Min fascination och kärlek till Gunnar Ekelöf är inte direkt hemlig.
I hans samling Om Hösten finns en dikt som alltid talat till mig. En verklighet Drömd heter den. Jag ska inte analysera den då andra gör det bättre, men den är mycket vacker. Någon strof om dyrbarheten i ett sista gult löv.
O inledningen är
Jag tror
inte på ett liv efter detta
Jag tror på
detta liv
Och nu, när
saven slutat stiga och jag har hunnit
till
sensommarn, min årstid, minns jag
hur
ångestfullt jag förr tyckte syrsorna filade,
tycker så
inte längre.
För mig som går in i en höst där allt står i brand, där allt är nytt är dikten viktig. För det är så. Allt är nytt. Idag lämnade jag alva på dagis. Det va kul. Jag blev hyfsat utmattad, men det gick och vi hade en fin morgon med mycket skratt. Hon förklarar saker så roligt just nu detta barn. Måste då och då ringa olika bolag och stoppa räkningar på pappas dödsbo, det tar inte riktigt slut. Det finns el, det finns sopor, det finns vatten. allt sånt måste göras. Det är jobbigt.
Idag ringde jag för jag ska hämta Alva i eftermiddag och då orkar jag mer. Det är fint.
Hösten här uppe verkar bli vacker. Kalla nätter klara dagar med doft av nån form av hopp.
Jag täcker narcisserna med jorden från alla krukor och ser fram emot en ny höst. Den förra va så där. En höst ett tabula rasa. Jag ska göra den min.
Vill skriva, hela tiden. Men inte om det där jag lever med. Det bipolära. Fast jag egentligen vill.
Jag kommer att göra det. Mycket text kommer det att bli.
Men inte nu
Hösten kom likt ett riktigt argt och hungrigt lejon till edsbyn för nån dag sen. Jag är sjukskriven året ut, kanske mer. Troligen mer.
Jag arbetar på att förlika mig med allt. Det är ett heltidsjobb minst sagt.
I år har jag varit ganska självförsöjande på lök, rödbetor och potatis. Samt chili så klart. Palsternackor har jag odlat men dom tar sån tid så jag vet inte hur det går.
Annars en bra trädgårdssommar trots kylan. Nu är allt orange av ringblommor från mammas fröer och det är så vackert. Jag märker det blir lättare att prata med henne när hennes blommor lever.
Ska gå en utbildning på ÖVM, man får ta med anhöriga sa dom, jag bara nja va. Ständigt påminns jag. Acceptans säger dom.
Hur hårt jag än sjunker in i att tycka synd om mig själv förändras inte det. Mina föräldrar finns inte mer. Inte min fru heller, eller ja hon finns ju men hon är inte min fru.
Var ute en sväng i dag, hos bulan och sen cyklade jag hem i den bitande vinden och det är en fin dag trots höstförkylning och bladlöss på auberginen.
Lägg mitt hjärta i en korg på sentimentalsjukhusets trappa Gå inte över dom klokas torg Där är hjärtan i korgar så lätta att råka tappa
Charlie Engstrand. Sentimentalsjukhuset Förr medlem i Västerbrokören. Numera sin egen. Alltid sin egen skulle jag tro. Det är augusti i Sverige 2015. Jag har ingen plan för det här inlägget. Bara massa ord. Som ska ut.
För ett år sen var jag i Prag, slutet på en kaotisk sommar. Det var roligt. Får inte glömma det. Det som var roligt förr. Sommaren 2013 var inte bra alls. Får inte glömma det heller. Får inte börja skapa minnen av något som inte var. sommaren 2013 var en vandring mellan olika plågor. Dåligt äktenskap. Sjuka föräldrar. Sjuk jag. Det var det det var, inget annat. Det finns ingen rosenskimrande sanning som är annorlunda. Jag VET att jag är på väg hem igen. Förändrad. Skakad. Skadad. Men inte död. Inte förgjord. Bara så sorgsen. Som en ledsen liten teddybjörn, så känns det. en ledsenhet som bara kommer. Den får komma.
Imorgon ska jag ha alva. Jag tänker inte va ledsen eller bitter för att det är så nu. Det är nämligen så. Jag tänker inte sörja att jag bara i vanliga fall får ha henne varannan vecka. Skulle jag haft henne hos mig varje dag skulle jag varit tvungen att vara gift med hennes mamma. Det känns inte som nåt bra alternativ, o verkligen inget jag vill.
Jag lever mitt liv här i mitt hus i edsbyn. jag har det bra. men det är jobbigt, och svårt.
Så där flög orden ur mig och jag tror jag kan göra min macka. GO-FIKA vettni
Jag har alltid känt mig utanför
Ända sedan jag var mycket liten
Det är som det är.
Det beror säkert delvis på att jag är bipolär, jag kan inte tala för alla bipolära så klart, det vore lika korkat som att tala för alla judar eller alla smålänningar, sjukdomen är individuell. Men jag tror att många som har denna sjukdom känner att dom inte passar in.
Jag (vi) är känsligare, mer hudlösa, räddare argare bittrare smartare och framför allt, vi står vid sidan och skådar en värld vi inte förstår. Nu skippar jag vi och börjar med JAG.
Jag känner mig inte hemma. Jag förstår inte. Jag vill faktiskt inte förstå.
I ytligheten. Jag känner mig inte hemma i kärnfamiljen, i tvåsamheten. Jag förstår den inte. Jag kan inte leva i den.
Jag kan inte byta liv som dom andra barnen kan. Jag kan bara vara jag och det är uppenbarligen en person dömd till ensamhet. En ensamhet som jag trivs med, ska inte sabba fler förhållanden. Jag ska ta hand om och värna och vårda mig själv så jag ska
Jag vill mest sitta hemma och bläddra i mina böcker och klappa mina blommor.
Jag är osäker vid sociala saker, det märks nog inte på mig då jag övat i 44 år. Men som ovan, hemma, trygg. det är fint. Jag hatar att handla. Jag hatar reklam. Jag gillar poesi. Jag gillar egentligen inte att leva så mycket, det är ganska tråkigt. Dom bästa dagarna är dom som bara rullar på.
Jag kan ibland vid olika sociala situationer försvinna in i min egen värld för jag liksom inte orkar delta. Det är ett handikapp. Att aldrig riktigt vara närvarande.
Jag vill inte göra allt bara för att alla andra gör det. Att alla gör det är inget argument, det är idioti. Alla äter grillade kattungar, jaha ok då, fredagsmys med grillad katt liksom.
Jag är jag och jag är bra, men jag passar inte alltid in. Jag är glad för det för jag vet inget annat. Jag ska ta tiden som kommer och acceptera detta. Vidare, jag vill alltid vidare. Fortsätta utvecklas inte fastna i att jag är sjuk. För jag är jag och andra är andra och det finns ingen sanning som berättar hur man skall vara för att leva.
Kärlek och solidaritet
Som av en slump hittar jag att Stures Dansorkester släppt en låt.
Jag är inte bara bipolär och snygg, jag är även en vacker ung man som lider av Generaliserat Ångestsyndsrom, Agorafobi och depression.
Jag hatar ångest, har inte riktigt fattat att det är det jag har. I fredags hade jag sån svår ångest på kvällen att jag på riktigt hade träningsvärk när jag vaknade igår. Bra träningstips.
Jag är ångestdriven säger dom som vet, det innebär typ detta, Man kan t ex ha en utpräglat ängslig läggning och vara fobiskt rädd för det mesta
O ja, så är det ju.
Ibland klarar jag inte att gå ut.
Så rädd att träffa folk att jag inte kan, så rädd att något ska gå fel att jag helt enkelt inte förmår mig att göra saker.
Jag är rädd, jag har ångest. Svart svår elak ångest som styr för mycket av mitt liv.
Jag möter den nu. Rakt av. Bara ställer mig och säger försök döda mig då. För det kan den inte.
Jag tror det är enda sättet jag kan få det att bli hanterbart. Möta den. Inte fly den. det blir inte så bra.
Hela jag är ju för fan helt uppfuckad och det har jag medicinerat bort eller ignorerat på olika vis. Jag hatar det. Det är inte rättvist.
Men så länge jag har fått höra att jag ska skärpa mig, att jag tramsar att jag bla bla bla bla
TACK liksom alla ni som hjälp mig att sjunka. Jag har inte fattat hur sjuk jag var och är.
Det är enklare nu när jag vet, men också en stor sorg, en ilska, närmast ett raseri, för detta är inte rättvist.
Det är söndag 19 juli 2015 och jag vill leva. Det är ett genomtänkt beslut för det är fint att leva tror jag.
Så jag ska det.
Slåss. Dags för åttonde ronden
Det gick bra hos läkaren. Typ. Hon va lite orolig över att jag har så stark ångest. Jag har svårt att verbalisera ångest då det för mig är ett normaltillstånd. När jag trott att jag haft ångest då har den varit väldigt väldigt svår. Hon skrev ut lergigan som är det svagaste lilla piller som finns, inte alls som benso o sånt lattjo. Märker att det hjälper. Benso har sin charm dock, förutom att det inte hjälper då man tar för många och för ofta. Att ta benso är som att ställa en timer. Inget inget inget o sen efter ca 20 minuter finns inte ett problem i hela världen. Sånt varken kan eller vill jag äta.
I morse började skallen hoppa igång och ville att jag skulle renklippa gräset, det gjorde jag men insåg plötsligt att det nog inte va så bra eftersom jag sen ville klippa ner visset, sortera ut deckare ur bokhyllan och ca 2875487 saker till. Det är otroligt jobbigt när dagarna är sådana, för jag vet att jag inte ska ge efter. I värsta fall kan jag börja med en sak och sen fastna för att efter det byta och plötsligt har jag inte tagit medicin och då lär jag troligen bli ännu piggare och så är det igång. Jag vägrar ha det så.
Bröt där och så och kokade kaffe och messa Linnea vilket gjorde mig lugnare. det är ytterst udda att det finns nån sån förstår mina märkliga tankar. Betyder mycket att slippa försöka detaljera det jag känner. För hon förstår och det är typ bäst.
Lorry, för dig som är van att ha det lite småtråkigt. Jag har väldigt svårt att ha det tråkigt just nu. Det är ett problem då livet är ytterst tråkigt. Jag är trött, orolig orkar inget. Eller så drar hjärnan igång mig och jag blir ivrig att göra saker, det är inte heller bra. Så jag har börjat förstå att allt inte kan vara jättekul jättehelatiden. fast jag vill det. Så jag anpassar mig hårdare efter schemat och härdar ut. Det blir bättre. Jag vill att allt ska va bra för det har gått så himla lång tid och bla bla bla. Fattar att svackorna kommer. O det har fan knappt gått nån tid alls, min hjärna har haft sitt eget liv i över 20 år, det är lång tid.
Ska mäta litiumnivån i blodet nästa vecka och troligen är det för lågt trodde doktorstanten och det är nog inte omöjligt då jag är så rastlös och har all denna ångest. Då måste jag höja dos och kanske börja skaka i tre veckor igen, elände. Men jag gör det jag ska.
