Jag har alltid, så länge jag kan minnas, flytt
Som liten till böcker och fantasivärldar
Som vuxen till böcker, fantasivärldar, dåliga saker och även geografiska flykter.
När skallen går igång då måste jag fly. Det har jag vetat hela livet. För det blir aldrig så bra om jag inte flyr.
Geografiska flykter är enkla att se som bra när jag bestämmer mig, men ganska svåra att behärska
året i Söderköping var kanske inte det bästa i mitt liv för att ta till i underkant.
När hjärnan går på högvarv och sömnen lämnat walk over då är det illa. Då är det farligt
Då måste jag sova efter ett tag. Annars hamnar jag på sjukhus till slut.
Igen hur kan en läkare missa min bipolaritet?
Men bra saker att göra: Försöka yoga o sån skit. Läsa, om det inte triggar igång ännu mer. Samt fantasivärlden. För att vara vuxen lever jag ovanligt mycket i den världen. Det är ganska kul. Jag brukar slappna av genom att låtsas jag är spion, eller infiltratör eller vad som. Det brukar fungera. Sen kommer sömnen, till slut.
Det finns dåliga sätt att försöka somna, dom kan nog alla klura ut. Dom hjälper för stunden, den kemiska flykten. Det är det farligaste, kan sluta på sjukhus, kan sluta i finland. Man vet aldrig.
Hittills har dom inte slutat med döden vilket är bra.
Jag måste acceptera att jag ibland vill dö, världen är inte min, den är inte byggd för mig.
Den är byggd för annat och andra. Nu vet jag det och det är befriande. Jag är annorlunda. Jag har papper på det.
Det är ok att vara låg, bara jag vet varför och det börjar jag sakta förstå.
Det gör dom känslorna enklare att hantera.
Märkligt nog
O jag flyr nu med, som idag, till mina världar ett tag. Det är skönt.
Idag är en sådan dag.
Det får det vara
tisdag, maj 19, 2015
måndag, maj 18, 2015
Måndag
Jag lär mig varje dag. Tack vare en nyfunnen nära vän får jag svar på de frågor jag har. Det är märkligt att äntligen få svar.
Litium tar bort skoven av det bipolära. Det tar inte bort tex en önskan att dö. Det är dumt, det borde ta bort allt.
Men det är en början att slippa det där helvetet hur kul det än nu är. Sen att all sorg plötsligt blir så tydlig, det får jag ta.
Jag känner mig lurad av livet. Jag är arg. Arg på allt från ja allt och inget, jag är arg för att jag sitter här och mår som jag mår.
O ring inte psyk nu, det här måste jag ju klura på och varför inte just idag. en bra dag.
Vaknade tidigt efter en bra natt.
Mailade linnea och undrade lite saker, fick bra svar.
Drog till erik och vi handlade petunior, kryddor och potatis som vi sedan sådde.
Värste svennegrejen ju
Lagat god mat och varit i tre affärer. Det är jobbigt att besöka såna. Men jag gör det.
Nu ska jag bara vila och ta det lugnt så jag inte går igång. Macka och medicin klockan åtta.
Lägga mig halv tio.
Sova
Jag ska INTE sortera alla böcker tolv gånger, jag ska INTE köpa fem antivirusprogram online, jag ska INTE köpa böcker, fröer tegelstenar o allt annat som finns.
Jag ska inte glömma att sova, eller mer strunta i det för att kaffet är som godast vid midnatt.
Jag ska vara vanlig, men ändå närvarande. en kille som sover med sin dotters kudde, eller gubbe dåra, för att han saknar henne så
En johannes som är rädd och ibland känner som innan, att han vill dö, men nu vet att han inte ska det.
Bara leva, det får va hur svårt det vill.
Det är liksom nu det börjar. sjukhuset var mest för att undvika döden, o det är ju bra. Det är välan deras jobb att låsa in så folk inte begår självmord. Sen kan man kanske göra det på ett trevligare sätt kanske. Jag vet inte.
Daniel Johnston sjunger finast om det. Han är bipolär o bäst
Litium tar bort skoven av det bipolära. Det tar inte bort tex en önskan att dö. Det är dumt, det borde ta bort allt.
Men det är en början att slippa det där helvetet hur kul det än nu är. Sen att all sorg plötsligt blir så tydlig, det får jag ta.
Jag känner mig lurad av livet. Jag är arg. Arg på allt från ja allt och inget, jag är arg för att jag sitter här och mår som jag mår.
O ring inte psyk nu, det här måste jag ju klura på och varför inte just idag. en bra dag.
Vaknade tidigt efter en bra natt.
Mailade linnea och undrade lite saker, fick bra svar.
Drog till erik och vi handlade petunior, kryddor och potatis som vi sedan sådde.
Värste svennegrejen ju
Lagat god mat och varit i tre affärer. Det är jobbigt att besöka såna. Men jag gör det.
Nu ska jag bara vila och ta det lugnt så jag inte går igång. Macka och medicin klockan åtta.
Lägga mig halv tio.
Sova
Jag ska INTE sortera alla böcker tolv gånger, jag ska INTE köpa fem antivirusprogram online, jag ska INTE köpa böcker, fröer tegelstenar o allt annat som finns.
Jag ska inte glömma att sova, eller mer strunta i det för att kaffet är som godast vid midnatt.
Jag ska vara vanlig, men ändå närvarande. en kille som sover med sin dotters kudde, eller gubbe dåra, för att han saknar henne så
En johannes som är rädd och ibland känner som innan, att han vill dö, men nu vet att han inte ska det.
Bara leva, det får va hur svårt det vill.
Det är liksom nu det börjar. sjukhuset var mest för att undvika döden, o det är ju bra. Det är välan deras jobb att låsa in så folk inte begår självmord. Sen kan man kanske göra det på ett trevligare sätt kanske. Jag vet inte.
Daniel Johnston sjunger finast om det. Han är bipolär o bäst
söndag, maj 17, 2015
Men snälla tevin
kan det finnas nåt att se
Idag duschade jag, jag är allt för mager. Men det går över.
Det som jag noterade är att jag ser skadad ut, i ansiktet, att jag bär på en sorg. Plågad.
Har egentligen aldrig brytt mig om hur jag ser ut, kan ju bero på att jag är så jävla snygg.
Men jag börjar bli gammal. Jag ser i mina ögon att jag sörjer. En smärta i blicken.
Klart två veckor på sjukhus inte muntrar upp någon men tror, o detta är inga vetenskapliga fakta, att jag är helt jävla slut.
Kroppen är slut. Psyket är slut. Blicken, mina ögon lyser inte. Inte ens av hat. Blicken skrämmer mig, den är trött och ledsen.
44 år gammal i en villa i Edsbyn. Vad hände.
