I hans samling Om Hösten finns en dikt som alltid talat till mig.
En verklighet Drömd heter den. Jag ska inte analysera den då andra gör det bättre, men den är mycket vacker. Någon strof om dyrbarheten i ett sista gult löv.
O inledningen är
Jag tror
inte på ett liv efter detta
Jag tror på
detta liv
Och nu, när
saven slutat stiga och jag har hunnit
till
sensommarn, min årstid, minns jag
hur
ångestfullt jag förr tyckte syrsorna filade,
tycker så
inte längre.
För mig som går in i en höst där allt står i brand, där allt är nytt är dikten viktig.
För det är så. Allt är nytt.
Idag lämnade jag alva på dagis. Det va kul. Jag blev hyfsat utmattad, men det gick och vi hade en fin morgon med mycket skratt. Hon förklarar saker så roligt just nu detta barn.
Måste då och då ringa olika bolag och stoppa räkningar på pappas dödsbo, det tar inte riktigt slut. Det finns el, det finns sopor, det finns vatten.
allt sånt måste göras. Det är jobbigt.
Idag ringde jag för jag ska hämta Alva i eftermiddag och då orkar jag mer. Det är fint.
Hösten här uppe verkar bli vacker. Kalla nätter klara dagar med doft av nån form av hopp.
Jag täcker narcisserna med jorden från alla krukor och ser fram emot en ny höst.
Den förra va så där.
En höst ett tabula rasa. Jag ska göra den min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar