Marc Almond

Jag har sedan jag gick i sjätte klass och köpte The Art of Falling Apart med Soft Cell haft Marc Almond på hjältelistan.
Hade ett tag Malmös näst största samling Marcskivor. Erik Knivström hade fler.
Jag minns Soft Cellskivan. texterna var ganska råa. Sen kom Sologrejerna. Marc And The Mambas fattade jag inte förrän långt senare. Det var skum skum musik. Han var på märkliga turneer med Nock Cave Lydia Lunch o Foetus.
Men Marc. En älskling.
Idag fick jag hans senaste skiva, en samling covers. Fantastiskt, personligt och underbart.
enbart Marc kan få ens ögon att tåras när han sjunger lee Hazlewood, något han tyvärr inte gör på detta alster. Men grymt.
O Anthony från Anthony And The Johnstons är med.
O jag ler. Trots febern o halsontet.
Marc är för mig en hjälte.
Han har gjort mycket för gayrörelsen genom att lyfta fram gamla glömda gaystars, som förvisso satt i garderoben under sin tid. Men ändå. John Leyton, Johnnie Ray.
marc har aldrig gjort något dåligt. Mindre genomtänkt har det vart ibland
Men aldrig ointressant o aldrig dåligt.

Marc. Du är en förebild.
Klart han läser detta o han kan svenska så är det