Det är svårt att vara klar i skallen, det är ovant. Jag vet inte hur man lever. Vad är det att vara vanligt. Innan har jag lullat runt och gjort mitt liksom. Det har förvisso inte gått så bra hela tiden, men för det mesta, nu är spelplanen förändrad.
Imorgon ska jag till doktorn, det stressar mig rejält. Har hela veckan haft svårt att varva ner, jag är orolig och vet inte för vad. Sömnen är sämre. Inte så bra tecken alls.
Klart att sjukskrivningen stressar, förlängs den? Skulle tro det då jag är trött, ångestdriven ganska ofta och allmänt slut. Är det en medicinsk term. allmänt slut. Samtidigt är det min vardag liksom. Blir så svårt att prata om det. Hur mår du? Jo tack, ångestdriven. Liksom hallå. Man ska ju må bra. Vilket jag gör mesta delen av tiden. Men denna veckan har vart stress.
Alva kommer kl ett, det är vinterkyla ute. Det påverkar måendet också. Denna kalla pisse-sommar. Men vi ska ha kul Alva och jag.
Jag har gjort en lista med saker jag ska ta upp imorgon. Jag tycker det är jobbigt jag måste ha en lista för att inte glömma vad jag vill prata om. Känner mig liten och dum helt enkelt.
Jag skriver detta i väntan på lokalnyheterna. Sen ska jag röka lite. Kaffet torkar ut mig, men måste ordna en kopp till för jag fryser så. INNE mitt i sommaren.
Jag hatar att denna sjukdom så kraftigt begränsar mitt liv. Depressionen är elak, ångesten är elak och världen är elak. Det går över. Säkert redan direkt imorgon efter läkaren men att jag ska bli så liten och rädd av en ganska banal sak stör mig. Egentligen är det ganska enkelt. Jag är nöjd med medicinen. Jag behöver förnya Lergigan. Jag vill ha en terapeut. Så. Klart liksom. Ändå orolig Skriver jag om oron tar jag makten över den.
Jag var med i tidningen och möttes av enorm värme från många håll, det var stort. Artikeln är delad 2400 gånger och det om något visar kanske att det är viktigt att tala om psykisk ohälsa. För mig var det ok, jag tänker inte skämmas mer.
Vågade mig ner i Öjeparken här i fredags i sällskap av Linnéa och det var asaläskigt med så mycket folk men jag dog faktiskt inte av det heller. O Mikael och tuben spelade innan Sanna Carlstedt och jag ville så gärna dit. Seger liksom
Jag har börjat ha alva två gånger i veckan, det är större.
Fortfarande trött och medtagen. Uttorkad oavbrutet av detta litium. annars skrotar jag på i trädgården och kommer ha lök och chili i ca tre år men det gör inget.
Diskuterat litium med två kompisar som också äter och vi känner samma, kreativiteten försvinner, inte helt, men lite. Jag känner det då jag inte har samma driv i mitt språk när jag skriver här. Min andra text skriver jag inte alls på just nu. men det är ett pris jag är villig att betala för att slippa allt det andra. Men det är inte kul.
Ganska ofta kastas jag in i någon form av ångestregn och det är ganska jobbigt men jag härdar ut. Känner även att jag kan bli lite småpigg, rastlös och skallen börjar arbeta i lite väl hög fart. Det löser jag också. Nu när jag liksom kan sätta ord på det som händer är det faktiskt enklare att undvika det. Innan var det bara att allt höll på, inte kunde jag påverka det, det va världens fel, eller iaf alltid nån annans och jag var bara ett offer för olyckliga omständigheter. .
Har fortfarande svårt att acceptera att jag har ångest, att detta tillstånd som är en del av min vardag är fel. Men jag arbetar på strategier för det med.
Helt enkelt, jag är trött, både fysiskt och psykiskt. Men vid gott mod.
Jag kan va kanske sju eller åtta år. Jag är hemma hos pappa som tillfälligt bodde i en studentlägenhet på Teleborg i Växjö. Har inget minne av deras skilsmässa, den va nog väldigt kort. Mamma och pappa var symbiotiska. Rörde säkert politik. Sekten dom var med i var märklig. Eller jag vet det rörde politik, jag frågade mamma dom där värdefulla dagarna jag var där precis innan hon dog.
Vi skulle fika på högskolan, som för övrigt såg exakt lika dan ut när jag pluggade där 1991, i kafeterian och dom hade saft i en automat som man tryckte på. Då kom det saft. Det var enormt häftigt.
Detta minne har alltid varit så levande för mig. Hur vi fikade där. Bland alla vuxna.
Röd saft var det. Det minns jag.
Märkligt vad lite jag minns. Men det jag minns är mycket starka minnen, tydliga.
Pappa och jag som åkte skidor.
Wassberg vinner os-guld 1980, den dagen var farmor och farfar hemma hos oss.
Jag minns lägenheten vi bodde i på Vintervägen i Växjö. den långa hallen. Det stora vardagsrummet med utsikt mot folkets park. Mitt rum. Köket. Mammas och pappas rum. jag minns inte min brors rum.
Men vi hade egna.
Skyddsrummen i källaren minns jag. Jag minns Om Kriget Kommersakerna.
Jag minns Ville Valle och Viktor.
Jag minns när mamma var i Berlin och det var lite jobbigt sen för både mamma och pappa för Öst-Berlin var liksom inte så fint som det borde vara med Kamrat Honecker vid makten.
Mer än fem veckor har jag varit hemma i vinterkylan. det går bra.
Livet är enahanda och inrutat och ganska komplicerat. Litium funkar skitabra, men är ingen quick fix alls. Den tar inte bort GAD och torgskräck så det kämpar jag på med varje dag. Dessutom är jag konstant törstig och dricker jag för mycket kaffe märker jag att jag blir trött, ja!, och yr nåt med koffein och litium som inte gifter sig. Svårt med minnet och planering är det också. Behöver skriva upp saker och jag har svårt att placera händelser i tid. Jag som aldrig glömt nånting innan. Plågsamt bra minne har jag haft.
Dock, det hjälper mot det bipolära, jag rusar inte iväg och jag kraschar inte ner och det är så fruktansvärt jävla skönt. Helt klar i huvudet är jag också. Att slippa va liksom antingen tjoballe eller typ nu vill jag döden dö är satan i det skönt. Att handskas med den ångest jag alltid har är faktiskt en befrielse, jag lider ut skiten bara. Låter enkelt och lite nonchalant. Klart det inte är enkelt. Det är ett helvete vissa dar. Men hellre det än venlafaxin som gjorde mig så märklig, så länge.
Det jag saknar mest är att inte kunna åka iväg, blir så stressad av det, tåg och så. Har varit i Hudiksvall två gånger med bra resultat men efter dom dagarna har jag varit helt utmattad. Jag verkligen hatar att resa. Samtidigt älskar jag det. Jag längtar till stockholm och krama vännerna där och att kunna dricka riktigt kaffe nånstans. Den tiden kommer, men den är inte här än. Men snart hoppas jag att Alva och jag kan åka ner, tror det ska gå om ett tag. Orkar inte ens tänka på hur mycket jag längtar hem till Malmö och min bror o alla fina typer där.
Jag känner mig ensam fast jag inte är det, men ändå liksom, mina tankar behandlar ett helt liv med alla de fiaskon det inneburit haha. Massa bra också men jag tenderar att inte fundera så mycket på det bra. Jag ser inte ett halvtomt glas, jag ser inte nåt glas alls. Glaset är krossat. Fanns det ett VM i katastroftankar skulle jag gå till final direkt. Det renderar mer oro men jag vet att jag måste tänka dom tankarna.
Jag blir aldrig vanlig, hur man nu är det, jag har alltid oavsett bipolär sjukdom o gad o fan o hans moster vart lite knäpp och det trivs jag med. Vill bara ha balans. Jag förstår att det jag behöver är tid, massor av tid, dels för att få kropp och skalle i nån jämvikt och dels för att orka ta tag i den verklighet som faktiskt finns här utanför huset. Den är inte så väldigt rolig, den är ganska tragisk om jag ska vara ärlig. Under senaste åren har jag förlorat mamma pappa fru barn och en bil som jag ioförsig inte vill ha, jag har inga pengar för SD röstade som kretiner i budgetdebatten i höstas. Jag har förstört mycket och många har förstört väldigt mycket för mig, tänker inte gå in på det här, personangrepp är förvisso kul och spännande men nä det vill jag inte.
Så fort jag gör något utanför schemat blir jag trött. Midsommar var hemsk. Allt som inte är vardag och vant är jobbigt. Det är faktiskt ganska märkligt att känna så, kaos har alltid varit min drivkraft innan. Handla är jobbigt Sova är jobbigt för jag dricker typ ett badkar vatten om dan och det vattnet vill ut. Leva är jobbigt. Jobbigt men bra. Jag tänker på det enda alternativ som finns och det vill jag inte uppleva. Så bara o kämpa på. Hela tiden. Inte tappa garden. Vädret hjälper ju föga. Ensamheten känner jag för att jag ibland inser att det är liksom inte så enkelt för alla att förstå min skalle, skönt för dom men ja.
MEN. Alva är här två eftermiddagar i veckan. Jag blir ledsen när hon åker, väldigt ledsen, men det är en början. O MEN igen. Jag lider inte längre. Jag tänker inte ständigt på flykt, o absolut inte ofta på den yttersta flykten. Det är fantastiskt. Livet har aldrig varit enkelt. Det har aldrig varit enahanda. Det har aldrig varit mitt. Men nu börjar jag äga det och det är fint. Önskar så klart det vore enklare. Men va fan. Enkelt är inte så intressant, enkelt är oftast meningslöst och med ett meningslöst liv skulle jag nog bli galen på riktigt!
Jag älskar min trädgård. Den är lite sen i år, dels vädret och sen hände det lite saker i våras som gjorde att jag inte riktigt hann med.
Men aklejorna börjar sakta att blomma, alldeles för sent, våren var så kall och elak. På alla plan
I trädgården finns bara jag på ett vis, den är en själslig oas, dumt uttryck, men den är det. Jag har i dom svåraste dagarna ofta suttit där, oavsett årstid och bara låtit skallen rusa fritt så den blir lugnare. Det funkar bättre än sobril.
Nu ska jag snart ta ut transistorn och lyssna på krysset och klappa aklejorna
Livet som sjukskriven är ganska ointressant. Därför jag skriver sparsamt här. Vill att det ska bli bra.
Videon ovan är fantastisk och den innehåller såpbubblor. Så den måste beskådas. Bra låt med.
Såpbubblor är frihet. Jeepstarr är frihet. Frihet är mycket, när man orkar.
Nu är det torsdag, haft en mycket aktiv vecka. Alva i måndags och det va toppen Tisdagen lekte jag med Linnea och var uppe efter klockan elva, bara en sån sak. Igår var jag och drack kaffe på mitt arbete.
Ungefär klockan fem igår eftermiddag var jag outsägligt trött, rastlös och stressad. Intrycken blev för många.
AV DET DÄR?????
