Saker jag kommit på

Livet är inte prylar och grejer och ett vackert yttre.
Livet är att orka gå och handla. Att kämpa mot panikångest. Att kämpa mot GAD. Att kämpa mot bipolärmonstret.
Att ha panikångest reducerar ens handlingsutrymme rejält. Ibland kan jag inte gå ut för jag har sån ångest. På flera dar.

Det är då jag måste hitta alternativ. Jag har ingen bil, jag har inga grejer. Men jag har en enorm fantasi och jag har förmågan att kunna laga mat.
Jag dagdrömmer mycket just nu. Dels konkreta saker som hur jag ska ha trädgården, men jag drömmer om det liv jag vill ha.
Det som jag hoppas kan bli mitt.

Ett liv i lugn och ro, utan denna ångest som ibland får mig att kräkas.
Ett liv där jag lever mina dagar sakta och trevande. Där jag läser och skriver och gläds åt en kopp te.

Jag är van vid att vilja ha hela världen, hela tiden, samtidigt. Jag ska vara störst och roligast och vackrast. Snyggast tjej. Mest utsatta arbetet för jag är en övermänniska. Stämde då, nu en dystopisk dröm. För jag längtar inte tillbaka. Jag är klar med det där. Det var inte så kul ändå.
Det har alltid slutat med kraschlandningar och sedan har jag börjat om och gjort samma. Fast det inte är jag. Jag är inte den personen

Jag är den personen som är jag glad om jag inte kräks av ångest som sagt

Acceptans säger dom. Acceptera förutsättningar. Acceptera diagnoserna. Har inte vart så bra på det.

Jag har haft många friska år, va nu det är, år där sjukdomen sovit typ. Men då har jag varit han som jag beskriver ovan. Denna gång, för det kommer gå över detta, ska jag göra tvärtom. Jag ska inte vara grandios. Jag ska inte gå in i relationer som inte är bra. Jag ska odla min trädgård och glädjas åt att ångesten är hanterbar. Njuta av att inte vara manisk eller deprimerad till undergången. Jag ska lyssna på radio och ta hand om mig själv, mina ord och mina böcker. Mina barn och mina vänner.

Som Iggy Pop sjöng, vidare jag vill vidare. O detta är min dröm.