måndag, juni 01, 2015

det finns fakta

Jag fascineras av att ingen hjälp för att förstå finns.
Mediciner man får hallisar av finns det gott om, men kunskap, nja va.

Men denna sjukdom, som säkert många andra, är inte botbar (ja det är ett ord) med enbart mediciner.

Leva ska jag också. Hur gör jag det? Ingen verkar förstå på psyk att det är en kris att få en diagnos, jag fick bara piller.

Tack vare Linnea lärde jag mig  mycket, nu hemma läser jag massor, en del är bra, mycket är inte bra.

Ann Heberliens bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är för mig bra som fan

Samma ålder, hon är beläst, samma uppväxt. Hon hatar också Foucault för han pissar på psykiskt sjuka genom att mena att det vi lider av är en social konstruktion. Det är det inte.
Att vara hypoman är inte ett dugg konstruerat, att vara rädd för sina egna katter är inte heller det en konstruktion. Att tro det är inte bra, det skadar.

Jag vill inte heller leva alltid, men dö ska jag inte göra än. Jag ska lära mig leva med det här.
Jag är 44 år gammal fast i lapphelvetet med ett belånat hus ingen vill köpa, ett liv som mest är katastrof, har umgänge med mitt barn medan alla andra vandrar runt och lever sina liv.
Det är inte en konstruktion. det är fakta. Jag hatar det.

Får jag hata? Jag tror det. Jag har en lista. Lägger ingen energi på den listan. Dom jag hatar är inte värda min energi, men ska jag då sluta hata? skulle inte tro det.

Vet du hur det känns när det är omöjligt att duscha, när jag till slut lyckas tvätta håret för jag måste så inte dom på jobbet undrar. Jag kan inte duscha, vrider huvudet och grejar så håret ska bli rent, för det syns. Håret syns, smutsen under kläderna kan doftas bort. För det GÅR INTE ATT DUSCHA, det gör ont. Kan du förstå det? Nja va.

Vet du hur det känns när det är omöjligt att gå in i en affär, att handla allt jag måste ha på en mack för det är mindre farligt, risken att nån ser mig är mindre. Är det en konstruktion. Nja va.

Jag som älskar att laga mat, vet du hur det känns att äta findusskit i en månad?

Vet du hur det känns när det pigga avtar och jag inser att jag är låg, att jag måste sova men kroppen är så laddad på adrenalin att det inte går. Vet du hur det känns att äta typ tre zopiklon och inte somna. Hur det känns att försöka dricka sig sömnig, för nånstans vet jag att det är dåligt att vara vaken fem sex dygn. När det inte går?  Är det en konstruktion. Är detta mitt medvetna val? Nja va

Vet du hur det känns att göra saker som är så uppenbart jävla dumma men du kan inte låta bli?

Visst är det enklare för Dig att tro det är en konstruktion, att se andra förklaringar, eller hur?
Är det så enkelt att jag och många med mig är lata kretiner som inte orkar skärpa sig så kastas ingen ångest över Ditt fredagsmys och Lets Dance. För då kan onekligen såna som jag skylla oss själva och då är vi mindre obehagliga.

Varje dag nu famlar jag runt, letar böcker, information, är det jag som beskrivs. Påfallande ofta är det just det. en liten ynklig Johannes som hatar att andra tror det handlar om att skärpa sig, hade det handlat om det hade jag troligen gjort det va? För det är inget kul liv.

Det är ett smärtsamt liv. Jag analyserar mig tillbaka genom åren och hittar samma mönster hela hela tiden.
Det blir som en ond saga av alla misslyckanden, alla flykter, alla katastrofer. All skam. Samtidigt som mitt liv har varit jävligt givande. Tro inget annat. Vill sällan byta. Jag är stolt över den jag är, trots mitt gråa hår som bekymrar mig mer än att jag de facto har en sjukdom, jag är smart snygg och ganska rolig. Det tänker jag fortsätta med. Håret får jag välan färga.

Läs den boken av Heberlein, det är jag det, det är många som beskrivs, säkert nån du känner som i skam gömmer sin sjukdom. Jag har snart läst hela, klart Sartre är med.
Jag känner i mina analyser en dragning till Främlingen av Camus. Så är mitt liv allt för ofta. En känsla av att inte orka bry sig, det tror jag är mitt venlafaxin har bjudit på. Men jag vet inte. Är det en konstruktion att vara ointresserad av livet? Nja på den med.
Nu när jag kastat alla mediciner åt helvete känner jag världen klart.

Jag tackar gud, hen är dock en konstruktion, för linnea, hennes tips och råd och framförallt klokhet, jag är glad för att jag alltid läst mycket böcker och för att jag lever.

O givetvis som en hyllning till både Heberleins och mina tonår blir det lite Cure

Inga kommentarer: