Det öde landet

Eliot hade fel. Oktober är grymmast av månader.
För mig kan man ta bort oktober.
Enbart elände att minnas.

"I våras gav du mig hyacinter, hyacintflickan kallades jag."
Men när vi gick hem, sent, från hyacintträdgårn,
du med famnen full, med håret vått, då kunde jag inte tala,
och synen svek mig, jag var varken
levande eller död, och jag förnam intet,
men såg in i Ijusets hjärta, i tystnaden

När det otänkbara oerhörda blir konkret verklighet känns det ändå som att Eliot har något att ge.