Jag som alltid orkat allt, nu orkar jag väldigt lite. Jag tror det är nyttigt att jag uppfattade tröttheten och accepterade den. För jag är så trött. Om två timmar ska jag hämta alva på dagis och det är underbart. Vi ska till erik och kolla en hundvalp och laga mat. Kommer va helt utslagen även ikväll. Jag kommer ha ångest och vara rastlös och ledsen. Det är ok att ha det så. Inte stressa. Låter enkelt. Är inte det. Tankarna far som flipperkulor i skallen. Vad hände med mitt liv. Vad ska jag göra med mitt liv. Hur ska det bli.
Farliga tankar. För jag har inga svar, när jag är trött och har ångest snurrar just detta, såklart.
Jag börjar om. imorgon är det midsommarafton, det är kallt i Norrland. Jag ska inte göra ett skit, har köpt matjessill och senapssill men ja, är inte så jävla sugen. Storhelger ger mig ångest. särskilt nu när jag är skild och inte har alva. Jag ska nog äta sillen och sen blåsa såpbubblor och det är inte fy skam.
Ungefär så är mitt liv. Bara kamp. Inte tappa garden för då blir det inge bra.
Denna ständiga trötthet. Höll på att stressa ur totalt på ICA innan idag för folk är för långsamma, dessutom stal ett pensio min kasse. Sånt är inte ok. Så glamour är det inte. Det är hårt arbete. Mycket hårt arbete. Jag ger mig inte.
Det är ju bara att skärpa sig.
Det har jag hört till leda.
Du måste skärpa dig.
Jaha liksom.
Att leva med ångest och den sjukdom jag har handlar inte om att skärpa sig.
Smärtan kan bli för stark. Då skärper man sig inte.
Har aldrig hört nån säga DU MÅSTE SKÄRPA DIG till en cancersjuk eller någon som brutit armen. Liksom sluta ha cancer, men va fan bara o tejpa ihop armen ju. DU MÅSTE SKÄRPA DIG.
Bipolär är man hela tiden, även när det är bra. Ångesten finns ständigt närvarande som en elak dagiskompis som bråkar med en. Jag har strategier för att hantera ångest. Det har jag haft länge. Ofta fungerar det. Ångest är en ganska konkret känsla.
allt är svart. Jag vill dö.
Då det inte är den optimala lösningen måste jag och alla som jag ha redskap för att hantera den.
Annars finns risken att det blir självmedicinering, det är inte så bra, ser illa ut, visar på dålig karaktär. Sen att ingen "vanlig" vet hur det känns att ha sådan ångest att typ döden är det enda trovärdiga alternativet är kanske synd. FÖR MAN MÅSTE SKÄRPA SIG.
Självskadebeteende är vanligt, det som gör ont måste ut, nåt annat måste göra ont.
Det är inte bara att skärpa sig.
Jag önskar det vore så. Att jag bara kunde skärpa mig lite så jag slapp se världen som i en tunnel av svarthet. Men det är inte så.
Ångest finns, panik finns, allt det där finns och är ett reellt problem
Ångesten finns i musiken, i andras blickar den finns där jag inte väntat mig att hitta den.
Ångesten finns i hypomanin, när jag plötsligt börjar förstå att det här inte är så bra.
Hela hela tiden. Varje dag. Den kan slå till varje varje dag.
Lev mitt liv någon vecka så kanske du kan ta och hålla flabben sen.
Om du överlever.Allt handlar om överlevnad i en bisarr version av darwinism. alternativet finns alltid att sluta.
Jag har noterat att jag skriver mest när jag är arg, tror det är ett sätt att skjuta undan det svarta.
Nu tex ska jag betala underhåll, det gör mig inte så glad. Då är denna blogg så skön att ha.
Bloggen och Thåström.
Älskar hans nya skiva men den har vilat sedan allt det dumma hände.
Jag var i Falun och såg honom i april. Samma dag jag fick min diagnos.
Alltid va på väg
Han sjunger om körsbärsträden på Värnhem och pub Fregatten på samma torg. Tänk att alltid va på väg Nu ska jag stanna här, men ja, fregatten. Kärlek på det stället. Denna låten är för mycket jag egentligen, men det gör inget. Jag är alltid på väg, just nu handlar resan om att stanna upp. Det är också att vara på väg.
Kampen fortsätter, bara målet som ändrats. Tex måste jag skura spisen. Mvh fd rebellen
Drabbats av en förkärlek för sentimentala franska chansons, varför vet jag ej. Det finns något befriande vackert i Baraba och Boris Vians sånger om att livet är elakt och att allt är misär. Det gör mig harmonisk.
Jag famlar vidare i tillvaron, funderar för mycket.
Såg sista avsnittet av Mina Två Liv igår och det gjorde ont, jag känner igen mig i det mesta Ann Heberlein sa.
Tänkte på en sak. Jag har humor som slöja, det är mitt skydd.
Jag satt i lokaltidningens panel hösten 2013 och uttalade mig om massa olika saker. Läste om det igår med en kompis och ser hur jag beskriver att harmoniskt liv. Hösten 2013 är kanske den vidrigaste hösten i mitt liv. Jag var helt sänkt av en elak depression och orkade ingenting. Jo jag orkade va sur och elak det orkade jag.
För det här har förstört alla relationer jag nånsin har haft.
Så kan det gå.
Humor och lögner har varit det stora skyddet. Jag har mörkat allt. Rädslan att nån skulle förstå hur bäng eller va man ska kalla det jag var.
2013 var ett jävla bajsår, det hände lite grejer kan man säga. Sommaren var märklig, jag hade en sån enorm oro i kroppen, ville bara fly bort. Lämna Edsbyn. O ja hösten 2013 den va inte bra. Minns inte så mycket. Tyvärr finns bloggen och FB vilket ger mig fantastiska möjligheter att återuppleva allt igen. Vilket jag faktiskt undviker.
Det var en kall höst, på alla vis. Jag sänkte mitt äktenskap, inte för att jävlas, jag bara gjorde det. Det var nog bra dock. Det krävs dock två för att förstöra, men jag har viss förståelse, eller ganska stor förståelse.
Sen kom 2014 och det året är enbart en ond dröm. Inget mer.
Ska inte beskriva det närmare. Det var bajs, bajs bajs bajs
Från mitten av april var jag enbart förbannad och rastlös. Jag träffade en tjej, det är en form av under, en smart vacker tjej, annorlunda. Det sabbade jag, så klart.
Det är dom tankarna som piskar min själ efter gårdagens program.
Jävla piss faktiskt. När Heberlein sa det i inledningen att hennes sjukdom förstört hennes relationer visste jag att det skulle göra ont. Det gjorde ont. Nu när jag vet kanske allt någon gång kan bli annorlunda. Det vet jag inte.
För tillfället är jag bara trött, jag är trött hela hela tiden. Jag går inte upp i vikt o just nu är jag gnällig dessutom vilket är ett tråkigt karaktärsdrag. Det ska vara en dans på rosor för att inte störa någon.
Men jag älskar att leva. Trots att jag just nu kanske inte är den mest framgångsrike i allmänhetens ögon.
Men i MINA ögon är jag en hjälte. Jag tillhör inte dom 15 procent som tar självmord. Jag lagar mat. Jag ser i mina ögon att jag är frisk, det är i ögonen det märks tror jag. Ögonen och rösten. Jag är så frisk jag nu kan vara. Jag har vunnit den stora segern, att inte dö.
Men ja, ibland är det mest en ändlös smärta. Det är bra jag är sjukskriven. Det är ingen fest det här. När jag gör saker blir jag utmattad. Jag går inte upp i vikt. Jag har blommorna i trädgården som balsam, men dom jävlarna blommar ju aldrig.
Tur jag är en snygg ung man i mina bästa år som fortfarande är ganska skojig och trots mitt gråa hår en bra filur.
Så det så
så många böcker jag har förlorat, så många val jag misslyckats med. Men vem kan sörja denna svenska flaggans dag.
Vi har ju burnande bilar, teviprogram åt folket. Vi har tacos och mys, vi har lådvin och sprit Vi har allt som behövs för att vara människa
Jag själv sitter med Bulan och löser melodikrysset, det regnar. Jag har lagt röd trumpetsvamp i blöt.
Tankarna handlar om acceptans inför det liv jag skapat. Jag bor här
Hur jag än friskar på mig kan jag inte komma undan det. Jag bor här i sverige 2015. Jag har ett köksbord med smuts på efter alla krukor.
Jag är tacksam för jag lever, jag är tacksam att vissa dagar är bra. Idag regnar det. Jag är kissnödig
Grunden för det postmoderna samhället är att de stora berättelserna förlorat sin mening, det finns ingen sanning.
Då är jag hyfsat inte postmodern, för sanningen finns. Den finns här i Edsbyn
Jag förhåller mig till sanningen, den slår ner mig, men den finns. Jag måste bara lära mig acceptera den.
Jag lyssnar mycket på Imperiet och annat gammalt. vet inte riktigt varför. troligen att jag som den symbolist jag är ser det som en oskyldig tid utan sjukdom, då 1986 typ. Innan allt blev så fruktansvärt annorlunda, kan inte skriva fel, och jag blev vuxen. Är jag vuxen? Har svårt att tro det, men det verkar så i mitt pass.
Jag drömmer märkliga drömmar var natt och jag tror min hjärna bearbetar detta trauma. För det är ett trauma. Jag lever i nån platonsk skuggvärld, eller snarare har levt i en och nu ska jag ut och leva i den riktiga. Det skrämmer mig.
Jag är rädd. Så det så. Det får man va. Ledsen är jag också. Det får man också va.
Allt är liksom förtrollat.
Jag måste lajva ett vanligt liv typ för jag vet fan inte hur man gör, och ärligt talat bryr jag mig inte. Ska fortsätta leta små små saker som ger glädje. Inge tacos och inge lådvin, inge tevi. Jag lyckas nog. på nåt vis
Igår var jag på resa.
Till Hudiksvall.
En heldag med min minsta bästaste fina kompis Linnea inkluderat kaffedrickning, onyanserat hat och allt fint som behövs för att jag ska orka leva.
Kom hem halv elva, det är SENT för mig, hade med litium till hudik och satt o pillra med det på stationen med dom andra typ pundarna haha. Men det gick bra
Hela dagen var så lugn och helt utan skräck och ångest.
Men jag börjar om. Jag kom hem till Edsbyn halv elva på kvällen. Skyddslös, dvs utan telefon och musik. Jag gick hem från Edsbyverkens Kontor, det är en bit. Kylan var elak men jag kände en doft av sommar och jag kände mig liksom fri.
Jag kom hem till det som är mitt liv, ett tomt hus förutom två arga katter. Jag börjar sakta komma till ro med det. Jag jobbar på det och det är stort det, det går framåt.
Att kunna åka tåg. Bara det liksom.