Sjukhuset förändrade mig, för alltid kanske, jag vet inte.
Har legat inne förr och kommit ut argare vildare och, tycker jag, vackrare. Full av kamp.
Det här ser ut som en uppgiven människa. Som Winston Smith i slutet av 1984. När han till slut gett upp.
Mitt mål med livet är att aldrig sluta kämpa.
Jag har tid nu, tid att vila, att ja va fan operera bort påsarna under ögonen och rynkorna.
Nä, men jag har tid att skapa ett nytt sammanhang.
Senaste 18 månaderna i mitt liv orkar jag inte ens skriva ner, ingen skulle ändå tro på dom. Alla dessa katastrofer och personliga brännor. Inget gjorde min blick så trött, eller så är det just det det gjorde och att jag inte sett den innan.
Nu borde jag ju lägga ut ett foto, men det gör jag inte.
Jag sitter uppe lite till.
Går och röker en cigarett och tänker på allt bra jag gjort.
Tua
Alva
Olika bra jobb
O ja, än är jag inte knäckt, men skönt o skriva av det
Idag duschade jag, jag är allt för mager. Men det går över.
Det som jag noterade är att jag ser skadad ut, i ansiktet, att jag bär på en sorg. Plågad.
Har egentligen aldrig brytt mig om hur jag ser ut, kan ju bero på att jag är så jävla snygg.
Men jag börjar bli gammal. Jag ser i mina ögon att jag sörjer. En smärta i blicken.
Klart två veckor på sjukhus inte muntrar upp någon men tror, o detta är inga vetenskapliga fakta, att jag är helt jävla slut.
Kroppen är slut. Psyket är slut. Blicken, mina ögon lyser inte. Inte ens av hat. Blicken skrämmer mig, den är trött och ledsen.
44 år gammal i en villa i Edsbyn. Vad hände.
Sjukhuset förändrade mig, för alltid kanske, jag vet inte.
Har legat inne förr och kommit ut argare vildare och, tycker jag, vackrare. Full av kamp.
Det här ser ut som en uppgiven människa. Som Winston Smith i slutet av 1984. När han till slut gett upp.
Mitt mål med livet är att aldrig sluta kämpa.
Jag har tid nu, tid att vila, att ja va fan operera bort påsarna under ögonen och rynkorna.
Nä, men jag har tid att skapa ett nytt sammanhang.
Senaste 18 månaderna i mitt liv orkar jag inte ens skriva ner, ingen skulle ändå tro på dom. Alla dessa katastrofer och personliga brännor. Inget gjorde min blick så trött, eller så är det just det det gjorde och att jag inte sett den innan.
Nu borde jag ju lägga ut ett foto, men det gör jag inte.
Jag sitter uppe lite till.
Går och röker en cigarett och tänker på allt bra jag gjort.
Tua
Alva
Olika bra jobb
O ja, än är jag inte knäckt, men skönt o skriva av det
Dag två
Inte lika bra dag
Var på ICA
Hann hem innan jag exploderade i sorg
Allt känns bara så orättvist
Be om lov för att vara med sitt barn
att inte va glad
eller som andra
att vara så liten och ensam och ledsen och rädd
men jag hittade soyghurt och har köpt både lunch och enorma mängder godis.
Nu ska jag lyssna på stefan Sundström, han brukar hjälpa
Var på ICA
Hann hem innan jag exploderade i sorg
Allt känns bara så orättvist
Be om lov för att vara med sitt barn
att inte va glad
eller som andra
att vara så liten och ensam och ledsen och rädd
men jag hittade soyghurt och har köpt både lunch och enorma mängder godis.
Nu ska jag lyssna på stefan Sundström, han brukar hjälpa
lördag, maj 16, 2015
Snart första dagen hemma avklarad
Första hela dagen
Temat för dagen
vad är dröm och vad är verklighet
Fatta chocken sista tiden. Tro att en medicin ska rädda allt och den gör att man vaknar på sjukan pigg som fan och fattar noll och intet.
Det präglar mitt liv nu och det gjorde det i Hudik när jag hade börjat fatta.
Är flytten hit en del av nån hypoman grej? Det är ju ytterst troligt.
Att min lite mer impulsiva styrt stora livsval det har jag fattat och det kan jag inte påverka, bara att rädda det som räddas kan
Söderköping? Vad styrde det
Vad styr?
Spelar det roll?
Man kan omöjligen styra om hur gärna jag än skulle vilja.
Nu är läget så här. Jag bor i edsbyn, här lär jag stanna då mitt schema ej innehåller märkliga flyttar inom eller utom Sverige.
Det är inte bara skit allt, det är snopet det är det, men kul på vägen har det varit om än en smula komplicerat i perioder.
Som nån jävla Ray Bradburynovell.
Jag liksom vaknar i Hudik och sen vaknar skallen oxå och allt är kaos. För livet har bara varit på låtsas.
Då är det fint med schema
Idag löste jag krysset med Linnea fast hon är långt borta, det ska vi fortsätta med.
En sväng till Erik och där var hans kompis Lina, henne känner jag ej så det var läskigt.
Det var läskigt bara att lämna huset.
Sen kom Robin och honom både känner och älskar jag så det var skoj,
Men vem bryr sig om en inrutad dag. Tvätten är hängd och jag är stolt över mig själv.
Hade detta vart den gamle Johannes så hade jag vart så nöjd så jag hade sänkt garden, det har hänt förr.
Men inte denna gången.
Nu ska jag ordna kvällsfika och jag lyssnar på Stockholms Negrer, livet duger.
Temat för dagen
vad är dröm och vad är verklighet
Fatta chocken sista tiden. Tro att en medicin ska rädda allt och den gör att man vaknar på sjukan pigg som fan och fattar noll och intet.
Det präglar mitt liv nu och det gjorde det i Hudik när jag hade börjat fatta.
Är flytten hit en del av nån hypoman grej? Det är ju ytterst troligt.
Att min lite mer impulsiva styrt stora livsval det har jag fattat och det kan jag inte påverka, bara att rädda det som räddas kan
Söderköping? Vad styrde det
Vad styr?
Spelar det roll?
Man kan omöjligen styra om hur gärna jag än skulle vilja.
Nu är läget så här. Jag bor i edsbyn, här lär jag stanna då mitt schema ej innehåller märkliga flyttar inom eller utom Sverige.
Det är inte bara skit allt, det är snopet det är det, men kul på vägen har det varit om än en smula komplicerat i perioder.
Som nån jävla Ray Bradburynovell.
Jag liksom vaknar i Hudik och sen vaknar skallen oxå och allt är kaos. För livet har bara varit på låtsas.
Då är det fint med schema
Idag löste jag krysset med Linnea fast hon är långt borta, det ska vi fortsätta med.
En sväng till Erik och där var hans kompis Lina, henne känner jag ej så det var läskigt.
Det var läskigt bara att lämna huset.
Sen kom Robin och honom både känner och älskar jag så det var skoj,
Men vem bryr sig om en inrutad dag. Tvätten är hängd och jag är stolt över mig själv.
Hade detta vart den gamle Johannes så hade jag vart så nöjd så jag hade sänkt garden, det har hänt förr.
Men inte denna gången.
Nu ska jag ordna kvällsfika och jag lyssnar på Stockholms Negrer, livet duger.
Skriva är viktigt
Så här kan jag fungera när jag är som mest positiv till tillvaron
Skall från A (Edsbyn) till B (Malmö)
Bussen går sju härifrån tänker att jag måste packa, gör det tolv gånger. Glömmer packningen.
Kommer på att jag tror jag ska dricka öl på tåget, kommer på att man inte får det och dricker helt enkelt upp ölen i söderhamn, snabbt och utan eftertanke. Ölen finns och den skall ta slut.
Fågelskådar i väntan på tåget ute på ett fält
Väl i Stockholm en språngmarsch till systemet, för nog vore det trevligt med en öl innan tåget. Köper ingen öl för jag hittar flaskor med fina mönster.
Missar ett par tåg för det är ganska intressant att fundera på olika mönster.
Tar ett annat tåg. Blir rastlös direkt då jag inte är bra på att åka tåg
Det måste ju HÄNDA något.
Bistron, väljer länge bland två sorters nötter. Köper dricka.
Kommer på att jag måste göra en spellista. Gör den, den är inte bra. Tar bort den.
Kommer på att jag hoppar i Hässleholm istället så spar jag tid och kan träffa pappa på sjukhuset redan samma kväll.
Hoppar av i Hässleholm fast det råkar vara Lund.
Pratar med några ungdomar och väntar på bussen till kristianstad.
Varför ska jag vänta på buss en hel halvtimme? Jag kan ju åka taxi
3000 kronor senare är jag på sjukhuset och pratar med min pappa klockan typ sent. Förklarar hur kul resa jag haft, o nånstans märker jag att han fattar.
Tar en taxi till mamma och pappas hus för då sparar jag tid. Är där och är helt off, går och plockar fast jag tror att jag liksom storstädar. Fascineras av fröpåsar jag måste sortera. Just dessa påsar.
Framåt förmiddagen dan efter drar jag nöjd till Malmö.
Tillbaka till huset.
Sen håller det på. Länge. O för mig är detta inget konstigt
Eller som min kära bror analyserade det hela.
Ja du har ju alltid varit lite impulsiv.
Skall från A (Edsbyn) till B (Malmö)
Bussen går sju härifrån tänker att jag måste packa, gör det tolv gånger. Glömmer packningen.
Kommer på att jag tror jag ska dricka öl på tåget, kommer på att man inte får det och dricker helt enkelt upp ölen i söderhamn, snabbt och utan eftertanke. Ölen finns och den skall ta slut.
Fågelskådar i väntan på tåget ute på ett fält
Väl i Stockholm en språngmarsch till systemet, för nog vore det trevligt med en öl innan tåget. Köper ingen öl för jag hittar flaskor med fina mönster.
Missar ett par tåg för det är ganska intressant att fundera på olika mönster.
Tar ett annat tåg. Blir rastlös direkt då jag inte är bra på att åka tåg
Det måste ju HÄNDA något.
Bistron, väljer länge bland två sorters nötter. Köper dricka.
Kommer på att jag måste göra en spellista. Gör den, den är inte bra. Tar bort den.
Kommer på att jag hoppar i Hässleholm istället så spar jag tid och kan träffa pappa på sjukhuset redan samma kväll.
Hoppar av i Hässleholm fast det råkar vara Lund.
Pratar med några ungdomar och väntar på bussen till kristianstad.
Varför ska jag vänta på buss en hel halvtimme? Jag kan ju åka taxi
3000 kronor senare är jag på sjukhuset och pratar med min pappa klockan typ sent. Förklarar hur kul resa jag haft, o nånstans märker jag att han fattar.
Tar en taxi till mamma och pappas hus för då sparar jag tid. Är där och är helt off, går och plockar fast jag tror att jag liksom storstädar. Fascineras av fröpåsar jag måste sortera. Just dessa påsar.
Framåt förmiddagen dan efter drar jag nöjd till Malmö.
Tillbaka till huset.
Sen håller det på. Länge. O för mig är detta inget konstigt
Eller som min kära bror analyserade det hela.
Ja du har ju alltid varit lite impulsiv.
onsdag, april 15, 2015
Vad är vad
Jag drömde att en björk slagit ut vid bron nere vid sommars. Drömmen var så stark att jag inte kunde skilja den från verkligheten så jag vandrade dit ganska glad för att föreviga årets första löv.
Det var ju inte riktigt så. Trötta och ledsna stod dom där alla björkarna.
Utan löv.
Jag funderar mycket nu. Vad är jag och vad är min sjukdom. Att sista året eller 18 månaderna är inneslutna i min sjukdom vet jag. Men allt det andra, det vanliga, det måste ju vara jag. Jag är ju inte galen på heltid väl?
Vad är liksom jag. När är jag jag?
Igår var jag hos en vän och planterade om chili och jag skrattade, skrattade så där som jag inte skrattat på länge. Det måste vara jag. en glad typ.
Sen kom jag hem och hade finbesök av Viveca. skrattade, pratade.
Det var nog jag
Eftermiddagen satt jag mest, klippte häcken. Var det jag?
Jag vet inte.
Känns som jag funderar mycket på när jag är jag.
Beställt en bok som en kamrat tipsade om.
Mitt bipolära liv, längtar tills den kommer. en självbiografi av Marya Hornbacher.
Tror mycket klarnar när jag läst den
Jag är hungrigt ute på forum och läser och känner igen en del, men samtidigt känner jag mig inte hemma där.
Förvirringens månad detta. Jag tror det är bra.
Det är jag.
En grubblare.
Igår fyllde jag en pallkrage med jord. Jag ska odla lök i den. Jag vill sätta löken nu. Hade jag gjort det hade det inte varit jag. Det är för tidigt. eftersom jag inte gjorde det så är jag nog jag just nu.
Det är bra
Det var ju inte riktigt så. Trötta och ledsna stod dom där alla björkarna.
Utan löv.
Jag funderar mycket nu. Vad är jag och vad är min sjukdom. Att sista året eller 18 månaderna är inneslutna i min sjukdom vet jag. Men allt det andra, det vanliga, det måste ju vara jag. Jag är ju inte galen på heltid väl?
