu finns nåt sjukintyg.

Denna kafkaartade parodi fortsätter och stressar.

Dom som vågar bruka fråga om det är som i Gökboet att ha semester på psyk. O ja, det är det ju.
Fast utan lobotomi, hittills.
Det är kaos, det är makt och motmakt, det är parallellprocesser det är ensamhet förnedring och litenhet.
Men det pågår ett krig, mellan patient och vårdare
Jag tjurar alltid, sitter skitarg i ett hörn och röker.

Sedan jag va på semester senast har rökrummen försvunnit, det är synd.
Rökrum och psykkorridor passar ihop
Gula väggar klantigt övermålade med vitt.
Ett svart hat mot allt.
Jag blir en granat. Bara väntar på att få skrika ut min sorg, men ingen lyssnar
mer än dom andra, dom som är lika lite värda. Dom som vet.

Allt blir hat, kommer medicinen sent är det ett bevis på att man inte är nåt värd, skulle nån vårdare våga prata med mig så blir jag arg, fast en del är bra. Då pratar jag gärna.
Men att få höra följande tolv gånger om dagen :

"Du som ändå är så ung och ser så bra ut och har så fina barn och har kommit så långt i livet du har mycket att leva för" Jo tack jag vet det, jag är en idiot som är här, tack liksom, fint att få det bekräftat.

Jag har massor att leva för, men har haft massor av spöken. Nu ska dom sakta försvinna in i en begriplighet