Avslutar med att citera årets låt. Förlorarnas bar med BÄDDAT FÖR TRUBBEL
Jag har förlorat varenda strid jag har haft
Jag har ångrat varenda ord jag har sagt
Alla spöken från igår står och sär va va det vi sa
Ikväll är jag kung på förlorarnas bar
Jag har två barn. Båda mycket lyckade exemplar. En dotter på 21 som bor i Stokkolm och här en dotter på snart fyra. Hennes mamma drog snabbare än en avlöning för typ ganska länge sen.
Säkert nån idiot som undrar typ: Men hur ska han kunna ta hand om ett barn. Ja hur ska han inte kunna det.
Vi har haft varannan vecka med yngsta. Dom veckorna är jag bara pappa. Jag ger allt för henne. Jag lever för henne och givetvis för mig. Då skjuter jag bort det som pågår i skallen. Det har hänt jag varit tvungen att ringa hennes mamma när ångesten har varit för svår och jag helt enkelt inte klarat ha henne. Inte ofta men det har hänt. Mest då har det oftast handlat om de privata sorger som drabbat mig med min skilsmässa, den va svår, ny partner snabbt osv och mina föräldrars hastiga och oväntade död, dvs inte för jag är galen dåra.
Annars är jag som pappor är mest tror jag. Eller kanske lite barnsligare. Fast i ärlighetens namn så vet jag inte hur pappor är mest och jag skiter faktiskt i vilket. Jag älskar att vara med henne, det är ett äventyr varje dag. Vi lagar mat tillsammans, vi gör allt tillsammans våra veckor. Vi leker mycket. Märkliga lekar men vi leker dom. Promenader. Vi är liksom bäst.
Jag var mycket med min stora dotter fram tills hon började förskoleklass i Stockholm och det av naturliga skäl inte blev lika ofta då jag bodde i Malmö då. Jag flyttade efter henne, till Söderköping och vi sågs varannan helg. Det kostade mycket både psykiskt och ekonomiskt, Men det var värt det. Hon kom till Söderköping och vi hade det så bra. O jag menar en dotter på Lidingö som röstar på V, nåt lyckades jag med
Men tillbaka till Edsbyn och livet nu. Jag älskar henne och jag vet när jag inte orkar ha henne, för jag vill att det ska vara hundra procent mina veckor. Det bästa jag vet är att gå till dagis och hämta henne och prata med dom andra ungarna och sen gå och handla och laga mat och få vara med denna skapelse som jag älskar så otroligt.
Därför det är så jobbigt just nu då vi inte ses så mycket.
Jag tycker att jag är en bra närvarande pappa. Fast vem tycker inte det, men jag är det. Kanske spelar min skörhet roll, att jag är nära mitt inre barn eller vad man ska kalla det. Jag försöker va lite som Loranga fast utan läskeblask och kanelbullar. Jag tror inte hon märkt min sjukdom, hon har sett mig gråta när mina föräldrar dog, hon har sett mig ledsen för olika saker med skilsmässan, men det är naturligt tycker jag. Hon har inte sett mig typ speedad av tankar, inte förlamad av ångest. det är skönt
Ja, jag har legat på sjukhus. Hade jag legat för cancer hade ingen undrat. Ingen hade frågat om en cancersjuk eller annan sjukdom kan ha sitt barn. men en psykiskt sjuk människa är det enkelt att ifrågasätta. Det gör mig ganska ledsen. Men nu vet ni det och behöver inte fundera så mycket.
Jag fascineras av att ingen hjälp för att förstå finns.
Mediciner man får hallisar av finns det gott om, men kunskap, nja va.
Men denna sjukdom, som säkert många andra, är inte botbar (ja det är ett ord) med enbart mediciner.
Leva ska jag också. Hur gör jag det? Ingen verkar förstå på psyk att det är en kris att få en diagnos, jag fick bara piller.
Tack vare Linnea lärde jag mig mycket, nu hemma läser jag massor, en del är bra, mycket är inte bra.
Ann Heberliens bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är för mig bra som fan
Samma ålder, hon är beläst, samma uppväxt. Hon hatar också Foucault för han pissar på psykiskt sjuka genom att mena att det vi lider av är en social konstruktion. Det är det inte.
Att vara hypoman är inte ett dugg konstruerat, att vara rädd för sina egna katter är inte heller det en konstruktion. Att tro det är inte bra, det skadar.
Jag vill inte heller leva alltid, men dö ska jag inte göra än. Jag ska lära mig leva med det här.
Jag är 44 år gammal fast i lapphelvetet med ett belånat hus ingen vill köpa, ett liv som mest är katastrof, har umgänge med mitt barn medan alla andra vandrar runt och lever sina liv.
Det är inte en konstruktion. det är fakta. Jag hatar det.
Får jag hata? Jag tror det. Jag har en lista. Lägger ingen energi på den listan. Dom jag hatar är inte värda min energi, men ska jag då sluta hata? skulle inte tro det.
Vet du hur det känns när det är omöjligt att duscha, när jag till slut lyckas tvätta håret för jag måste så inte dom på jobbet undrar. Jag kan inte duscha, vrider huvudet och grejar så håret ska bli rent, för det syns. Håret syns, smutsen under kläderna kan doftas bort. För det GÅR INTE ATT DUSCHA, det gör ont. Kan du förstå det? Nja va.
Vet du hur det känns när det är omöjligt att gå in i en affär, att handla allt jag måste ha på en mack för det är mindre farligt, risken att nån ser mig är mindre. Är det en konstruktion. Nja va.
Jag som älskar att laga mat, vet du hur det känns att äta findusskit i en månad?
Vet du hur det känns när det pigga avtar och jag inser att jag är låg, att jag måste sova men kroppen är så laddad på adrenalin att det inte går. Vet du hur det känns att äta typ tre zopiklon och inte somna. Hur det känns att försöka dricka sig sömnig, för nånstans vet jag att det är dåligt att vara vaken fem sex dygn. När det inte går? Är det en konstruktion. Är detta mitt medvetna val? Nja va
Vet du hur det känns att göra saker som är så uppenbart jävla dumma men du kan inte låta bli?
Visst är det enklare för Dig att tro det är en konstruktion, att se andra förklaringar, eller hur?
Är det så enkelt att jag och många med mig är lata kretiner som inte orkar skärpa sig så kastas ingen ångest över Ditt fredagsmys och Lets Dance. För då kan onekligen såna som jag skylla oss själva och då är vi mindre obehagliga.
Varje dag nu famlar jag runt, letar böcker, information, är det jag som beskrivs. Påfallande ofta är det just det. en liten ynklig Johannes som hatar att andra tror det handlar om att skärpa sig, hade det handlat om det hade jag troligen gjort det va? För det är inget kul liv.
Det är ett smärtsamt liv. Jag analyserar mig tillbaka genom åren och hittar samma mönster hela hela tiden.
Det blir som en ond saga av alla misslyckanden, alla flykter, alla katastrofer. All skam. Samtidigt som mitt liv har varit jävligt givande. Tro inget annat. Vill sällan byta. Jag är stolt över den jag är, trots mitt gråa hår som bekymrar mig mer än att jag de facto har en sjukdom, jag är smart snygg och ganska rolig. Det tänker jag fortsätta med. Håret får jag välan färga.
Läs den boken av Heberlein, det är jag det, det är många som beskrivs, säkert nån du känner som i skam gömmer sin sjukdom. Jag har snart läst hela, klart Sartre är med.
Jag känner i mina analyser en dragning till Främlingen av Camus. Så är mitt liv allt för ofta. En känsla av att inte orka bry sig, det tror jag är mitt venlafaxin har bjudit på. Men jag vet inte. Är det en konstruktion att vara ointresserad av livet? Nja på den med.
Nu när jag kastat alla mediciner åt helvete känner jag världen klart.
Jag tackar gud, hen är dock en konstruktion, för linnea, hennes tips och råd och framförallt klokhet, jag är glad för att jag alltid läst mycket böcker och för att jag lever.
O givetvis som en hyllning till både Heberleins och mina tonår blir det lite Cure
Varje varje dag slås jag av att jag inte har nån mamma längre.
Idag är det mors dag. Min mamma är död.
Det är mitt livs andra mors dag utan att ha henne här i livet.
Jag saknar henne oerhört. Varje dag. Jag tänker ofta att jag måste ringa henne när jag köpt en ny bok
Det finns ingen att ringa.
Mamma var tyff, liten arg och tyff. Hon var snäll. Hon var under dom svåra åren jag haft mitt allt.
För hon förstod mig. Alltid. Vi bråkade mycket under våra år tillsammans, men det var alltid mamma jag åkte hem till när något hänt.
Men du mamma, det är kallt och det regnar och jag ska meta. O går jag inte snart så blir det inget, och det skulle vara att förlora. Det vet du jag aldrig gör; förlorar. Vi reser oss på nio mamma. Så vi hörs mer en annan dag. Jag älskar dig.
Fotot är på mammas favoritaklejor i trädgården där hemma. Dessa aklejor som fick mig att börja leva igen under några ledsna år för länge sen. Hur jag precis som mamma fascinerades av aklejans skönhet och mod.
Avslutar med Hela Huset Skakar och deras jaskafanlevaförsåärdetbarahyttamednäveniluftenovarastoltlåt
Hon skriver: o jag har klippt ur ett surt PDF därför det nästan är oläsligt
Att leva med bipolär sjukdom innebär att leva med
extra dimensioner i alla livets aspekter
Livet karaktäriseras av en omfångsrikedom och komplexitet som
går utöver det som förstås gälla för ett vanligt liv.
Omfångsrikedomen innebär att det finns en särskild intensitet och
spännvidd i erfarandet. Känslor och upplevelser av vitt skild karaktär existerar
sida vid sida och skapar kaos. Livet är samtidigt både oförutsägbart och
förutsägbart.
Förtvivlan och hopp existerar parallellt och inrymmer upplevelser
av både verklighet och overklighet. Livet karaktäriseras av ”både och” snarare
än ”antingen eller”. De olika erfarenheterna utesluter inte varandra utan visar på det stora omfånget i erfarandet. Det finns mer av denna spännvidd och
samtidighet i livet med bipolär sjukdom än i det som förstås som ett vanligt
liv.
Omfångsrikedomen medför även att tidigare livserfarenheter och framtida förväntningar på livet har större betydelse för det dagliga livet.
Livet med bipolär sjukdom är komplext, eftersom tillvaron präglas av att
sjukdomen är sammanflätad med den person man är. Därmed finns den alltid
närvarande. Det handlar om att vara i en ständigt pågående kamp för att
försöka förstå och förhålla sig till en komplex och mångfacetterad
erfarenhetsvärld, samt till det vanliga livet.
Kampen handlar om att bibehålla kontakten med sig själv, att vara förankrad i sig själv och att kunna leva i samklang med den person man upplever sig vara. _____________
Känner mig JÄVLIGT hemma i den beskrivningen. Kaos är granne med gud, natten är dagens moder. Har äntligen fått ett namn på det som stavas mitt liv, jag är inte som alla andra, det har jag aldrig varit, och mycket av det som inte är som alla andra är jag jävligt tacksam för. Men enkelt är det inte. Jag har mitt schema. Det var en bra sak att ordna det.
Allting är en kamp. Allt jag gör. Allt snurrar i detta lilla galna huvud. Hennes tes i stort är att det alltid är besvärligt att vara bipolär, och ja, så klart är det så. Linnea kallar det en särskild bipolär gråzon. Smart och sant. För allt pågår ändå, beteenden och mönster. Tankevurpor och den där meningslösheten. Längtan bort. Jag kan bara tala för mig själv som vanligt. Men så känner jag. jag har ångest som fan, den går att hantera eftersom jag liksom är "frisk" men tror inte nån vanlig typ skulle vilja byta med mig.
Det är enklare nu. Men ändå svårt. Jag är i en period då jag inser att jag liksom inte vet hur ett normalt liv ser ut. Vill jag ha ett normalt liv, nä det vill jag inte. Hur anpassar jag den jag är mot verkligheten osv osv. Hur har man en relation, det har jag funderat mycket på.
Helt enkelt. Den extra känslighet som jag är född med påverkar hela hela tiden. Det vet jag. Det har jag alltid vetat. Tillvaron är en kamp som oftast handlar om att inte bli sjukare, inte göra bort sig, inte göra fel, inte gå igång, inte fundera för mycket (det fungerar inte så bra :))
Att leva som bipolär är helt enkelt påfrestande och den bipoläre känner sig alienerad. Jag minns perioder utan varken hypomani eller djupa dalar, men även dom perioderna präglades av att spela vanlig. Att vara utanför, ångest. Så fri får man aldrig vara så klart. Rövit
Det är därför jag måste handla och allt det där. Idag var jag hos min älskade kamrat Marie, jag gick hem från henne, det är ca tre km. Jag somnade när jag kom hem. Ska stämma psyk för dom tagit min kondition. men innan det ska jag lyssna på Jaques Brel och vara glad för att jag var hos henne. Det var mysigt. Har donat med en hipster-chili hela dan annars, den ska jag äta. Sen ska jag röka Sen hoppas jag på o prata med Linnea och röka lite till Medicin o sen gonatt
Imorgon ska jag meta, jag vill det. Få lite abborre som jag kan steka och äta. Hurra för det Hurra för att jag inte tog livet av mig. Så jävla mycket hurra för det trots att allt är piss o bajs ganska ofta.
Som psykiskt sjuk finns jag inte.
En anledning till att jag mörkat så hårt
Först till Linnea kunde jag berätta min livshistoria, den sanna.
Det var den största befrielsen i mitt liv. Och den läskigaste stunden i livet. Hur jag skalade bort alla lite roliga historier och plötsligt beskrev en sanning. en sanning jag själv förnekat existensens av. Jag trodde jag skulle dö. Jag hade en puls på typ 250 och bara väntade på att hon skulle slå ner mig och springa iväg i avsky. Jag dog inte. Fick inte stryk heller. Och hon är nog ganska stark så det var tur.
Jag försökte när jag träffade Rebecca, jag har alltid försökt mer eller mindre, oftast mindre, men med Rebecca var jag nära. Men jag kunde inte. Jag vågade inte. Sen visste jag inte det jag vet idag. men den kunskapen har inte förändrat det som skett tidigare.
Som att min sanning var farlig. Smittsam. Och denna skam
Skammen att jag bara har ångest, att jag analyserar allt, aldrig slutar tänka, att jag ser onda tecken, skapar symboler. Att jag påfallande ofta inte vill leva. att jag ser tillvaron som meningslös. Skammen över dom fem sex gånger jag inte kunnat somna vid dessa pigga perioder. Skammen över att vara annorlunda. Den skammen kostade något som kunde blivit riktigt riktigt bra.
Men men.
Nu finns jag. Jag vägrar att inte finnas mer. Jag ska sluta gömma mig, lite svårt efter att ha brutit ihop inför öppen ridå dessutom. Det är en fördel med Edsbyn, litenheten, oftast hatar jag den, men nu kan det ha varit det som jag behövde.
Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad folk tror, men jag ser gärna att jag får skriva hur det är. Lite sakta, lite trevande liksom.
Kommer tankar hela dagarna, ibland skriver jag ner dom. Som nu. Denna texten tänkte jag lägga i kassavalvet. Men ja. Nu är den din.
Min resa startade där med Linnea med en cigarett och en skräck. Jag är spänd på vart den för mig.
Hur jag än vrider och vänder på det så är detta ett oomkullrunkeligt faktum. Jag bor i ett hus i Edsbyn Jag bor i ett hus i Edsbyn sedan sju år.
Jag bor i Edsbyn sedan nio år Jag gifte mig i Edsbyn och köpte ett hus i Edsbyn Min fd fru bor i ett annat hus med en annan och ska ha ett nytt barn i Edsbyn Jag är lika utbytbar som en selfie på altanen som blir profilbild på sociala medier i Edsbyn Jag vaknade upp i en värld så klar och insåg att jag bor i Edsbyn Ett förvirringens mantra. Jag bor i Edsbyn Det är ingen dröm. Jag har två katter i Edsbyn. Jag handlar min mat i Edsbyn Jag kämpar mina strider i Edsbyn Jag är en främling i Edsbyn Jag lever mitt liv i Edsbyn
Jag vet inte om jag vill bo här mer.
Jag ska bo i Edsbyn Alva bor i Edsbyn Tacksamheten kan inte nog uttryckas
Ibland kan jag känna mig som en söt vit mus. Ständigt utsatt för försök av läkarkåren. Det finns en enorm övertro till medicin
Hur FAN kommer man tex på att antipsykotiska droger möjligen kan hjälpa vid andra sjukdomstillstånd? Nån måste ju ha testat det på nån stackars inlåst dåre. Nån stackars tossing kanske har fått saker som verkligen inte fungerar.
Var kommer den tanken ifrån. Att medicin är gud? Ät det, jaha det var fel, men ät detta istället. Jag ifrågasatte inte att jag fick qutiapin/seroquel för jag var ju skitaglad redan innan, läs en smula hypoman, och det triggade ju satan i gatan igång mig. Det var egentligen inte så bra. Samt den kraftiga höjningen av mina antidepp. Det gick så där. Det hände lite grejer minst sagt
Nu mumsar jag litium, ska göra det om två minuter och jag äter en lugnande vid behov, en ytterst mesig lugnande som mest har psykisk effekt för det är liksom ett piller. Det är tufft och hårt. För jag medicinerar inte bort ångesten, för jag vägrar. Hellre klar i blick och sinne. Låt det göra ont.
Jag har ätit mediciner mot ångest, mot depression, för sömn, mot mani, ja va fan har ätit mediciner mot allt. Hur ska man kunna leva under ständigt medicinering. Quetiapin fick jag hallisar av, tro mig det är väldigt tråkigt att höra saker. Dörrar som öppnas, någon ropar ditt namn i ett annat rum. Skitamånga har den medicinen. Funkar säkert på en del. Men nja va, hallisar och restless legs, dålig kombo. Fördelen med att vara på sjukhus, ja det finns fördel., var för mig att få ställa in litium och plocka bort mina maxdoser av antidepp och hallismedicinen. Det var så där kul och ta bort dom, onekligen påverkar dom kroppen.
Igen. Hur kan medicin vara gud Medicinera bort allt är en kemisk lobotomi. Visst behövs det ibland. Men att softa omkring på stesolid inne på ett sjukhus är ju enbart dumt. Jag utgår enbart från mig. Andras erfarenheter är deras.
Jag minns när jag slutade med alla mediciner förra gången, världen var fin, den gjorde ont, den gjorde gott. Det är lite samma här. Fast jag är tröttare. Min kropp hatar det jag utsatt den för. Min bror sa att jag typ inte åt när jag var i Skåne förra året. Det kan nog stämma. Nu äter jag fyra gånger om dagen, minst. För jag har Linneas schema, detta hitlerschema som jag älskar så.
Klarade för övrigt att åka till hudik och fika med henne igår. Kände mig satans tyff
Jag tror inte nån förstår vilken skam det är att vakna upp. Hur det kändes för mig när jag sakta blev klar i skallen där på sjukhuset. Hur jag hatisk ledsen och rädd började fatta att jag var just på sjukhus. Nedgången mentalt och fysiskt. Jag var smal som en tändsticka, en sparris utan hopp. Hur det väcktes en gnista av framtidstro när jag satt där och bytte musik med Linnea. Jag bestämde mig för att lida. Men skammen. Valet att snacka loss lite piller och dra, det fanns. Jag valde annorlunda denna gången. Ingen flykt, ingen flytt.
Jag bestämde mig att möta skammen hemma i Edsbyn. För det är en skam, jag har blivit tossig. Igen
Jag kan inte med ord förklara hur det känns när jag går ut, det är därför jag gör det varje dag.
Hur det känns att veta att de flesta troligen har mer koll än jag på den sista veckan innan jag kollapsade.. Fruktansvärt
Jag ser att dom tittar, det gör dom kanske inte, men jag ser deras blickar.
Jag vägrar skämmas, men jag skäms. Svårt att förklara.
Att reda ut all skit som hänt senaste åtta månaderna, för det har jag skitit duktigt i jag har bara kört på.
Hur jag förstörde en fin relation. Allt. alla vet.
Rädslan i deras ögon. Rädda att fråga. Min uppmaning är enkel, fråga på. Jag svarar.
Därför jag skriver, en av anledningarna. Jag beskriver min värld.
Jag tycker det är bättre än att folk uppfinner sanningar.
Sanningar som är lika sanna som ett allianslöfte. Jag vet folk pratar om hur konstiga "dom där" är. Dom som inte passar in. Dom psykiskt sjuka.
Jag är precis som alla andra men jag känner kanske mer. Har svartare ångest. Starkare dödslängtan och ett enormt starkt driv i perioder.
För det mesta är jag helt vanlig. Min gad påverkar mitt liv och kommer fortsätta göra det för jag vägrar att äta medicin för det. det blir bara tokigt har jag lärt mig.
Snart snart kommer jag gå in i en svart dimma av ångest som troligen håller i sig ett tag. men det får gå det med. Bara jag pratar om det.
Nu som nyutskriven och med en nyfikenhet på vad jag är drabbad av är livet förvirring, men bra.
Jag behöver min vila, jag behöver skriva, jag behöver fundera.
Men jag är inte konstigare än nån annan.
Tänk alla som slår sina fruar. Dricker hembränt i källaren. Konsumerar hyfsat usel streamad porr.
Det gör inte jag.
När jag ser henne prata ser jag mina rörelser, jag hör mina tankar. Det är häftigt och det är jävligt läskigt. Hon är inte som Linnea som är min tvilling, men i stort känner jag igen allt.
Känner igen det hon berättar om sin skilsmässa, hon kände ingenting, jag var bara arg. Ungefär samma. Att inte kunna känna. För i min värld var arg normaltillstånd. Min skilsmässa triggade nog min senaste period, den var vidrig och samtidigt dog mamma. Jag var arg. Vägrade känna. För känna är farligt. Samtidigt som man är extra känslig. Bara en blick kunde förstöra en dag. Hudlös. Så är det fortfarande, men det är nog mer rädsla än något annat.
