Joseph Wambaugh har blivit favoriten för dom som "vet" något om deckare. Innan var det Ellroy.
Jag läser nyaste Wambaugh nu, Hollywoods Kråkor. den är ganska rolig.
Hollywood station hette hans förra, den var ok.
Men nog är Ellroy bättre.
Hans språk är maniskt på ett sätt som man sällan är med om i deckare. Inte massa dötid, bara våld, knark och politik.
Dock är Wambaugh ok, mer än ok till o med.
Halmstad tappade två mål mot Helsingborg, det börjar bli otäckt i allsvenskan
det är vintertid och jag är sjukligt trött!
Tua är här o har höstlov, hon har provat kläder hos umni, imorgon drar hon till typ Riga. I Riga bodde tjejen Kurt Wallander var kär i, men han söp bort det och fick leva ensam och lyssna på opera och vara guvudpersonen i en riktigt dålig deckarserie
Så kan det gå
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Du har väl drillat din dotter att sjunga Marilyn-hits? (Näe - inte Manson)
Jag har nyligen börjat läsa Wambaugh, främst för att GW höjt honom till skyarna. Och nog kan man se att GW inspirerats, på flera sätt - polisanekdoterna, det lite långsamma tempot, intrigen som tar alla möjliga sidosprång på vägen med mera. Fast jag föredrar att läsa engelskspråkiga författare på originalspråk - jag tycker amerikaner kan bli lite extra burdusa (språkligt) på svenska, och britter kan tappa den här lite mysiga berättelser-vid-lägerelden-känslan när de översätts. För att dra alla över en synnerligen smal kam.
Har läst de två första Hollywood-böckerna, och har precis börjat på "Hollywood moon". Det är bra men typiskt nog tycker jag den allra första Wambaugh jag läste, "The secret of Harry Bright", var ännu bättre så jag hade kanske hoppats på mer. Den skojigaste episoden hittills tycker jag var när en polis "råkar" elektrifiera ett helt gäng som står uppradade mot ett stängsel.
Ellroy har jag inte läst. Ännu.
Ja, gänggrejen var fin, o så sen när den hatade chefen drabbas av en galen tupp
Ellroys trilogi med den svarta dahlian, vit jazz o La Confodentially (stavas nog inte så) är fruktansvärt bra
Jag hamnade på biblioteket i Täby härom dagen och där hade de en hel del Ellroy. Håller nu på att läsa "Blodröd måne", och den är väl inte så där himla bra. Hyperintelligenta seriemördare går liksom bort. Men den är säkert bättre i original än på den försök-till-tuff-svenska den översatts till. Exempelvis uttryck som "han såsade i byxorna", som väl i original var nåt i stil med "he creamed his pants", känns rätt konstlade för mig. Pratar folk verkligen så? (Gör en websökning på respektive mening och se hur vanliga de är.) Det verkar vara mycket sån konstlad svenska i översättningar av framför allt amerikansk hårdkokt litteratur.
Sen verkar det som att de flesta är överens om att serien du nämner är Ellroy på topp. Nu fanns ingen av de böckerna i Täby, däremot den senaste trilogin med första delen på engelska. Det är kanske den jag ska pröva härnäst.
Nu har jag läst lite till, och måste revidera mitt tidigare omdöme om boken något. Den är faktiskt ganska kass. Har det mesta jag ogillar i genren:
1. Hyperintelligent seriemördare – check
2. Desillusionerad polis som balanserar på lagens råmärken – check
3. Sagda polis kan av någon anledning ägna sig fritt åt vad han vill, utan att någonsin behöva utföra något trist, rutinmässigt polisarbete som hans chefer ålägger honom – check
4. Dessutom har han osannolik intuition som aldrig en endaste gång leder honom fel – check
5. …och en fantastisk förmåga att få kvinnorna som kommer i hans väg att fallna som mogna frukter - check
6. Grumliga psykologiska funderingar om att polisen och boven i själva verket har mycket gemensamt och i praktiken kan ses som två sidor av samma mynt – check
7. En intrig som bygger på osannolika sammanträffanden – check
8. En slutuppgörelse mellan polisen och boven som Sankt Göran och Draken, med prinsessan vid sidan om – check
Mycket av detta kan sägas gälla för exempelvis Mankells romaner också, men av denna bok att döma gör Mankell det bättre. (Vilket till en del säkert beror på den tafatta svenska översättning jag tyvärr mötte boken via.) Och Mankell tröttnade jag på efter ett par böcker. ”Ska han möta Mördaren en mot en på en regnig strand i den här boken OCKSÅ??”
Nu tänker jag trots allt ge Ellroy en chans till, med någon av de böckerna du nämnde. I original.
Skicka en kommentar