Saker jag kommit på

Livet är inte prylar och grejer och ett vackert yttre.
Livet är att orka gå och handla. Att kämpa mot panikångest. Att kämpa mot GAD. Att kämpa mot bipolärmonstret.
Att ha panikångest reducerar ens handlingsutrymme rejält. Ibland kan jag inte gå ut för jag har sån ångest. På flera dar.

Det är då jag måste hitta alternativ. Jag har ingen bil, jag har inga grejer. Men jag har en enorm fantasi och jag har förmågan att kunna laga mat.
Jag dagdrömmer mycket just nu. Dels konkreta saker som hur jag ska ha trädgården, men jag drömmer om det liv jag vill ha.
Det som jag hoppas kan bli mitt.

Ett liv i lugn och ro, utan denna ångest som ibland får mig att kräkas.
Ett liv där jag lever mina dagar sakta och trevande. Där jag läser och skriver och gläds åt en kopp te.

Jag är van vid att vilja ha hela världen, hela tiden, samtidigt. Jag ska vara störst och roligast och vackrast. Snyggast tjej. Mest utsatta arbetet för jag är en övermänniska. Stämde då, nu en dystopisk dröm. För jag längtar inte tillbaka. Jag är klar med det där. Det var inte så kul ändå.
Det har alltid slutat med kraschlandningar och sedan har jag börjat om och gjort samma. Fast det inte är jag. Jag är inte den personen

Jag är den personen som är jag glad om jag inte kräks av ångest som sagt

Acceptans säger dom. Acceptera förutsättningar. Acceptera diagnoserna. Har inte vart så bra på det.

Jag har haft många friska år, va nu det är, år där sjukdomen sovit typ. Men då har jag varit han som jag beskriver ovan. Denna gång, för det kommer gå över detta, ska jag göra tvärtom. Jag ska inte vara grandios. Jag ska inte gå in i relationer som inte är bra. Jag ska odla min trädgård och glädjas åt att ångesten är hanterbar. Njuta av att inte vara manisk eller deprimerad till undergången. Jag ska lyssna på radio och ta hand om mig själv, mina ord och mina böcker. Mina barn och mina vänner.

Som Iggy Pop sjöng, vidare jag vill vidare. O detta är min dröm.

Bowie och jag

Vissa artister präglar ens liv. För mig är det främst Nick Cave, Dylan och Marc Almond.
Men även Bowie. Gick i femte eller sjätte klass när Lets Dance kom och Bowie va så jävla snygg. Han var coolast av allt och alla just där och då.

Men för mig är det 70-talsbowie som präglat mig, långt senare än sjätte klass började jag tack vare en flickvän lyssna på Hunky Dory osv osv. Cicci gillade nämligen Bauhaus och på den vägen är det.
Videon till Ziggy Stardast med Bauhaus va det tyffaste jag sett.





Bowies transexuella uppenbarelse var så viktig. Alltid längtat till den världen där man får vara en hen fast ordet inte fanns då. Bowie utmanade allt och utan Bowie så hade musikvärlden vart mindre.
I princip alla depprocksband med självaktning körde covers på Bowie.

Bowie är pappa till allt som är bra

Fyra månader senare

Har inte skrivit sen tidig september. Mycket har hänt sen dess. Mest riktigt dåliga saker som jag inte orkar ta upp.
Var i Hudiksvall igen. en vecka denna gången. Det finns något fascinerande med att vara inlåst och hänvisad till andra intagna och personal. Då jag inte gillar personal tillbringade jag alla decemberdagarna jag var där med att ivrigt röka och frysa på en balkong. Fördelen med detta är att man träffar andra med samma diagnos, en trevande kontaktyta byggs upp men blir snart djup vänskap. Det är fantastiskt.
Den solidariteten som finns hos folk i samma situation, givmildheten och acceptansen, stort. Lite som en fristad för hjärnan.

Men nu är jag trött på Hudiksvall, tom klar med Hudiksvall tror jag. Detta trots det var ett Lucia-tåg vilket i sin märklighet var väldigt vackert. Ett luciatåg på psyket. Undrar hur rädda luciatåget var. För fortfarande är folk rädda för människor med psykisk ohälsa. Det är bedrövligt.

Livet går vidare, vissa dagar är riktigt bra, en del andra är riktigt dåliga. Mest äter jag eller tänker på mat och så drömmer jag om våren och sommaren då jag ska odla min trädgård. Känner mig likt Pangloss rätt klar med världen utanför min trädgård. Har beställt fröer inför sommaren och satsar i år på att bli helt självförsörjande på potatis, betor, lök och morot. Ska gräva fram ett rejält potatisland och där ska jag mixa med ringblommor så det blir lite vackert också.
Att det snöar mängder gör mig ingenting just idag

Kommer nog ta upp bloggen igen tror jag.

Om Hösten

Min fascination och kärlek till Gunnar Ekelöf är inte direkt hemlig.

I hans samling Om Hösten finns en dikt som alltid talat till mig.
En verklighet Drömd heter den. Jag ska inte analysera den då andra gör det bättre, men den är mycket vacker. Någon strof om dyrbarheten i ett sista gult löv.

O inledningen är

Jag tror inte på ett liv efter detta

Jag tror på detta liv

Och nu, när saven slutat stiga och jag har hunnit

till sensommarn, min årstid, minns jag

hur ångestfullt jag förr tyckte syrsorna filade,

tycker så inte längre.

För mig som går in i en höst där allt står i brand, där allt är nytt är dikten viktig.
För det är så. Allt är nytt.
Idag lämnade jag alva på dagis. Det va kul. Jag blev hyfsat utmattad, men det gick och vi hade en fin morgon med mycket skratt. Hon förklarar saker så roligt just nu detta barn.
Måste då och då ringa olika bolag och stoppa räkningar på pappas dödsbo, det tar inte riktigt slut. Det finns el, det finns sopor, det finns vatten.
allt sånt måste göras. Det är jobbigt.

Idag ringde jag för jag ska hämta Alva i eftermiddag och då orkar jag mer. Det är fint.

Hösten här uppe verkar bli vacker. Kalla nätter klara dagar med doft av nån form av hopp.
Jag täcker narcisserna med jorden från alla krukor och ser fram emot en ny höst.
Den förra va så där.
En höst ett tabula rasa. Jag ska göra den min.

Vill skriva

Vill skriva, hela tiden. Men inte om det där jag lever med. Det bipolära. Fast jag egentligen vill.
Jag kommer att göra det. Mycket text kommer det att bli.
Men inte nu

Hösten kom likt ett riktigt argt och hungrigt lejon till edsbyn för nån dag sen.
Jag är sjukskriven året ut, kanske mer. Troligen mer.

Jag arbetar på att förlika mig med allt. Det är ett heltidsjobb minst sagt.

I år har jag varit ganska självförsöjande på lök, rödbetor och potatis. Samt chili så klart.
Palsternackor har jag odlat men dom tar sån tid så jag vet inte hur det går.

Annars en bra trädgårdssommar trots kylan. Nu är allt orange av ringblommor från mammas fröer och det är så vackert.
Jag märker det blir lättare att prata med henne när hennes blommor lever.

Ska gå en utbildning på ÖVM, man får ta med anhöriga sa dom, jag bara nja va.
Ständigt påminns jag. Acceptans säger dom.

Hur hårt jag än sjunker in i att tycka synd om mig själv förändras inte det. Mina föräldrar finns inte  mer. Inte min fru heller, eller ja hon finns ju men hon är inte min fru.

Var ute en sväng i dag, hos bulan och sen cyklade jag hem i den bitande vinden och det är en fin dag trots höstförkylning och bladlöss på auberginen.

Onsdag, det är onsdag

Lägg mitt hjärta i en korg
på sentimentalsjukhusets trappa
Gå inte över dom klokas torg
Där är hjärtan i korgar så lätta att råka tappa

Charlie Engstrand. Sentimentalsjukhuset
Förr medlem i Västerbrokören. Numera sin egen. Alltid sin egen skulle jag tro.

Det är augusti i Sverige 2015.
Jag har ingen plan för det här inlägget. Bara massa ord.
Som ska ut.

För ett år sen var jag i Prag, slutet på en kaotisk sommar. Det var roligt. Får inte glömma det. Det som var roligt förr.
Sommaren 2013 var inte bra alls. Får inte glömma det heller. Får inte börja skapa minnen av något som inte var. sommaren 2013 var en vandring mellan olika plågor. Dåligt äktenskap. Sjuka föräldrar. Sjuk jag.
Det var det det var, inget annat. Det finns ingen rosenskimrande sanning som är annorlunda.

Jag VET att jag är på väg hem igen. Förändrad. Skakad. Skadad. Men inte död. Inte förgjord.
Bara så sorgsen. Som en ledsen liten teddybjörn, så känns det. en ledsenhet som bara kommer. Den får komma.

Imorgon ska jag ha alva. Jag tänker inte va ledsen eller bitter för att det är så nu. Det är nämligen så.
Jag tänker inte sörja att jag bara i vanliga fall får ha henne varannan vecka. Skulle jag haft henne hos mig varje dag skulle jag varit tvungen att vara gift med hennes mamma. Det känns inte som nåt bra alternativ, o verkligen inget jag vill.

Jag lever mitt liv här i mitt hus i edsbyn. jag har det bra. men det är jobbigt, och svårt.

Så där flög orden ur mig och jag tror jag kan göra min macka.
GO-FIKA vettni

Trädgård

Ett manifest så gott som ett annat

Jag har alltid känt mig utanför
Ända sedan jag var mycket liten
Det är som det är.
Det beror säkert delvis på att jag är bipolär, jag kan inte tala för alla bipolära så klart, det vore lika korkat som att tala för alla judar eller alla smålänningar, sjukdomen är individuell. Men jag tror att många som har denna sjukdom känner att dom inte passar in.
Jag (vi) är känsligare, mer hudlösa, räddare argare bittrare smartare och framför allt, vi står vid sidan och skådar en värld vi inte förstår. Nu skippar jag vi och börjar med JAG.
Jag känner mig inte hemma. Jag förstår inte. Jag vill faktiskt inte förstå.
I ytligheten. Jag känner mig inte hemma i kärnfamiljen, i tvåsamheten. Jag förstår den inte. Jag kan inte leva i den.
Jag kan inte byta liv som dom andra barnen kan. Jag kan bara vara jag och det är uppenbarligen en person dömd till ensamhet. En ensamhet som jag trivs med, ska inte sabba fler förhållanden. Jag ska ta hand om och värna och vårda mig själv så jag ska

Jag vill mest sitta hemma och bläddra i mina böcker och klappa mina blommor.
Jag är osäker vid sociala saker, det märks nog inte på mig då jag övat i 44 år. Men som ovan, hemma, trygg. det är fint. Jag hatar att handla. Jag hatar reklam. Jag gillar poesi. Jag gillar egentligen inte att leva så mycket, det är ganska tråkigt. Dom bästa dagarna är dom som bara rullar på.

Jag kan ibland vid olika sociala situationer försvinna in i min egen värld för jag liksom inte orkar delta. Det är ett handikapp. Att aldrig riktigt vara närvarande.

Jag vill inte göra allt bara för att alla andra gör det. Att alla gör det är inget argument, det är idioti. Alla äter grillade kattungar, jaha ok då, fredagsmys med grillad katt liksom.

Jag är jag och jag är bra, men jag passar inte alltid in. Jag är glad för det för jag vet inget annat. Jag ska ta tiden som kommer och acceptera detta. Vidare, jag vill alltid vidare. Fortsätta utvecklas inte fastna i att jag är sjuk. För jag är jag och andra är andra och det finns ingen sanning som berättar hur man skall vara för att leva.

Kärlek och solidaritet

Som av en slump hittar jag att Stures Dansorkester släppt en låt.

Lidandets litania

Jag är inte bara bipolär och snygg, jag är även en vacker ung man som lider av Generaliserat Ångestsyndsrom, Agorafobi och depression.

Jag hatar ångest, har inte riktigt fattat att det är det jag har. I fredags hade jag sån svår ångest på kvällen att jag på riktigt hade träningsvärk när jag vaknade igår. Bra träningstips.
Jag är ångestdriven säger dom som vet, det innebär typ detta, Man kan t ex ha en utpräglat ängslig läggning och vara fobiskt rädd för det mesta
O ja, så är det ju.
Ibland klarar jag inte att gå ut.
Så rädd att träffa folk att jag inte kan, så rädd att något ska gå fel att jag helt enkelt inte förmår mig att göra saker.
Jag är rädd, jag har ångest. Svart svår elak ångest som styr för mycket av mitt liv.
Jag möter den nu. Rakt av. Bara ställer mig och säger försök döda mig då. För det kan den inte.
Jag tror det är enda sättet jag kan få det att bli hanterbart. Möta den. Inte fly den. det blir inte så bra.
Hela jag är ju för fan helt uppfuckad och det har jag medicinerat bort eller ignorerat på olika vis. Jag hatar det. Det är inte rättvist.

Men så länge jag har fått höra att jag ska skärpa mig, att jag tramsar att jag bla bla bla bla
TACK liksom alla ni som hjälp mig att sjunka. Jag har inte fattat hur sjuk jag var och är.

Det är enklare nu när jag vet, men också en stor sorg, en ilska, närmast ett raseri, för detta är inte rättvist.

Det är söndag 19 juli 2015 och jag vill leva. Det är ett genomtänkt beslut för det är fint att leva tror jag.
Så jag ska det.
Slåss.
Dags för åttonde ronden

Lorry

Det gick bra hos läkaren. Typ. Hon va lite orolig över att jag har så stark ångest. Jag har svårt att verbalisera ångest då det för mig är ett normaltillstånd. När jag trott att jag haft ångest då har den varit väldigt väldigt svår.
Hon skrev ut lergigan som är det svagaste lilla piller som finns, inte alls som benso o sånt lattjo. Märker att det hjälper. Benso har sin charm dock, förutom att det inte hjälper då man tar för många och för ofta. Att ta benso är som att ställa en timer. Inget inget inget o sen efter ca 20 minuter finns inte ett problem i hela världen. Sånt varken kan eller vill jag äta.

I morse började skallen hoppa igång och ville att jag skulle renklippa gräset, det gjorde jag men insåg plötsligt att det nog inte va så bra eftersom jag sen ville klippa ner visset, sortera ut deckare ur bokhyllan och ca 2875487 saker till. Det är otroligt jobbigt när dagarna är sådana, för jag vet att jag inte ska ge efter. I värsta fall kan jag börja med en sak och sen fastna för att efter det byta och plötsligt har jag inte tagit medicin och då lär jag troligen bli ännu piggare och så är det igång. Jag vägrar ha det så.

Bröt där och så och kokade kaffe och messa Linnea vilket gjorde mig lugnare. det är ytterst udda att det finns nån sån förstår mina märkliga tankar. Betyder mycket att slippa försöka detaljera det jag känner. För hon förstår och det är typ bäst.

Lorry, för dig som är van att ha det lite småtråkigt.
Jag har väldigt svårt att ha det tråkigt just nu. Det är ett problem då livet är ytterst tråkigt.
Jag är trött, orolig orkar inget. Eller så drar hjärnan igång mig och jag blir ivrig att göra saker, det är inte heller bra. Så jag har börjat förstå att allt inte kan vara jättekul jättehelatiden. fast jag vill det.
Så jag anpassar mig hårdare efter schemat och härdar ut. Det blir bättre. Jag vill att allt ska va bra för det har gått så himla lång tid och bla bla bla. Fattar att svackorna kommer. O det har fan knappt gått nån tid alls, min hjärna har haft sitt eget liv i över 20 år, det är lång tid.

Ska mäta litiumnivån i blodet nästa vecka och troligen är det för lågt trodde doktorstanten och det är nog inte omöjligt då jag är så rastlös och har all denna ångest.
Då måste jag höja dos och kanske börja skaka i tre veckor igen, elände.
Men jag gör det jag ska.

Det är svårt att vara klar i skallen, det är ovant. Jag vet inte hur man lever. Vad är det att vara vanligt. Innan har jag lullat runt och gjort mitt liksom. Det har förvisso inte gått så bra hela tiden, men för det mesta, nu är spelplanen förändrad.

Doktorn

Imorgon ska jag till doktorn, det stressar mig rejält.
Har hela veckan haft svårt att varva ner, jag är orolig och vet inte för vad. Sömnen är sämre. Inte så bra tecken alls.

Klart att sjukskrivningen stressar, förlängs den? Skulle tro det då jag är trött, ångestdriven ganska ofta och allmänt slut. Är det en medicinsk term. allmänt slut. Samtidigt är det min vardag liksom. Blir så svårt att prata om det. Hur mår du? Jo tack, ångestdriven. Liksom hallå. Man ska ju må bra. Vilket jag gör mesta delen av tiden. Men denna veckan har vart stress.

Alva kommer kl ett, det är vinterkyla ute. Det påverkar måendet också. Denna kalla pisse-sommar.
Men vi ska ha kul Alva och jag.

Jag har gjort en lista med saker jag ska ta upp imorgon. Jag tycker det är jobbigt jag måste ha en lista för att inte glömma vad jag vill prata om. Känner mig liten och dum helt enkelt.

Jag skriver detta i väntan på lokalnyheterna. Sen ska jag röka lite.
Kaffet torkar ut mig, men måste ordna en kopp till för jag fryser så. INNE mitt i sommaren.

Jag hatar att denna sjukdom så kraftigt begränsar mitt liv. Depressionen är elak, ångesten är elak och världen är elak. Det går över. Säkert redan direkt imorgon efter läkaren men att jag ska bli så liten och rädd av en ganska banal sak stör mig.
Egentligen är det ganska enkelt.
Jag är nöjd med medicinen. Jag behöver förnya Lergigan. Jag vill ha en terapeut.
Så. Klart liksom. Ändå orolig
Skriver jag om oron tar jag makten över den.

tiden går

sjätte juli, snart varit hemma två månader

Vad har då hänt.
Inte mycket men ändå allt.

Jag var med i tidningen och möttes av enorm värme från många håll, det var stort. Artikeln är delad 2400 gånger och det om något visar kanske att det är viktigt att tala om psykisk ohälsa. För mig var det ok, jag tänker inte skämmas mer.

Vågade mig ner i Öjeparken här i fredags i sällskap av Linnéa och det var asaläskigt med så mycket folk men jag dog faktiskt inte av det heller. O Mikael och tuben spelade innan Sanna Carlstedt och jag ville så gärna dit. Seger liksom

Jag har börjat ha alva två gånger i veckan, det är större.

Fortfarande trött och medtagen. Uttorkad oavbrutet av detta litium. annars skrotar jag på i trädgården och kommer ha lök och chili i ca tre år men det gör inget.

Diskuterat litium med två kompisar som också äter och vi känner samma, kreativiteten försvinner, inte helt, men lite. Jag känner det då jag inte har samma driv i mitt språk när jag skriver här. Min andra text skriver jag inte alls på just nu. men det är ett pris jag är villig att betala för att slippa allt det andra. Men det är inte kul.

Ganska ofta kastas jag in i någon form av ångestregn och det är ganska jobbigt men jag härdar ut. Känner även att jag kan bli lite småpigg, rastlös och skallen börjar arbeta i lite väl hög fart. Det löser jag också. Nu när jag liksom kan sätta ord på det som händer är det faktiskt enklare att undvika det. Innan var det bara att allt höll på, inte kunde jag påverka det, det va världens fel, eller iaf alltid nån annans och jag var bara ett offer för olyckliga omständigheter. .

Har fortfarande svårt att acceptera att jag har ångest, att detta tillstånd som är en del av min vardag är fel. Men jag arbetar på strategier för det med.

Helt enkelt, jag är trött, både fysiskt och psykiskt. Men vid gott mod.

Ett minne

Jag kan va kanske sju eller åtta år. Jag är hemma hos pappa som tillfälligt bodde i en studentlägenhet på Teleborg i Växjö. Har inget minne av deras skilsmässa, den va nog väldigt kort. Mamma och pappa var symbiotiska. Rörde säkert politik. Sekten dom var med i var märklig. Eller jag vet det rörde politik, jag frågade mamma dom där värdefulla dagarna jag var där precis innan hon dog.

Vi skulle fika på högskolan, som för övrigt såg exakt lika dan ut när jag pluggade där 1991, i kafeterian och dom hade saft i en automat som man tryckte på. Då kom det saft. Det var enormt häftigt.

Detta minne har alltid varit så levande för mig. Hur vi fikade där. Bland alla vuxna.
Röd saft var det. Det minns jag.

Märkligt vad lite jag minns. Men det jag minns är mycket starka minnen, tydliga.
Pappa och jag som åkte skidor.
Wassberg vinner os-guld 1980, den dagen var farmor och farfar hemma hos oss.
Jag minns lägenheten vi bodde i på Vintervägen i Växjö. den långa hallen. Det stora vardagsrummet med utsikt mot folkets park. Mitt rum. Köket. Mammas och pappas rum. jag minns inte min brors rum.
Men vi hade egna.
Skyddsrummen i källaren minns jag. Jag minns Om Kriget Kommersakerna.
Jag minns Ville Valle och Viktor.
Jag minns när mamma var i Berlin och det var lite jobbigt sen för både mamma och pappa för Öst-Berlin var liksom inte så fint som det borde vara med Kamrat Honecker vid makten.

Jag minns. Jag saknar dom. Mor och far

Det är tisdag

Mer än fem veckor har jag varit hemma i vinterkylan.
det går bra.

Livet är enahanda och inrutat och ganska komplicerat.
Litium funkar skitabra, men är ingen quick fix alls.
Den tar inte bort GAD och torgskräck så det kämpar jag på med varje dag.
Dessutom är jag konstant törstig och dricker jag för mycket kaffe märker jag att jag blir trött, ja!, och yr nåt med koffein och litium som inte gifter sig.
Svårt med minnet och planering är det också.
Behöver skriva upp saker och jag har svårt att placera händelser i tid. Jag som aldrig glömt nånting innan. Plågsamt bra minne har jag haft.

Dock, det hjälper mot det bipolära, jag rusar inte iväg och jag kraschar inte ner och det är så fruktansvärt jävla skönt. Helt klar i huvudet är jag också.
Att slippa va liksom antingen tjoballe eller typ nu vill jag döden dö är satan i det skönt.
Att handskas med den ångest jag alltid har är faktiskt en befrielse, jag lider ut skiten bara. Låter enkelt och lite nonchalant. Klart det inte är enkelt. Det är ett helvete vissa dar. Men hellre det än venlafaxin som gjorde mig så märklig, så länge.

Det jag saknar mest är att inte kunna åka iväg, blir så stressad av det, tåg och så. Har varit i Hudiksvall två gånger med bra resultat men efter dom dagarna har jag varit helt utmattad. Jag verkligen hatar att resa. Samtidigt älskar jag det. Jag längtar till stockholm och krama vännerna där och att kunna dricka riktigt kaffe nånstans. Den tiden kommer, men den är inte här än. Men snart hoppas jag att Alva och jag kan åka ner, tror det ska gå om ett tag. Orkar inte ens tänka på hur mycket jag längtar hem till Malmö och min bror o alla fina typer där.

Jag känner mig ensam fast jag inte är det, men ändå liksom, mina tankar behandlar ett helt liv med alla de fiaskon det inneburit haha. Massa bra också men jag tenderar att inte fundera så mycket på det bra. Jag ser inte ett halvtomt glas, jag ser inte nåt glas alls. Glaset är krossat.
Fanns det ett VM i katastroftankar skulle jag gå till final direkt. Det renderar mer oro men jag vet att jag måste tänka dom tankarna.

Jag blir aldrig vanlig, hur man nu är det, jag har alltid oavsett bipolär sjukdom o gad o fan o hans moster vart lite knäpp och det trivs jag med. Vill bara ha balans. Jag förstår att det jag behöver är tid, massor av tid, dels för att få kropp och skalle i nån jämvikt och dels för att orka ta tag i den verklighet som faktiskt finns här utanför huset. Den är inte så väldigt rolig, den är ganska tragisk om jag ska vara ärlig. Under senaste åren har jag förlorat mamma pappa fru barn och en bil som jag ioförsig inte vill ha, jag har inga pengar för SD röstade som kretiner i budgetdebatten i höstas. Jag har förstört mycket och många har förstört väldigt mycket för mig, tänker inte gå in på det här, personangrepp är förvisso kul och spännande men nä det vill jag inte.

Så fort jag gör något utanför schemat blir jag trött. Midsommar var hemsk. Allt som inte är vardag och vant är jobbigt. Det är faktiskt ganska märkligt att känna så, kaos har alltid varit min drivkraft innan.
Handla är jobbigt
Sova är jobbigt för jag dricker typ ett badkar vatten om dan och det vattnet vill ut.
Leva är jobbigt. Jobbigt men bra.
Jag tänker på det enda alternativ som finns och det vill jag inte uppleva.
Så bara o kämpa på. Hela tiden. Inte tappa garden.
Vädret hjälper ju föga.
Ensamheten känner jag för att jag ibland inser att det är liksom inte så enkelt för alla att förstå min skalle, skönt för dom men ja.

MEN. Alva är här två eftermiddagar i veckan. Jag blir ledsen när hon åker, väldigt ledsen, men det är en början. O MEN igen. Jag lider inte längre. Jag tänker inte ständigt på flykt, o absolut inte ofta på den yttersta flykten. Det är fantastiskt. Livet har aldrig varit enkelt. Det har aldrig varit enahanda. Det har aldrig varit mitt. Men nu börjar jag äga det och det är fint. Önskar så klart det vore enklare. Men va fan. Enkelt är inte så intressant, enkelt är oftast meningslöst och med ett meningslöst liv skulle jag nog bli galen på riktigt!

In the garden

Jag älskar min trädgård. Den är lite sen i år, dels vädret och sen hände det lite saker i våras som gjorde att jag inte riktigt hann med.

Men aklejorna börjar sakta att blomma, alldeles för sent, våren var så kall och elak. På alla plan

I trädgården finns bara jag på ett vis, den är en själslig oas, dumt uttryck, men den är det.
Jag har i dom svåraste dagarna ofta suttit där, oavsett årstid och bara låtit skallen rusa fritt så den blir lugnare.
Det funkar bättre än sobril.

Nu ska jag snart ta ut transistorn och lyssna på krysset och klappa aklejorna

Det är midsommar typ

Livet som sjukskriven är ganska ointressant.
Därför jag skriver sparsamt här. Vill att det ska bli bra.

Videon ovan är fantastisk och den innehåller såpbubblor. Så den måste beskådas. Bra låt med.

Såpbubblor är frihet. Jeepstarr är frihet.
Frihet är mycket, när man orkar.

Nu är det torsdag, haft en mycket aktiv vecka.
Alva i måndags och det va toppen
Tisdagen lekte jag med Linnea och var uppe efter klockan elva, bara en sån sak.
Igår var jag och drack kaffe på mitt arbete.

Ungefär klockan fem igår eftermiddag var jag outsägligt trött, rastlös och stressad. Intrycken blev för många.

AV DET DÄR?????

Jag som alltid orkat allt, nu orkar jag väldigt lite. Jag tror det är nyttigt att jag uppfattade tröttheten och accepterade den.
För jag är så trött.
Om två timmar ska jag hämta alva på dagis och det är underbart. Vi ska till erik och kolla en hundvalp och laga mat.
Kommer va helt utslagen även ikväll. Jag kommer ha ångest och vara rastlös och ledsen. Det är ok att ha det så.
Inte stressa.
Låter enkelt. Är inte det.
Tankarna far som flipperkulor i skallen.
Vad hände med mitt liv.
Vad ska jag göra med mitt liv.
Hur ska det bli.

Farliga tankar. För jag har inga svar, när jag är trött och har ångest snurrar just detta, såklart.

Jag börjar om.
imorgon är det midsommarafton, det är kallt i Norrland.
Jag ska inte göra ett skit, har köpt matjessill och senapssill men ja, är inte så jävla sugen.
Storhelger ger mig ångest. särskilt nu när jag är skild och inte har alva.
Jag ska nog äta sillen och sen blåsa såpbubblor och det är inte fy skam.

Ungefär så är mitt liv.
Bara kamp.
Inte tappa garden för då blir det inge bra.

Denna ständiga trötthet.
Höll på att stressa ur totalt på ICA innan idag för folk är för långsamma, dessutom stal ett pensio min kasse. Sånt är inte ok.
Så glamour är det inte. Det är hårt arbete.
Mycket hårt arbete.
Jag ger mig inte.

Utsattheten

Det är ju bara att skärpa sig.
Det har jag hört till leda.
Du måste skärpa dig.
Jaha liksom.

Att leva med ångest och den sjukdom jag har handlar inte om att skärpa sig.
Smärtan kan bli för stark. Då skärper man sig inte.