Att vara annorlunda. Så är det ju. Känner igen hennes hopp, glädje varvat med en stark önskan att dö. Jag trodde fram tills nu att alla vill dö, att det är en del av livet. Fikon fick jag liksom. Den så kallade vanliga människan verkar se fram mot semestern och sånt, inte döden. Det sitter alltså en präst i God Kväll och har samma känslor som jag ungefär. Skumt
Tröttheten, denna trötthet. Det blir finemang att se ikväll. Jag är hemma när jag hör henne. Jag blir stark att hon sitter där i TV och berättar hur det är. Hur man inte kan städa, inte gå upp, inte betala räkningar. Inte öppna post. Samtidigt som jag i andra perioder kan åka land och rike runt och göra saker, mina tankar blir vapen för framgång, otroliga projekt skall genomföras. Det brukar sluta i ett jaha.
Ja skit det samma.
Titta ikväll. Jag ska titta, det handlar om mig, fast ändå inte Jag är ju Johannes inte en sjukdom. Inför sjukdomen är jag bara förvirrad. Verkligheten är uppenbarligen en annan än den jag levt med. Mina känslor inför det är blandade. Ibland är jag förbannad. Mest blir jag förvirrad och trött och känner att det är fusk. Då och då är det skönt att ha en förklaring, men förklaring kräver analys och det är jobbigt.
Min kropp är arg på mig. Det inser jag. ett år där jag snittat tre fyra timmar sömn per dygn verkar ha tagit ut sin rätt.
Jag vaknar sömnig och lever livet sömnig.
Det har sina poänger. Men jag saknar det där, ja hur ska man säga, drivet jag hade innan
Då inga hinder fanns. Allt var kaos och det sket ju jag i
Nu är allt jobbigt
Hjärnan galopperar fritt och tankarna gör mig inte piggare.
Spelar Steel Eye Span nu och ska ta en kopp te. Måste va försiktig med koffein, o ja det är örtte.
Idag ska jag göra en hamburgare, äta den med rotfrukter.
Klockan är snart nio och dagen är liksom klar.
Kan se den
Handla, bli arg för folk är i närheten
Lunch
Spela musik
Titta på nån blomma
Äta, men det ska va hipsterburgare. Rotfrukterna glaceras så klart, lagrad herrgård på köttet, måste ju leva upp till mitt rykte
Vänta till klockan åtta då jag ska äta medicin
Klockan nio kanske jag festar till det med en lergigan beroende på hur oron känns.
Sen lägger jag mig
Är det detta som är att leva ett vanligt liv så vete fan, det är ganska begränsat :)
är det så att vara fri?
Fast bra. Här i mitt hem är det bara jag, jag har skorna på inne för jag vill det och tjänar tid när jag ska ut, jag har bra musik, en fin trädgård.
Nån gång då och då känner jag mig lite nästan lycklig.
Men sen hoppar demonerna på mig och tankarna kommer.
Det havererade livet. Sveket från min fru, som jag inte klandrar, livet är som det är. Jag bor här, alla kan se hennes lycka samtidigt som dom kan frossa i min olycka. Känns så där.
Fast jag tror liksom någonstans att jag vinner. Tre dagar i rad nu har vart helt ok, jag sover, jag tänker, jag skrattar, jag lever livet passionerat de minuter jag orkar. Huset är min trygga plats, här är det jag, mina regler, mitt liv, det är fantastiskt. Trivdes inte så bra här innan. Har aldrig gjort det, nu ska jag bara bli av med dom satans fondväggarna sen är det bäst.
Minns en gammal flickvän som sa att hon inte ville ha en "vanlig" kille, men att jag var lite för ovanlig haha. Kanske är det så.
Det gör inget
Jag tycker jag är vanlig, bara alla andra som är ovanliga liksom.
Avslutar morgonens bryderier med ett mästerverk
Nu går vi ut och hatar världen
Musik och poesi har alltid varit det viktigaste i mitt liv.
Musiken försvann 2008, det är sju år sen. I vårt äktenskap fanns inte tid för musik. Fanns väl inte tid för så mycket alls, men så kan det gå
I takt med uppvaknandet i Hudiksvall märkte jag plötsligt att musiken inte längre gjorde ont.
Lyssnade dygnet runt där på min balkong där jag satt och tjurade.
Upptäckte ny musik och tog tillbaka gammal.
Sen dess har jag lyssnat oavbrutet. Soft Cell. Lou Reed allt det där nya. allt jag missat.
Jag minns hur jag njöt av dylan och Cure och Cave och Neubauten och allt. Hur viktig musiken var då när jag var ung.
Nån tog musiken ifrån mig, eller mer nåt.
Just nu lyssnar jag på the Art Of Falling Apartplattan med Soft Cell. Den är briljant.
Märker att jag med musiken kan styra lite hur jag mår, det är tyfft.
Särskilt då poesin är på semester en sväng.
Idag ska jag kryssa med folk på distans, tvätta och handla. Det säger schemat.
Så då gör jag så.
Alva va äntligen här igår.
Hon har en ganska soft syn på livet. Hon undrade om det fanns kompisar på sjukhuset och om det va mjuka sängar. Jag svarade ja och sen nej.
Det va i princip allt hon ville veta.
Hon va mycket intresserad även om jag hade ett gosedjur där, det hade jag inte men berättade att vissa hade det. Stackars pappa sa hon, du kunde fått ha tigern
Musik. Minns alla konserter jag sett, alla festivaler jag vinglat runt på och ser det som något bra. Jag är lycklig jag sett Nirvana fast jag kanske inte riktigt minns så mycket.
Kurt Vonnegut skrev ju typ 932808469 romaner, en handlar om att man utrotar ensamheten genom att se till att alla får en släkting.
En rolig bok. Som alltid med Vonnegut lite fladdrig
Men jag börjar om
Jag är 44 år gammal. Jag har alltid känt mig ensam i min relation till världen.
Som att ingen förstår mig och jag förstår inte världen
En teaterscen där jag spelat vanlig
Men plötsligt kom hon, den där tvillingen jag alltid hoppats på.
Jag testade henne i början. Berättade nåt som jag klurat på eller gjort. Jag förstår, så har jag också gjort blev svaren. Jag blev nyfiken. Berättade mer, blev bekräftad, fick höra henne, kände igen mig. som ett fyrverkeri av förvirring då jag plötsligt insåg att det finns fler
För så är det, jag är en främling i denna värld, ja ja snor av ekelöf, och vet inte helt hur den fungerar. O det är ett faktum, alienation, en outsider i det här spelet som kallas livet.
Nu kan jag ventilera saker med nån som är så lik mig fast ändå inte.
Det är bra för oss, synd om världen att vi är två och har hittat varandra.
Vi kan äga jorden om vi vill tror jag. Sänka regeringen och skapa kaos i byarna. Bringa olycka i trakten. Det bara genom att finnas.
Den makten är ganska fin
Att få svar, förståelse och bekräftelse.
Ibland känns det fånigt att med stolt röst berätta jag klarat att handla på ICA, hon förstår. Där är det inte konstigt. O så satans skönt o få svaret, nej du är inget svin, det är sjukdomen som bråkar.
Leve oss. Vi ska ta över.
O ja, mkt Jonathan Johansson sista veckan. Han känns bra
Tänker lite på vad det står i det egentligen. Bipolär typ 2 Massa annat typ bull, men det är bara att ta
Sjukvården har lite stulit mitt liv, så känns det just nu. Inte här i edsbyn har bästa doktorn här, men sen jag fick min första semester 2002. Jag fick fel mediciner och fel diagnos och flera år i kaos.
Jag ska bli vuxen nu liksom. Alla förväntar sig att nu så blir det bra, o det blir det, men det tar tid. Det går inte snabbt.
Litium
gör inget mer än tar bort de mest extrema, lite som en rullator typ,
resten av arbetet är mitt, för jag ska fan inte mumsa lamictal och
sertralin och mirtazepin och quetiapin som dom försöker trycka i mig.
Det funkar ju inte. Blir bara skit.
Denna övertro
till mediciner. Jag behöver bara tid. Tid och en jävla envishet. Men att
jag lever är ett tecken på hur envis jag är så det ska nog bra
Jag är ständigt förvirrad. Hela skallen går på högvarv, jag vet ingenting. Vad är på riktigt liksom
Jag har ont i själen och hjärtat. Jag skäms för saker jag gjort. Jag är ledsen. Liten. Rädd.
Samtidigt är jag stolt och tyff, jag känner mig som värsta krigaren Men
finns tiden. Dom vill jag ska flumma in på SSRI o annat, fick tom
sömnisar om jag velat. Tur jag inte tog dom för sova funkar. Men på natten kommer sorgen och ensamheten och drömmarna är monster av minnen som jag plågas med.
Det är fan inte kul. Det finns enklare sätt, men dom är inge bra. Därför jag skriver så mycket, jag verkar kanske förvirrad o tro mig det är jag
Men mest är jag klar i skallen. Det är fantastiskt
O jag hatar livet för att jag inte fått leva så här hela tiden. Samtidigt som jag liksom ändå haft det bra Så jävla svårt o förklara.
Och jag tänker inte frossa tacos på fredagar och ha ett sånt liv, man kan va vanlig som jag vill va. Utan tacos. Men med mina idoler Ekelöf, Strunge och Lundberg. Jag har som mål att va en vanlig outsider? Hur man nu är det. Jag vill fortsätta ligga i gräset och se på himlen. För så är det, in i nån fålla ska jag inte.
Jag ska ordna en lista med saker jag vill uppnå i framtiden. Lide fånigt men va fan
Den låten beskriver Hudiksvall ganska väl från Eric Burdons skiva before we were so rudely interrupted. En riktig flower powerklassiker. Pappa hade den. Nu har min bror den. Skitbra. Alltid älskat låten men nu sitter den som en pungspark
Jag följer schemat. Vaknar runt klockan sex, lyssnar på P4 Kaffe och cigarett (för många) mer kaffe Frukost. Varje dag. Jag e grym ju. Mailar Linnea lite och fnissar och planerar olika aktioner. Läser på nätet om det jag levt med hela livet. För inte fick ja nån info på hotellet inte. Går till erik. Pratar blommor manligt. Kvällarna är värst Eller timmarna efter tre. Då går jag mest runt i huset och lyssnar på musik. Ibland rör jag mig som Thåström. Jag försöker. Det är nog det det är. Ett försök.
Jag trivs med att lyssna på musiken. Svårt med att följa schemat efter litium klockan 20. Då ska jag se på TV. Blir bara förbannad för det är så mycket mög. Men det är väl friskt?
Rastlös, vet jag inte kan stressa. Jag får inte stressa. Jag lägger mig, jag har inte så mycket ångest, det är bra. Jag är ledsen. Jag mår inte bra. Men det kunde varit värre. Det kunde onekligen också varit jävligt mycket bättre. Socionomen i mig förklarar att jag är i chock och kris och trauma. För så är det.