Vad är liksom jag. När är jag jag?
Igår var jag hos en vän och planterade om chili och jag skrattade, skrattade så där som jag inte skrattat på länge. Det måste vara jag. en glad typ.
Sen kom jag hem och hade finbesök av Viveca. skrattade, pratade.
Det var nog jag
Eftermiddagen satt jag mest, klippte häcken. Var det jag?
Jag vet inte.
Känns som jag funderar mycket på när jag är jag.
Beställt en bok som en kamrat tipsade om.
Mitt bipolära liv, längtar tills den kommer. en självbiografi av Marya Hornbacher.
Tror mycket klarnar när jag läst den
Jag är hungrigt ute på forum och läser och känner igen en del, men samtidigt känner jag mig inte hemma där.
Förvirringens månad detta. Jag tror det är bra.
Det är jag.
En grubblare.
Igår fyllde jag en pallkrage med jord. Jag ska odla lök i den. Jag vill sätta löken nu. Hade jag gjort det hade det inte varit jag. Det är för tidigt. eftersom jag inte gjorde det så är jag nog jag just nu.
Det är bra
tisdag, april 14, 2015
En pappa som gungar
När Tua var liten älskade hon att gunga.
Vi bodde på Kristianstadsgatan 31a i Malmö
ett grönt hus.
Ett hus som verkligen var möllan, alla umgicks och gården var allas vårt vardagsrum
Som sagt. Tua älskade att gunga.
Jag älskar att gunga.
ofta ofta var vi i Folkets Park och gungade.
Tua var otroligt fascinerad av att pappor kunde gunga.
Hon trodde bara barn gungar
Kanske är det så. Att vuxna tappar leken. Att vuxna stressar och arbetar och gör karriär.
Jag gungade. Jag gungar än.
Jag älskar att gunga.
Jag älskar att vara barnslig, varför det nu skulle vara barnsligt att gunga.
Jag älskar att leka att jag är spion, jag kan spionera på folk, drömma ihop hur deras liv är.
Jag älskar att lyssna på musik högt och leka att jag är ett flygplan.
Minns särskilt en dag där i parken när Tua och jag gungade och hon var så stolt över sin pappa. en pappa som gungar. Hon skröt med mig.
Jag ska aldrig sluta gunga. Aldrig sluta leka jag är spion.
Vi bodde på Kristianstadsgatan 31a i Malmö
ett grönt hus.
Ett hus som verkligen var möllan, alla umgicks och gården var allas vårt vardagsrum
Som sagt. Tua älskade att gunga.
Jag älskar att gunga.
ofta ofta var vi i Folkets Park och gungade.
Tua var otroligt fascinerad av att pappor kunde gunga.
Hon trodde bara barn gungar
Kanske är det så. Att vuxna tappar leken. Att vuxna stressar och arbetar och gör karriär.
Jag gungade. Jag gungar än.
Jag älskar att gunga.
Jag älskar att vara barnslig, varför det nu skulle vara barnsligt att gunga.
Jag älskar att leka att jag är spion, jag kan spionera på folk, drömma ihop hur deras liv är.
Jag älskar att lyssna på musik högt och leka att jag är ett flygplan.
Minns särskilt en dag där i parken när Tua och jag gungade och hon var så stolt över sin pappa. en pappa som gungar. Hon skröt med mig.
Jag ska aldrig sluta gunga. Aldrig sluta leka jag är spion.
måndag, april 13, 2015
Det här är jag
Jag heter Johannes. Jag är 44 år gammal. Jag är utbildad litteraturvetare och socionom. Jag har två underbara döttrar som jag älskar mer än allt. Jag har en villa och två katter. Jag har ett rikt liv.
Men.
Jag drabbas av depressioner som är konstiga. Inte ofta. Kanske fyra gånger i livet har depressionerna blivit följda av en enorm pigghet. en pigghet som jag i början älskar. Jag är kreativ. Skriver. skapar. Sen blir det värre. Jag tappar sömnen. Jag ser till att bli lämnad av min partner, för min partner stör det jag är inne i. Jag isolerar mig och skapar egna dygn.
Jag ser det som att hjärnan blir kidnappad. Jag luras tro att det är ett normaltillstånd. Att alla mår så här. Att det jag upplever är normalitet. Detta skapar problem då ingen annan riktigt har det så här.
För jag är bipolär, har vetat det ett tag nu. Det är en kronisk farlig sjukdom som ofta, utan behandling, leder till döden.
Då jag inte är intresserad av att dö tar jag emot all hjälp som jag nu får likt ett barn i en godisbutik. Jag måste va den mest tacksamma patient ÖVM i Bollnäs nånsin haft.
Jag skriver detta för jag bor i Edsbyn och det pratas så mycket hit och dit så jag tycker det är bättre om sanningen blir det som gäller.
Jag har alva varannan vecka och då flyter livet på. Allt fungerar, men jag ackumulerar ångest under tiden. en ångest som bryter ut när hon åker till sin mamma. Då faller jag igen.
Jag har i livet under pigga perioder hamnat i Hamburg för jag ville se Tyskland. Jag har köpt saker. Jag har fallit hårt. Jag har aldrig velat förstå det jag alltid vetat. att jag är manodepressiv. Mellan varven har jag levt bra.
Sen smyger det sig på. Denna gången började det i maj juni 2013. Jag vet varför.
Det är inte viktigt.
Jag vägrade märka. Jag vägrade lyssna på min fru. Hon lämnade mig sedan. så klart. Jag var sur och arg och elak. Eller nån annanstans.
Jag var inte Johannes 44 år gammal med två döttrar osv. Jag var igång.
Det är en hemsk känsla att veta.
Samtidigt är det en stor sak att veta varför. Att detta kan inte botas, men kontrolleras.
Nu är jag i starten på den resan. Det känns stort
Oavsett hur underbart det är att bli pigg, för det är det, så slutar det i totalt elände. För världen fungerar inte. Den blir inte hanterbar. Till slut är det som att det bara är kyrkklockor i skallen. allt bara låter. jag hatar det.
Hela mitt liv har jag förstått att jag inte riktigt passar in. Jag är en orolig själ, alltid varit. En empatisk lyssnande människa som lever i nån form av alienation. Det trivs jag med.
Vad som gör att man utvecklar bipolaritet vet man inte. Men klart att det kan ha spelat roll. Att jag har kronisk ångest spelar roll. Att jag har fel på ryggen spelar roll.
Allt spelar roll.
Jag sörjer inte det som varit.
Det är historien som format mig. Det är den jag är som gett mig mina barn, mina vänner. Mitt liv.
Och framtiden är idag. bara man vågar
Jag är en jävligt bra person.
Jag är inte Johannes den bipoläre.
Jag dricker ingen alkohol. Jag dricker knappt kaffe längre. Jag måste äta regelbundet och jag måste vila. Kroppen har tagit stryk. Väger för lite. Det ordnar sig.
Jag kommer att bli som jag ska vara, den vanlige johannes, som kanske inte är den vanligaste i stallet. Men jag älskar och saknar honom.
Jag heter Johannes. Jag är 44 år gammal. Jag är utbildad litteraturvetare och socionom. Jag har två underbara döttrar som jag älskar mer än allt. Jag har en villa och två katter. Jag har ett rikt liv.
Så nu vet ni det.
Avslutar med Stockholms Negrer.
Men.
Jag drabbas av depressioner som är konstiga. Inte ofta. Kanske fyra gånger i livet har depressionerna blivit följda av en enorm pigghet. en pigghet som jag i början älskar. Jag är kreativ. Skriver. skapar. Sen blir det värre. Jag tappar sömnen. Jag ser till att bli lämnad av min partner, för min partner stör det jag är inne i. Jag isolerar mig och skapar egna dygn.
Jag ser det som att hjärnan blir kidnappad. Jag luras tro att det är ett normaltillstånd. Att alla mår så här. Att det jag upplever är normalitet. Detta skapar problem då ingen annan riktigt har det så här.
För jag är bipolär, har vetat det ett tag nu. Det är en kronisk farlig sjukdom som ofta, utan behandling, leder till döden.
Då jag inte är intresserad av att dö tar jag emot all hjälp som jag nu får likt ett barn i en godisbutik. Jag måste va den mest tacksamma patient ÖVM i Bollnäs nånsin haft.
Jag skriver detta för jag bor i Edsbyn och det pratas så mycket hit och dit så jag tycker det är bättre om sanningen blir det som gäller.
Jag har alva varannan vecka och då flyter livet på. Allt fungerar, men jag ackumulerar ångest under tiden. en ångest som bryter ut när hon åker till sin mamma. Då faller jag igen.
Jag har i livet under pigga perioder hamnat i Hamburg för jag ville se Tyskland. Jag har köpt saker. Jag har fallit hårt. Jag har aldrig velat förstå det jag alltid vetat. att jag är manodepressiv. Mellan varven har jag levt bra.
Sen smyger det sig på. Denna gången började det i maj juni 2013. Jag vet varför.
Det är inte viktigt.
Jag vägrade märka. Jag vägrade lyssna på min fru. Hon lämnade mig sedan. så klart. Jag var sur och arg och elak. Eller nån annanstans.
Jag var inte Johannes 44 år gammal med två döttrar osv. Jag var igång.
Det är en hemsk känsla att veta.
Samtidigt är det en stor sak att veta varför. Att detta kan inte botas, men kontrolleras.
Nu är jag i starten på den resan. Det känns stort
Oavsett hur underbart det är att bli pigg, för det är det, så slutar det i totalt elände. För världen fungerar inte. Den blir inte hanterbar. Till slut är det som att det bara är kyrkklockor i skallen. allt bara låter. jag hatar det.
Hela mitt liv har jag förstått att jag inte riktigt passar in. Jag är en orolig själ, alltid varit. En empatisk lyssnande människa som lever i nån form av alienation. Det trivs jag med.
Vad som gör att man utvecklar bipolaritet vet man inte. Men klart att det kan ha spelat roll. Att jag har kronisk ångest spelar roll. Att jag har fel på ryggen spelar roll.
Allt spelar roll.
Jag sörjer inte det som varit.
Det är historien som format mig. Det är den jag är som gett mig mina barn, mina vänner. Mitt liv.
Och framtiden är idag. bara man vågar
Jag är en jävligt bra person.
Jag är inte Johannes den bipoläre.
Jag dricker ingen alkohol. Jag dricker knappt kaffe längre. Jag måste äta regelbundet och jag måste vila. Kroppen har tagit stryk. Väger för lite. Det ordnar sig.
Jag kommer att bli som jag ska vara, den vanlige johannes, som kanske inte är den vanligaste i stallet. Men jag älskar och saknar honom.
Jag heter Johannes. Jag är 44 år gammal. Jag är utbildad litteraturvetare och socionom. Jag har två underbara döttrar som jag älskar mer än allt. Jag har en villa och två katter. Jag har ett rikt liv.
Så nu vet ni det.
Avslutar med Stockholms Negrer.
lördag, april 11, 2015
Thåström. Falun. Ja jag var där
Igår var jag i Falun. Med Bulan. Vi for genom skogarna med förväntningar.
Drack kaffe och vissa, jag, tjuvrökte hemma hos Krister och kollade hans chilisar innan konserten.
En konsert jag längtat så efter. Men jag var nervös. Mkt folk på liten yta. Ingen öl.
Men va fan!
Konserten var 98 minuter total eufori.
Att säga vad som var bäst går inte.
Men klippet ovan va inte bäst o det är hur bra som helst.
Vi åkte hem genom dalarna i ett stjärnklart himmelrike. Jag tänkte på alla dom drömmar jag haft. På alla dom drömmar jag har. På hur mycket Thåström har påverkat mitt liv. Vilken stor del av min tillvaro han alltid varit.
Drömmen om att vara sin egen. Att göra sitt eget. Att vara en människa. En egen individ i en tillvaro styrd av fredagsmys och Tacos. Tack Thåström.
Jag vill alltid vara på väg. Det bara är så.
Och bäst igår va just Alltid va på väg
Tänk att alltid va på väg. Att aldrig sluta tro. Aldrig sluta kämpa.
Hoppet...
Kärlek och solidaritet
Drack kaffe och vissa, jag, tjuvrökte hemma hos Krister och kollade hans chilisar innan konserten.
En konsert jag längtat så efter. Men jag var nervös. Mkt folk på liten yta. Ingen öl.
Men va fan!
Konserten var 98 minuter total eufori.
Att säga vad som var bäst går inte.
Men klippet ovan va inte bäst o det är hur bra som helst.
Vi åkte hem genom dalarna i ett stjärnklart himmelrike. Jag tänkte på alla dom drömmar jag haft. På alla dom drömmar jag har. På hur mycket Thåström har påverkat mitt liv. Vilken stor del av min tillvaro han alltid varit.
Drömmen om att vara sin egen. Att göra sitt eget. Att vara en människa. En egen individ i en tillvaro styrd av fredagsmys och Tacos. Tack Thåström.
Jag vill alltid vara på väg. Det bara är så.
Och bäst igår va just Alltid va på väg
Tänk att alltid va på väg. Att aldrig sluta tro. Aldrig sluta kämpa.
Hoppet...
Kärlek och solidaritet
torsdag, april 09, 2015
Som en dåres jakt efter ett svar
1986 kom Ladomirs första singel, eller tidigt 87. Vem minns riktigt.
Jag var inte gammal iallafall.
Den toppade spränglistan på Lilla Bommen och jag köpte den.
Älskade Ladomir. Har gjort det sen dess.
Deras karriär var för kort. Sen en period hade sångaren Kire bandet Mazola Party, kom en skiva, den va bra.
Det finns ingen rättvisa i livet, det vet jag allt för väl. Annars hade jag vart typ kändis eller nåt istället för att sitta sjukskriven i det norrländska inlandet. Man gör sina val. Det är dom som avgör. Jag har gjort mina. Nu sitter jag här och undrar vad som hände.
Men jag fick en Alva och en trädgård och jag fick nog upp ögonen för vem jag är och det är på tiden. O jag fick vara gift, med en kvinna jag älskade bortom allt. det var fint.
Idag har Alva och haft det bra. Erik Lind kom förbi. Jag älskar att bo här samtidigt som jag känner mig kvävd. Jag känner mig uttittad, som allmängods.
Samtidigt känner jag en glädje över det lilla. Att en erik kan dyka upp. Det är stort.
Skit det samma.
imorgon ska jag träffa läkaren, kanske sjukskrivas mer, det tror jag nog, kanske få ett slutgiltigt svar på vad som fattas mig, eller inte fattas mig. Det kan ju vara så att jag är jävligt normal och alla andra är bindgalna. Jag uppskattar den tanken. Vilket osökt för mig till morgondagens bra sak.
Thåström. Live. Falun.
Åka genom hälsingenatten efter konserten, tror det kommer vara värt det mesta. Kanske tvinga chauffören att stanna o lyssna på ugglor.
Den lyckan kan inte kvävas.
Nu kör jag vidare. Jag står stark i en storm jag själv skapat, där hjärnan dansar i olika tempo och livet är ytterst märkligt.
Jag längtar inte tillbaka. Jag längtar fram.
måndag, april 06, 2015
att åka tåg
En tanke eller mer ett minne slog mig innan idag. Jag har alltid haft otroligt svårt för att åka tåg. Åkte ofta själv hem till farmor och farfar i vissefjärda och valde alltid tåg med lite folk. Helst med byte i Karlskrona fast det tog längre tid.
Resfeber och panik för att komma försent är tidiga minnen.
När jag nu 31 år senare fått veta jag har agorafobi klarnar mycket i skallen.
Jag hatar ica. Tror folk glor. Undviker helst allt sånt. Längtar tills man kan få maten hemkörd.
Har läst allt om generaliserat ångestsyndrom, gad, och agorafobi sista dygnen och plötsligt bara föll allt på plats.
Det är ju mig det handlar om. Mitt liv. Mina paniksyndrom. Min skräck.
Har tyvärr löst det allt för destruktivt. Den tiden är över. Nu vet jag. Jag är inte ensam. Vi är många. Många som skäms och leker att allt är bra.
Det är fan inte bra. Det är så jävla satans svårt att fungera.
Många år har jag varit minde påverkad av det. Nu är det mer. Värre än någonsin.
Ändå känner jag i kaoset i skallen en frid. Att det löser sig. Jag fixar det här. Har bara varit rädd.
Typ så.
Nu börjar resten av livet. Det är tyfft
Resfeber och panik för att komma försent är tidiga minnen.
När jag nu 31 år senare fått veta jag har agorafobi klarnar mycket i skallen.
Jag hatar ica. Tror folk glor. Undviker helst allt sånt. Längtar tills man kan få maten hemkörd.
Har läst allt om generaliserat ångestsyndrom, gad, och agorafobi sista dygnen och plötsligt bara föll allt på plats.
Det är ju mig det handlar om. Mitt liv. Mina paniksyndrom. Min skräck.
Har tyvärr löst det allt för destruktivt. Den tiden är över. Nu vet jag. Jag är inte ensam. Vi är många. Många som skäms och leker att allt är bra.
Det är fan inte bra. Det är så jävla satans svårt att fungera.
Många år har jag varit minde påverkad av det. Nu är det mer. Värre än någonsin.
Ändå känner jag i kaoset i skallen en frid. Att det löser sig. Jag fixar det här. Har bara varit rädd.
Typ så.
Nu börjar resten av livet. Det är tyfft
fredag, april 03, 2015
Malaria
I filmen Vi Barn från Bahnhof zoo spelas det tyska bandet Malaria.
Skitbra.
Vi fick se den i skolan. Kontraproduktivt. Det var ju skitaball när dom drog runt i Berlin och knarkade.
Ser om filmen nu på långfredagen och inser att musiken håller. Inget annat.
Dock intressant att vi är en hel generation som fått se dessa filmer. Staffan Hildebrant var gud på alla högstadium. Men vad betyder det när Bowie kör Heroes och man är 14 år och allt är möjligt.
Ibland saknar jag allt det där. Men två katter är ganska bra det med. Men visst va Detlef tyff.
Jag har aldrig varit i Berlin. Nån gång ska jag dit. Jag ska till stadsdelen Pankow, en del av gamla öst. Fanns ett bodyband som hette det. Berlin är liksom tyffaste staden.
Så många gånger jag stått på Malmö Central och tänkt att jag ska ta 21.15-tåget.
Skitbra.
Vi fick se den i skolan. Kontraproduktivt. Det var ju skitaball när dom drog runt i Berlin och knarkade.
Ser om filmen nu på långfredagen och inser att musiken håller. Inget annat.
Dock intressant att vi är en hel generation som fått se dessa filmer. Staffan Hildebrant var gud på alla högstadium. Men vad betyder det när Bowie kör Heroes och man är 14 år och allt är möjligt.
Ibland saknar jag allt det där. Men två katter är ganska bra det med. Men visst va Detlef tyff.
Jag har aldrig varit i Berlin. Nån gång ska jag dit. Jag ska till stadsdelen Pankow, en del av gamla öst. Fanns ett bodyband som hette det. Berlin är liksom tyffaste staden.
Så många gånger jag stått på Malmö Central och tänkt att jag ska ta 21.15-tåget.
torsdag, april 02, 2015
O mer minnen
Det var på den tiden jag bodde i Söderköping.
Ett radhus.
Passade väl inte riktigt in. Ibland tog jag bussen till Norrköping. Där fanns en skivaffär och lite pubar. Jag köpte four tops en dag i mars, jag hade fyllt 30. Var förälskad i en tjej.
Jag hade inga kompisar. Det var ett jobbigt år. Jobbade i ett gult hus. Trivdes inte. Sen flyttade jag hem.
Likt Jack Vincennes kysste jag marken efter Örkelljunga och skrek, Jag är tillbaka.