Har aldrig hört nån säga DU MÅSTE SKÄRPA DIG till en cancersjuk eller någon som brutit armen. Liksom sluta ha cancer, men va fan bara o tejpa ihop armen ju. DU MÅSTE SKÄRPA DIG.

Bipolär är man hela tiden, även när det är bra. Ångesten finns ständigt närvarande som en elak dagiskompis som bråkar med en. Jag har strategier för att hantera ångest. Det har jag haft länge. Ofta fungerar det. Ångest är en ganska konkret känsla.
allt är svart. Jag vill dö.
Då det inte är den optimala lösningen måste jag och alla som jag ha redskap för att hantera den.
Annars finns risken att det blir självmedicinering, det är inte så bra, ser illa ut, visar på dålig karaktär. Sen att ingen "vanlig" vet hur det känns att ha sådan ångest att typ döden är det enda trovärdiga alternativet är kanske synd. FÖR MAN MÅSTE SKÄRPA SIG.
Självskadebeteende är vanligt, det som gör ont måste ut, nåt annat måste göra ont.
Det är inte bara att skärpa sig.

Jag önskar det vore så. Att jag bara kunde skärpa mig lite så jag slapp se världen som i en tunnel av svarthet. Men det är inte så.

Ångest finns, panik finns, allt det där finns och är ett reellt problem

Ångesten finns i musiken, i andras blickar den finns där jag inte väntat mig att hitta den.
Ångesten finns i hypomanin, när jag plötsligt börjar förstå att det här inte är så bra.

Hela hela tiden. Varje dag. Den kan slå till varje varje dag.

Lev mitt liv någon vecka så kanske du kan ta och hålla flabben sen.
Om du överlever.Allt handlar om överlevnad i en bisarr version av darwinism. alternativet finns alltid att sluta.

Jag har noterat att jag skriver mest när jag är arg, tror det är ett sätt att skjuta undan det svarta.

Nu tex ska jag betala underhåll, det gör mig inte så glad. Då är denna blogg så skön att ha.
Bloggen och Thåström.
Älskar hans nya skiva men den har vilat sedan allt det dumma hände.



Jag var i Falun och såg honom i april. Samma dag jag fick min diagnos.

Alltid va på väg





Han sjunger om körsbärsträden på Värnhem och pub Fregatten på samma torg.
Tänk att alltid va på väg
Nu ska jag stanna här, men ja, fregatten. Kärlek på det stället.
Denna låten är för mycket jag egentligen, men det gör inget.
Jag är alltid på väg, just nu handlar resan om att stanna upp. Det är också att vara på väg.

Kampen fortsätter, bara målet som ändrats. Tex måste jag skura spisen.
Mvh fd rebellen

Boris Vian Barbara och jag

Drabbats av en förkärlek för sentimentala franska chansons, varför vet jag ej. Det finns något befriande vackert i Baraba och Boris Vians sånger om att livet är elakt och att allt är misär. Det gör mig harmonisk.

Jag famlar vidare i tillvaron, funderar för mycket.
Såg sista avsnittet av Mina Två Liv igår och det gjorde ont, jag känner igen mig i det mesta Ann Heberlein sa.

Tänkte på en sak. Jag har humor som slöja, det är mitt skydd.
Jag satt i lokaltidningens panel hösten 2013 och uttalade mig om massa olika saker. Läste om det igår med en kompis och ser hur jag beskriver att harmoniskt liv. Hösten 2013 är kanske den vidrigaste hösten i mitt liv. Jag var helt sänkt av en elak depression och orkade ingenting. Jo jag orkade va sur och elak det orkade jag.
För det här har förstört alla relationer jag nånsin har haft.
Så kan det gå.

Humor och lögner har varit det stora skyddet. Jag har mörkat allt. Rädslan att nån skulle förstå hur bäng eller va man ska kalla det jag var.
2013 var ett jävla bajsår, det hände lite grejer kan man säga. Sommaren var märklig, jag hade en sån enorm oro i kroppen, ville bara fly bort. Lämna Edsbyn. O ja hösten 2013 den va inte bra. Minns inte så mycket. Tyvärr finns bloggen och FB vilket ger mig fantastiska möjligheter att återuppleva allt igen. Vilket jag faktiskt undviker.
Det var en kall höst, på alla vis. Jag sänkte mitt äktenskap, inte för att jävlas, jag bara gjorde det. Det var nog bra dock. Det krävs dock två för att förstöra, men jag har viss förståelse, eller ganska stor förståelse.
Sen kom 2014 och det året är enbart en ond dröm. Inget mer.
Ska inte beskriva det närmare. Det var bajs, bajs bajs bajs

Från mitten av april var jag enbart förbannad och rastlös. Jag träffade en tjej, det är en form av under, en smart vacker tjej, annorlunda. Det sabbade jag, så klart.