Ikväll ska jag prata med alva. Det har jag sett fram emot
Hur kunde dom bara låta mig gå hem med diagnosen. Sånt snurrar i denna överhettade skalle. en total kris. 44 år gammal, får veta att jag haft det här sen tonåren. Två askar tabletter i handen och ett Lycka till ring om det blir några biverkningar.
Jag ringde inte.
Nu är jag hemma och sitter med FK för att se om dom skickat läkarintyg dit, det har dom inte. Inte till mig heller. Jag är hyfsat osugen på att ringa Hudiksvall och tigga dessutom.
Nåväl sjukskriven till 15/7 om det nu finns nåt sjukintyg.
Denna kafkaartade parodi fortsätter och stressar.
Dom som vågar bruka fråga om det är som i Gökboet att ha semester på psyk. O ja, det är det ju. Fast utan lobotomi, hittills. Det är kaos, det är makt och motmakt, det är parallellprocesser det är ensamhet förnedring och litenhet. Men det pågår ett krig, mellan patient och vårdare Jag tjurar alltid, sitter skitarg i ett hörn och röker.
Sedan jag va på semester senast har rökrummen försvunnit, det är synd. Rökrum och psykkorridor passar ihop Gula väggar klantigt övermålade med vitt. Ett svart hat mot allt. Jag blir en granat. Bara väntar på att få skrika ut min sorg, men ingen lyssnar mer än dom andra, dom som är lika lite värda. Dom som vet.
Allt blir hat, kommer medicinen sent är det ett bevis på att man inte är nåt värd, skulle nån vårdare våga prata med mig så blir jag arg, fast en del är bra. Då pratar jag gärna. Men att få höra följande tolv gånger om dagen :
"Du som ändå är så ung och ser så bra ut och har så fina barn och har kommit så långt i livet du har mycket att leva för" Jo tack jag vet det, jag är en idiot som är här, tack liksom, fint att få det bekräftat.
Jag har massor att leva för, men har haft massor av spöken. Nu ska dom sakta försvinna in i en begriplighet
Jag har alltid, så länge jag kan minnas, flytt Som liten till böcker och fantasivärldar
Som vuxen till böcker, fantasivärldar, dåliga saker och även geografiska flykter.
När skallen går igång då måste jag fly. Det har jag vetat hela livet. För det blir aldrig så bra om jag inte flyr.
Geografiska flykter är enkla att se som bra när jag bestämmer mig, men ganska svåra att behärska året i Söderköping var kanske inte det bästa i mitt liv för att ta till i underkant.
När hjärnan går på högvarv och sömnen lämnat walk over då är det illa. Då är det farligt Då måste jag sova efter ett tag. Annars hamnar jag på sjukhus till slut. Igen hur kan en läkare missa min bipolaritet?
Men bra saker att göra: Försöka yoga o sån skit. Läsa, om det inte triggar igång ännu mer. Samt fantasivärlden. För att vara vuxen lever jag ovanligt mycket i den världen. Det är ganska kul. Jag brukar slappna av genom att låtsas jag är spion, eller infiltratör eller vad som. Det brukar fungera. Sen kommer sömnen, till slut.
Det finns dåliga sätt att försöka somna, dom kan nog alla klura ut. Dom hjälper för stunden, den kemiska flykten. Det är det farligaste, kan sluta på sjukhus, kan sluta i finland. Man vet aldrig. Hittills har dom inte slutat med döden vilket är bra. Jag måste acceptera att jag ibland vill dö, världen är inte min, den är inte byggd för mig. Den är byggd för annat och andra. Nu vet jag det och det är befriande. Jag är annorlunda. Jag har papper på det.
Det är ok att vara låg, bara jag vet varför och det börjar jag sakta förstå. Det gör dom känslorna enklare att hantera. Märkligt nog
O jag flyr nu med, som idag, till mina världar ett tag. Det är skönt. Idag är en sådan dag. Det får det vara
Jag lär mig varje dag. Tack vare en nyfunnen nära vän får jag svar på de frågor jag har. Det är märkligt att äntligen få svar.
Litium tar bort skoven av det bipolära. Det tar inte bort tex en önskan att dö. Det är dumt, det borde ta bort allt.
Men det är en början att slippa det där helvetet hur kul det än nu är. Sen att all sorg plötsligt blir så tydlig, det får jag ta.
Jag känner mig lurad av livet. Jag är arg. Arg på allt från ja allt och inget, jag är arg för att jag sitter här och mår som jag mår.
O ring inte psyk nu, det här måste jag ju klura på och varför inte just idag. en bra dag.
Vaknade tidigt efter en bra natt.
Mailade linnea och undrade lite saker, fick bra svar.
Drog till erik och vi handlade petunior, kryddor och potatis som vi sedan sådde.
Värste svennegrejen ju
Lagat god mat och varit i tre affärer. Det är jobbigt att besöka såna. Men jag gör det.
Nu ska jag bara vila och ta det lugnt så jag inte går igång. Macka och medicin klockan åtta.
Lägga mig halv tio.
Sova
Jag ska INTE sortera alla böcker tolv gånger, jag ska INTE köpa fem antivirusprogram online, jag ska INTE köpa böcker, fröer tegelstenar o allt annat som finns.
Jag ska inte glömma att sova, eller mer strunta i det för att kaffet är som godast vid midnatt.
Jag ska vara vanlig, men ändå närvarande. en kille som sover med sin dotters kudde, eller gubbe dåra, för att han saknar henne så
En johannes som är rädd och ibland känner som innan, att han vill dö, men nu vet att han inte ska det.
Bara leva, det får va hur svårt det vill. Det är liksom nu det börjar. sjukhuset var mest för att undvika döden, o det är ju bra. Det är välan deras jobb att låsa in så folk inte begår självmord. Sen kan man kanske göra det på ett trevligare sätt kanske. Jag vet inte.
Idag duschade jag, jag är allt för mager. Men det går över. Det som jag noterade är att jag ser skadad ut, i ansiktet, att jag bär på en sorg. Plågad. Har egentligen aldrig brytt mig om hur jag ser ut, kan ju bero på att jag är så jävla snygg. Men jag börjar bli gammal. Jag ser i mina ögon att jag sörjer. En smärta i blicken.
Klart två veckor på sjukhus inte muntrar upp någon men tror, o detta är inga vetenskapliga fakta, att jag är helt jävla slut. Kroppen är slut. Psyket är slut. Blicken, mina ögon lyser inte. Inte ens av hat. Blicken skrämmer mig, den är trött och ledsen.
44 år gammal i en villa i Edsbyn. Vad hände. Sjukhuset förändrade mig, för alltid kanske, jag vet inte. Har legat inne förr och kommit ut argare vildare och, tycker jag, vackrare. Full av kamp.
Det här ser ut som en uppgiven människa. Som Winston Smith i slutet av 1984. När han till slut gett upp.
Mitt mål med livet är att aldrig sluta kämpa. Jag har tid nu, tid att vila, att ja va fan operera bort påsarna under ögonen och rynkorna. Nä, men jag har tid att skapa ett nytt sammanhang.
Senaste 18 månaderna i mitt liv orkar jag inte ens skriva ner, ingen skulle ändå tro på dom. Alla dessa katastrofer och personliga brännor. Inget gjorde min blick så trött, eller så är det just det det gjorde och att jag inte sett den innan.
Nu borde jag ju lägga ut ett foto, men det gör jag inte. Jag sitter uppe lite till.
Går och röker en cigarett och tänker på allt bra jag gjort. Tua Alva Olika bra jobb O ja, än är jag inte knäckt, men skönt o skriva av det
Var på ICA Hann hem innan jag exploderade i sorg Allt känns bara så orättvist Be om lov för att vara med sitt barn att inte va glad eller som andra att vara så liten och ensam och ledsen och rädd
men jag hittade soyghurt och har köpt både lunch och enorma mängder godis.
Nu ska jag lyssna på stefan Sundström, han brukar hjälpa
Fatta chocken sista tiden. Tro att en medicin ska rädda allt och den gör att man vaknar på sjukan pigg som fan och fattar noll och intet.
Det präglar mitt liv nu och det gjorde det i Hudik när jag hade börjat fatta. Är flytten hit en del av nån hypoman grej? Det är ju ytterst troligt. Att min lite mer impulsiva styrt stora livsval det har jag fattat och det kan jag inte påverka, bara att rädda det som räddas kan
Söderköping? Vad styrde det Vad styr? Spelar det roll?
Man kan omöjligen styra om hur gärna jag än skulle vilja.
Nu är läget så här. Jag bor i edsbyn, här lär jag stanna då mitt schema ej innehåller märkliga flyttar inom eller utom Sverige.
Det är inte bara skit allt, det är snopet det är det, men kul på vägen har det varit om än en smula komplicerat i perioder.
Som nån jävla Ray Bradburynovell.
Jag liksom vaknar i Hudik och sen vaknar skallen oxå och allt är kaos. För livet har bara varit på låtsas. Då är det fint med schema
Idag löste jag krysset med Linnea fast hon är långt borta, det ska vi fortsätta med. En sväng till Erik och där var hans kompis Lina, henne känner jag ej så det var läskigt. Det var läskigt bara att lämna huset. Sen kom Robin och honom både känner och älskar jag så det var skoj, Men vem bryr sig om en inrutad dag. Tvätten är hängd och jag är stolt över mig själv.
Hade detta vart den gamle Johannes så hade jag vart så nöjd så jag hade sänkt garden, det har hänt förr. Men inte denna gången.
Nu ska jag ordna kvällsfika och jag lyssnar på Stockholms Negrer, livet duger.
Så här kan jag fungera när jag är som mest positiv till tillvaron
Skall från A (Edsbyn) till B (Malmö) Bussen går sju härifrån tänker att jag måste packa, gör det tolv gånger. Glömmer packningen. Kommer på att jag tror jag ska dricka öl på tåget, kommer på att man inte får det och dricker helt enkelt upp ölen i söderhamn, snabbt och utan eftertanke. Ölen finns och den skall ta slut. Fågelskådar i väntan på tåget ute på ett fält Väl i Stockholm en språngmarsch till systemet, för nog vore det trevligt med en öl innan tåget. Köper ingen öl för jag hittar flaskor med fina mönster. Missar ett par tåg för det är ganska intressant att fundera på olika mönster. Tar ett annat tåg. Blir rastlös direkt då jag inte är bra på att åka tåg Det måste ju HÄNDA något. Bistron, väljer länge bland två sorters nötter. Köper dricka. Kommer på att jag måste göra en spellista. Gör den, den är inte bra. Tar bort den. Kommer på att jag hoppar i Hässleholm istället så spar jag tid och kan träffa pappa på sjukhuset redan samma kväll. Hoppar av i Hässleholm fast det råkar vara Lund. Pratar med några ungdomar och väntar på bussen till kristianstad. Varför ska jag vänta på buss en hel halvtimme? Jag kan ju åka taxi 3000 kronor senare är jag på sjukhuset och pratar med min pappa klockan typ sent. Förklarar hur kul resa jag haft, o nånstans märker jag att han fattar. Tar en taxi till mamma och pappas hus för då sparar jag tid. Är där och är helt off, går och plockar fast jag tror att jag liksom storstädar. Fascineras av fröpåsar jag måste sortera. Just dessa påsar. Framåt förmiddagen dan efter drar jag nöjd till Malmö. Tillbaka till huset.