En lördag kom skagget och esse, vi spelade V-75, vi vann lite pengar. Jag spenderade dom på klokt vis. Ofta vandrade jag längs Göta Kanal mot Mem. Där kände jag nån form av ro.
På sommarens varmaste dag åkte vi till Finspång och gick på punkfestival. en orm bet mig. Det var inte så kul det heller.
Ett radhus.
Passade väl inte riktigt in. Ibland tog jag bussen till Norrköping. Där fanns en skivaffär och lite pubar. Jag köpte four tops en dag i mars, jag hade fyllt 30. Var förälskad i en tjej.
Jag hade inga kompisar. Det var ett jobbigt år. Jobbade i ett gult hus. Trivdes inte. Sen flyttade jag hem.
Likt Jack Vincennes kysste jag marken efter Örkelljunga och skrek, Jag är tillbaka.
En lördag kom skagget och esse, vi spelade V-75, vi vann lite pengar. Jag spenderade dom på klokt vis. Ofta vandrade jag längs Göta Kanal mot Mem. Där kände jag nån form av ro.
På sommarens varmaste dag åkte vi till Finspång och gick på punkfestival. en orm bet mig. Det var inte så kul det heller.
onsdag, april 01, 2015
Ännu ett minne
Lyssnar på Gasolin o minns en köpenhamsresa 1999,
Joakim hade blivit dumpad. vi körde taxfreeterapi. En av mina sämre ideer.
Vi åkte lokalbuss till Rikshospitalet och skrek danskjävlar. Joakim kramade en hund
Jag vaknade med en bruten fot.
Vet vi drog till Nörrebro och sen till Chris. Joakim vaknade i ett värmeverk.
Vi var yngre då.
Joakim hade blivit dumpad. vi körde taxfreeterapi. En av mina sämre ideer.
Vi åkte lokalbuss till Rikshospitalet och skrek danskjävlar. Joakim kramade en hund
Jag vaknade med en bruten fot.
Vet vi drog till Nörrebro och sen till Chris. Joakim vaknade i ett värmeverk.
Vi var yngre då.
torsdag, mars 26, 2015
Ett minne
Neubauten skulle spela på loppen i köpenhamn, kan ha varit 2002. Den sommaren var varm. Väldigt varm.
Zlatan missade öppet mål mot senegal i åttondelen. Ett besviket sorl hördes över Möllevången.
Som sagt Neubauten skulle spela. Jag ville dit, hade inte råd. Satt hos en kompis och drack folköl och plötsligt tänkte jag bara. Jag måste unna mig. Man måste unna sig.
Sagt och gjort. Hoppade på öresundståget med en flaska vin och såg STADEN komma mot mig. För mig har köpenhamn alltid varit äventyret. Den stora upplevelsen. en plats för trygghet och anonymitet. Ingen vet vem man är. Jag älskade Nörrebro och kvarteren runt chris. att vandra där. Ta en öl. Äta nåt. Frihetens stad.
Kom till köpenhamn. Ösregn. Stor förväntan.
Hade läst om turnen, hur grym den va.
När det var min tur att betala det hutlösa biljettpriset blev det utsålt, hade jag inte stannat och tänt en cigg hade jag hunnit. Sista biljetten gick till killen före mig.
Men jag skulle unna mig. Den totala besvikelsen. Gick tillbaka till huvudbangarden tog en öl och åkte hem.
Det var ganska mkt så år 2002. Stolpe ut. Eller vadå stolpe ut. Va fan inte ens i närheten av mål.
Tillbaka i Malmö gick jag hem till lägenheten på Västra Sorgenfri. Ett maffiahus, ofta skumma bråk och stora bilar.
Jag bestämde att aldrig mer unna mig
Zlatan missade öppet mål mot senegal i åttondelen. Ett besviket sorl hördes över Möllevången.
Som sagt Neubauten skulle spela. Jag ville dit, hade inte råd. Satt hos en kompis och drack folköl och plötsligt tänkte jag bara. Jag måste unna mig. Man måste unna sig.
Sagt och gjort. Hoppade på öresundståget med en flaska vin och såg STADEN komma mot mig. För mig har köpenhamn alltid varit äventyret. Den stora upplevelsen. en plats för trygghet och anonymitet. Ingen vet vem man är. Jag älskade Nörrebro och kvarteren runt chris. att vandra där. Ta en öl. Äta nåt. Frihetens stad.
Kom till köpenhamn. Ösregn. Stor förväntan.
Hade läst om turnen, hur grym den va.
När det var min tur att betala det hutlösa biljettpriset blev det utsålt, hade jag inte stannat och tänt en cigg hade jag hunnit. Sista biljetten gick till killen före mig.
Men jag skulle unna mig. Den totala besvikelsen. Gick tillbaka till huvudbangarden tog en öl och åkte hem.
Det var ganska mkt så år 2002. Stolpe ut. Eller vadå stolpe ut. Va fan inte ens i närheten av mål.
Tillbaka i Malmö gick jag hem till lägenheten på Västra Sorgenfri. Ett maffiahus, ofta skumma bråk och stora bilar.
Jag bestämde att aldrig mer unna mig
måndag, mars 16, 2015
Han ska jobba på posten
Redan utanför dörren kände jag doften av nånting som jag kände igen, men jag kunde inte placera det.
Funderade på att gå. Vet inte vad jag gjorde där. Minns inte idag.
Troligen skulle jag handla nåt. Gula tidningen fanns då.
Efter tvekan ringde jag på och dörren öppnades av en skäggig man som stank av svett.
Det var mörkt. En stor vindsvåning i centrala delarna av stan.
Det stank. Nu visste jag vad det var. Ruttet kött.
Som det luktar när det legat i solen.
Kom in sa han. Vill du ha en öl.
Jag tackade ja för jag blev nyfiken, ville egentligen bara spy och springa. Men gick in
I vardagsrummet stod åtta stora akvarier med döda fiskar i, det var det som luktade.
Mannen kom med en harboe smuggel och frågade om jag hade en cigarett. Vi rullade tillsammans.
Två unga män kom in i rummet, hans barn.
Det var en inte helt unik historia. Dom hade köpt alkohol av folk man inte ska vara skyldig pengar. Så hyrespengarna och elpengarna gick till langarna och nu hade dom inte haft el på två månader.
Mannen berättade om en skilsmässa. Hans fru träffade en annan, hon lämnade bara akvarierna och barnen. Han jobbade på posten men var sjukskriven nu.
Vi drack ölen. Han hämtade ett par till.
Snart blir pågen 18 då ska han börja jobba på posten, då löser sig allt sa han.
Vi satt där några timmar. Sen gick jag hem och duschade.
Jag tror det var en tisdag
Funderade på att gå. Vet inte vad jag gjorde där. Minns inte idag.