Det är dom tankarna som piskar min själ efter gårdagens program.
Jävla piss faktiskt. När Heberlein sa det i inledningen att hennes sjukdom förstört hennes relationer visste jag att det skulle göra ont. Det gjorde ont. Nu när jag vet kanske allt någon gång kan bli annorlunda. Det vet jag inte.

För tillfället är jag bara trött, jag är trött hela hela tiden. Jag går inte upp i vikt o just nu är jag gnällig dessutom vilket är ett tråkigt karaktärsdrag. Det ska vara en dans på rosor för att inte störa någon.

Men jag älskar att leva. Trots att jag just nu kanske inte är den mest framgångsrike i allmänhetens ögon.
Men i MINA ögon är jag en hjälte. Jag tillhör inte dom 15 procent som tar självmord. Jag lagar mat. Jag ser i mina ögon att jag är frisk, det är i ögonen det märks tror jag. Ögonen och rösten. Jag är så frisk jag nu kan vara. Jag har vunnit den stora segern, att inte dö.

Men ja, ibland är det mest en ändlös smärta. Det är bra jag är sjukskriven. Det är ingen fest det här. När jag gör saker blir jag utmattad. Jag går inte upp i vikt. Jag har blommorna i trädgården som balsam, men dom jävlarna blommar ju aldrig.
Tur jag är en snygg ung man i mina bästa år som fortfarande är ganska skojig och trots mitt gråa hår en bra filur.
Så det så

Avslutar med älskade Grega. Han gör mig glad.

Lördag, svensk flagga o så

så många böcker jag har förlorat, så många val jag misslyckats med.
Men vem kan sörja denna svenska flaggans dag.

Vi har ju burnande bilar, teviprogram åt folket.
Vi har tacos och mys, vi har lådvin och sprit
Vi har allt som behövs för att vara människa

Jag själv sitter med Bulan och löser melodikrysset, det regnar.
Jag har lagt röd trumpetsvamp i blöt.

Tankarna handlar om acceptans inför det liv jag skapat.
Jag bor här
Hur jag än friskar på mig kan jag inte komma undan det.
Jag bor här i sverige 2015.
Jag har ett köksbord med smuts på efter alla krukor.

Jag är tacksam för jag lever, jag är tacksam att vissa dagar är bra.
Idag regnar det.
Jag är kissnödig

Grunden för det postmoderna samhället är att de stora berättelserna förlorat sin mening, det finns ingen sanning.

Då är jag hyfsat inte postmodern, för sanningen finns.
Den finns här i Edsbyn

Jag förhåller mig till sanningen, den slår ner mig, men den finns. Jag måste bara lära mig acceptera den.

Jag lyssnar mycket på Imperiet och annat gammalt. vet inte riktigt varför. troligen att jag som den symbolist jag är ser det som en oskyldig tid utan sjukdom, då 1986 typ.
Innan allt blev så fruktansvärt annorlunda, kan inte skriva fel, och jag blev vuxen.
Är jag vuxen? Har svårt att tro det, men det verkar så i mitt pass.

Jag drömmer märkliga drömmar var natt och jag tror min hjärna bearbetar detta trauma. För det är ett trauma.
Jag lever i nån platonsk skuggvärld, eller snarare har levt i en och nu ska jag ut och leva i den riktiga.
Det skrämmer mig.

Jag är rädd. Så det så. Det får man va. Ledsen är jag också. Det får man också va.

Allt är liksom förtrollat.

Jag måste lajva ett vanligt liv typ för jag vet fan inte hur man gör, och ärligt talat bryr jag mig inte.
Ska fortsätta leta små små saker som ger glädje.
Inge tacos och inge lådvin, inge tevi.
Jag lyckas nog.
på nåt vis

Att komma hem

Igår var jag på resa.
Till Hudiksvall.
En heldag med min minsta bästaste fina kompis Linnea inkluderat kaffedrickning, onyanserat hat och allt fint som behövs för att jag ska orka leva.

Kom hem halv elva, det är SENT för mig, hade med litium till hudik och satt o pillra med det på stationen med dom andra typ pundarna haha. Men det gick bra
Hela dagen var så lugn och helt utan skräck och ångest.

Men jag börjar om. Jag kom hem till Edsbyn halv elva på kvällen. Skyddslös, dvs utan telefon och musik. Jag gick hem från Edsbyverkens Kontor, det är en bit. Kylan var elak men jag kände en doft av sommar och jag kände mig liksom fri.

Jag kom hem till det som är mitt liv, ett tomt hus förutom två arga katter. Jag börjar sakta komma till ro med det. Jag jobbar på det och det är stort det, det går framåt.
Att kunna åka tåg. Bara det liksom.

Avslutar med att citera årets låt. Förlorarnas bar med BÄDDAT FÖR TRUBBEL

Jag har förlorat varenda strid jag har haft
Jag har ångrat varenda ord jag har sagt
Alla spöken från igår står och sär va va det vi sa
Ikväll är jag kung på förlorarnas bar