Sen håller det på. Länge. O för mig är detta inget konstigt
Eller som min kära bror analyserade det hela. Ja du har ju alltid varit lite impulsiv.
Jag drömde att en björk slagit ut vid bron nere vid sommars. Drömmen var så stark att jag inte kunde skilja den från verkligheten så jag vandrade dit ganska glad för att föreviga årets första löv. Det var ju inte riktigt så. Trötta och ledsna stod dom där alla björkarna.
Utan löv.
Jag funderar mycket nu. Vad är jag och vad är min sjukdom. Att sista året eller 18 månaderna är inneslutna i min sjukdom vet jag. Men allt det andra, det vanliga, det måste ju vara jag. Jag är ju inte galen på heltid väl?
Vad är liksom jag. När är jag jag? Igår var jag hos en vän och planterade om chili och jag skrattade, skrattade så där som jag inte skrattat på länge. Det måste vara jag. en glad typ. Sen kom jag hem och hade finbesök av Viveca. skrattade, pratade. Det var nog jag
Eftermiddagen satt jag mest, klippte häcken. Var det jag?
Jag vet inte.
Känns som jag funderar mycket på när jag är jag. Beställt en bok som en kamrat tipsade om. Mitt bipolära liv, längtar tills den kommer. en självbiografi av Marya Hornbacher. Tror mycket klarnar när jag läst den
Jag är hungrigt ute på forum och läser och känner igen en del, men samtidigt känner jag mig inte hemma där.
Förvirringens månad detta. Jag tror det är bra. Det är jag. En grubblare.
Igår fyllde jag en pallkrage med jord. Jag ska odla lök i den. Jag vill sätta löken nu. Hade jag gjort det hade det inte varit jag. Det är för tidigt. eftersom jag inte gjorde det så är jag nog jag just nu.
När Tua var liten älskade hon att gunga. Vi bodde på Kristianstadsgatan 31a i Malmö ett grönt hus. Ett hus som verkligen var möllan, alla umgicks och gården var allas vårt vardagsrum
Som sagt. Tua älskade att gunga. Jag älskar att gunga.
ofta ofta var vi i Folkets Park och gungade. Tua var otroligt fascinerad av att pappor kunde gunga. Hon trodde bara barn gungar
Kanske är det så. Att vuxna tappar leken. Att vuxna stressar och arbetar och gör karriär. Jag gungade. Jag gungar än. Jag älskar att gunga.
Jag älskar att vara barnslig, varför det nu skulle vara barnsligt att gunga.
Jag älskar att leka att jag är spion, jag kan spionera på folk, drömma ihop hur deras liv är. Jag älskar att lyssna på musik högt och leka att jag är ett flygplan.
Minns särskilt en dag där i parken när Tua och jag gungade och hon var så stolt över sin pappa. en pappa som gungar. Hon skröt med mig. Jag ska aldrig sluta gunga. Aldrig sluta leka jag är spion.
Jag heter Johannes. Jag är 44 år gammal. Jag är utbildad litteraturvetare och socionom. Jag har två underbara döttrar som jag älskar mer än allt. Jag har en villa och två katter. Jag har ett rikt liv.
Men.
Jag drabbas av depressioner som är konstiga. Inte ofta. Kanske fyra gånger i livet har depressionerna blivit följda av en enorm pigghet. en pigghet som jag i början älskar. Jag är kreativ. Skriver. skapar. Sen blir det värre. Jag tappar sömnen. Jag ser till att bli lämnad av min partner, för min partner stör det jag är inne i. Jag isolerar mig och skapar egna dygn.
Jag ser det som att hjärnan blir kidnappad. Jag luras tro att det är ett normaltillstånd. Att alla mår så här. Att det jag upplever är normalitet. Detta skapar problem då ingen annan riktigt har det så här.
För jag är bipolär, har vetat det ett tag nu. Det är en kronisk farlig sjukdom som ofta, utan behandling, leder till döden.
Då jag inte är intresserad av att dö tar jag emot all hjälp som jag nu får likt ett barn i en godisbutik. Jag måste va den mest tacksamma patient ÖVM i Bollnäs nånsin haft.
Jag skriver detta för jag bor i Edsbyn och det pratas så mycket hit och dit så jag tycker det är bättre om sanningen blir det som gäller.
Jag har alva varannan vecka och då flyter livet på. Allt fungerar, men jag ackumulerar ångest under tiden. en ångest som bryter ut när hon åker till sin mamma. Då faller jag igen.
Jag har i livet under pigga perioder hamnat i Hamburg för jag ville se Tyskland. Jag har köpt saker. Jag har fallit hårt. Jag har aldrig velat förstå det jag alltid vetat. att jag är manodepressiv. Mellan varven har jag levt bra.
Sen smyger det sig på. Denna gången började det i maj juni 2013. Jag vet varför.
Det är inte viktigt.
Jag vägrade märka. Jag vägrade lyssna på min fru. Hon lämnade mig sedan. så klart. Jag var sur och arg och elak. Eller nån annanstans.
Jag var inte Johannes 44 år gammal med två döttrar osv. Jag var igång.
Det är en hemsk känsla att veta.
Samtidigt är det en stor sak att veta varför. Att detta kan inte botas, men kontrolleras.
Nu är jag i starten på den resan. Det känns stort
Oavsett hur underbart det är att bli pigg, för det är det, så slutar det i totalt elände. För världen fungerar inte. Den blir inte hanterbar. Till slut är det som att det bara är kyrkklockor i skallen. allt bara låter. jag hatar det.
Hela mitt liv har jag förstått att jag inte riktigt passar in. Jag är en orolig själ, alltid varit. En empatisk lyssnande människa som lever i nån form av alienation. Det trivs jag med.
Vad som gör att man utvecklar bipolaritet vet man inte. Men klart att det kan ha spelat roll. Att jag har kronisk ångest spelar roll. Att jag har fel på ryggen spelar roll.
Allt spelar roll.
Jag sörjer inte det som varit.
Det är historien som format mig. Det är den jag är som gett mig mina barn, mina vänner. Mitt liv.
Och framtiden är idag. bara man vågar
Jag är en jävligt bra person.
Jag är inte Johannes den bipoläre.
Jag dricker ingen alkohol. Jag dricker knappt kaffe längre. Jag måste äta regelbundet och jag måste vila. Kroppen har tagit stryk. Väger för lite. Det ordnar sig.
Jag kommer att bli som jag ska vara, den vanlige johannes, som kanske inte är den vanligaste i stallet. Men jag älskar och saknar honom.
Jag heter Johannes. Jag är 44 år gammal. Jag är utbildad litteraturvetare och socionom. Jag har två underbara
döttrar som jag älskar mer än allt. Jag har en villa och två katter. Jag
har ett rikt liv.
Igår var jag i Falun. Med Bulan. Vi for genom skogarna med förväntningar.
Drack kaffe och vissa, jag, tjuvrökte hemma hos Krister och kollade hans chilisar innan konserten.
En konsert jag längtat så efter. Men jag var nervös. Mkt folk på liten yta. Ingen öl.
Men va fan!
Konserten var 98 minuter total eufori.
Att säga vad som var bäst går inte.
Men klippet ovan va inte bäst o det är hur bra som helst.
Vi åkte hem genom dalarna i ett stjärnklart himmelrike. Jag tänkte på alla dom drömmar jag haft. På alla dom drömmar jag har. På hur mycket Thåström har påverkat mitt liv. Vilken stor del av min tillvaro han alltid varit.
Drömmen om att vara sin egen. Att göra sitt eget. Att vara en människa. En egen individ i en tillvaro styrd av fredagsmys och Tacos. Tack Thåström.
Jag vill alltid vara på väg. Det bara är så.
Och bäst igår va just Alltid va på väg
Tänk att alltid va på väg. Att aldrig sluta tro. Aldrig sluta kämpa.
1986 kom Ladomirs första singel, eller tidigt 87. Vem minns riktigt. Jag var inte gammal iallafall. Den toppade spränglistan på Lilla Bommen och jag köpte den. Älskade Ladomir. Har gjort det sen dess.
Deras karriär var för kort. Sen en period hade sångaren Kire bandet Mazola Party, kom en skiva, den va bra.
Det finns ingen rättvisa i livet, det vet jag allt för väl. Annars hade jag vart typ kändis eller nåt istället för att sitta sjukskriven i det norrländska inlandet. Man gör sina val. Det är dom som avgör. Jag har gjort mina. Nu sitter jag här och undrar vad som hände.
Men jag fick en Alva och en trädgård och jag fick nog upp ögonen för vem jag är och det är på tiden. O jag fick vara gift, med en kvinna jag älskade bortom allt. det var fint.
Idag har Alva och haft det bra. Erik Lind kom förbi. Jag älskar att bo här samtidigt som jag känner mig kvävd. Jag känner mig uttittad, som allmängods. Samtidigt känner jag en glädje över det lilla. Att en erik kan dyka upp. Det är stort.
Skit det samma. imorgon ska jag träffa läkaren, kanske sjukskrivas mer, det tror jag nog, kanske få ett slutgiltigt svar på vad som fattas mig, eller inte fattas mig. Det kan ju vara så att jag är jävligt normal och alla andra är bindgalna. Jag uppskattar den tanken. Vilket osökt för mig till morgondagens bra sak.
Thåström. Live. Falun.
Åka genom hälsingenatten efter konserten, tror det kommer vara värt det mesta. Kanske tvinga chauffören att stanna o lyssna på ugglor.
Den lyckan kan inte kvävas.
Nu kör jag vidare. Jag står stark i en storm jag själv skapat, där hjärnan dansar i olika tempo och livet är ytterst märkligt. Jag längtar inte tillbaka. Jag längtar fram.
En tanke eller mer ett minne slog mig innan idag. Jag har alltid haft otroligt svårt för att åka tåg. Åkte ofta själv hem till farmor och farfar i vissefjärda och valde alltid tåg med lite folk. Helst med byte i Karlskrona fast det tog längre tid.
Resfeber och panik för att komma försent är tidiga minnen.
När jag nu 31 år senare fått veta jag har agorafobi klarnar mycket i skallen.
Jag hatar ica. Tror folk glor. Undviker helst allt sånt. Längtar tills man kan få maten hemkörd.
Har läst allt om generaliserat ångestsyndrom, gad, och agorafobi sista dygnen och plötsligt bara föll allt på plats.
Det är ju mig det handlar om. Mitt liv. Mina paniksyndrom. Min skräck.
Har tyvärr löst det allt för destruktivt. Den tiden är över. Nu vet jag. Jag är inte ensam. Vi är många. Många som skäms och leker att allt är bra.
Det är fan inte bra. Det är så jävla satans svårt att fungera.
Många år har jag varit minde påverkad av det. Nu är det mer. Värre än någonsin.
Ändå känner jag i kaoset i skallen en frid. Att det löser sig. Jag fixar det här. Har bara varit rädd.