Troligen skulle jag handla nåt. Gula tidningen fanns då.
Efter tvekan ringde jag på och dörren öppnades av en skäggig man som stank av svett.
Det var mörkt. En stor vindsvåning i centrala delarna av stan.
Det stank. Nu visste jag vad det var. Ruttet kött.
Som det luktar när det legat i solen.
Kom in sa han. Vill du ha en öl.
Jag tackade ja för jag blev nyfiken, ville egentligen bara spy och springa. Men gick in
I vardagsrummet stod åtta stora akvarier med döda fiskar i, det var det som luktade.
Mannen kom med en harboe smuggel och frågade om jag hade en cigarett. Vi rullade tillsammans.
Två unga män kom in i rummet, hans barn.
Det var en inte helt unik historia. Dom hade köpt alkohol av folk man inte ska vara skyldig pengar. Så hyrespengarna och elpengarna gick till langarna och nu hade dom inte haft el på två månader.
Mannen berättade om en skilsmässa. Hans fru träffade en annan, hon lämnade bara akvarierna och barnen. Han jobbade på posten men var sjukskriven nu.
Vi drack ölen. Han hämtade ett par till.
Snart blir pågen 18 då ska han börja jobba på posten, då löser sig allt sa han.
Vi satt där några timmar. Sen gick jag hem och duschade.
Jag tror det var en tisdag
tisdag, mars 10, 2015
Det tog ett år
Bloggade innan idag, men visste inte om ja skulle publicera det. Men va fan.
Det finns nåt märkligt i vårt land.
Tänker just nu på kartellens stoppade spelningar. Jaha, dom har begått brott. Det är dumt, deras textförfattare sitter på typ hall. Det betyder ju att han dömts för det han gjort. Det är väl bra?
Varför finns det en sån stark rädsla för våra förorter? För invandrare. För dom som lever i detta, hemska ord som reinfeldt gjorde en orwellsk grej av, utanförskap?
Vi älskar Timbuktu. Han är lagom. Men när han gör en bra o viktig låt med kartellen. Ja då ska han kritiseras.
Jag växte upp på Araby i Växjö, vi flyttade sen till Österäng i Kristianstad. Denna överklasstad där jackor var viktigare än personlighet. Drog till malme direkt ja blev vuxen, så klart. Alltid sett mig som malmebo. Bodde länge på möllan då det var en annan stadsdel. Trivdes där.
I Kristianstad fanns enbart valet att ställa sig utanför. För en sån som jag. Många andra gjorde samma val, men gjorde massor av fel saker. Oftast kom dom från Näsby Charlottenborg eller Österäng. O det gick inte bra för dom. Det var lättare för oss akademikerbarn på alla vis. Vi typ lajvade utanförskap.
Att folk som på olika sätt känner sig jävligt utanför gör dumma saker kan ha många orsaker, jag tror att ett repressivt samhälle, pissiga skolor som stängs för säkerheten inte kan garanteras inte precis hjälper.
Att då självmant ställa sig utanför blir ett logiskt val. Ett sätt att visa, ja ni hade rätt.
Den viktigaste förortsskiva som gjorts i Malmö tycker jag är Advance Patrols första, den kom 2001. Killar som verkligen inte var guds bästa barn lyckades få ge ut en skiva. Dom kom från lindängen, nydala, söderkulla osv osv. Skivan hette utskrivna. Så klart. Det är en briljant platta.
Dom tegs effektivt ihjäl av media. Gonza fick jobb på barnkanalen. Det va bra.
En kille från rosengård valde att spela fotboll. En kille från Helsingborg valde att skriva poesi.
Alla som gör andra val, eller ändrar kurs borde hyllas.
Det är så där med det va? Dom ska stoppas, för DOM HAR FEL, dom har gjort fel. Dom passar inte in.
Enklare och gilla Timbuktu. För han passar in.
Kartellen passar inte in, det finns enorma mängder av band i sverige idag som inte passar in, som motarbetas.
Jag tror att alla, vi alla, måste börja se dom resurser dessa människor besitter.
Inte tycka att dom är moraliskt tveksamma kriminella.
Vad hade hänt om Kartellen skrivit låtar som cannabisaktivist och 12-12 som general knas gjort? Han är ju faktiskt son till en socialchef, så han är ändå ok liksom.
Men även hans spelningar stoppas. En kommun i dalarna stoppade renlevnadsmänniskan syster sols spelning för reaggea passar inte in i den kommunen.
Ska vi, alla vi, fortsätta sprida budskapet till dom som står utanför att dom inte ska hålla på o försöka.
Då blir sverige aldrig helt igen.
Jag valde att bli socionom, jag har alltid känt mig utanför. Jag kunde lika gärna valt ett annat liv. Det har vart nära ett par gånger i tonåren. Men mina föräldrar va ju akademiker. Jag hade en fördel som inte alla har. Helt andra resurser i mitt arv.
Kärlek och solidaritet
Det finns nåt märkligt i vårt land.
Tänker just nu på kartellens stoppade spelningar. Jaha, dom har begått brott. Det är dumt, deras textförfattare sitter på typ hall. Det betyder ju att han dömts för det han gjort. Det är väl bra?
Varför finns det en sån stark rädsla för våra förorter? För invandrare. För dom som lever i detta, hemska ord som reinfeldt gjorde en orwellsk grej av, utanförskap?
Vi älskar Timbuktu. Han är lagom. Men när han gör en bra o viktig låt med kartellen. Ja då ska han kritiseras.
Jag växte upp på Araby i Växjö, vi flyttade sen till Österäng i Kristianstad. Denna överklasstad där jackor var viktigare än personlighet. Drog till malme direkt ja blev vuxen, så klart. Alltid sett mig som malmebo. Bodde länge på möllan då det var en annan stadsdel. Trivdes där.
I Kristianstad fanns enbart valet att ställa sig utanför. För en sån som jag. Många andra gjorde samma val, men gjorde massor av fel saker. Oftast kom dom från Näsby Charlottenborg eller Österäng. O det gick inte bra för dom. Det var lättare för oss akademikerbarn på alla vis. Vi typ lajvade utanförskap.
Att folk som på olika sätt känner sig jävligt utanför gör dumma saker kan ha många orsaker, jag tror att ett repressivt samhälle, pissiga skolor som stängs för säkerheten inte kan garanteras inte precis hjälper.
Att då självmant ställa sig utanför blir ett logiskt val. Ett sätt att visa, ja ni hade rätt.
Den viktigaste förortsskiva som gjorts i Malmö tycker jag är Advance Patrols första, den kom 2001. Killar som verkligen inte var guds bästa barn lyckades få ge ut en skiva. Dom kom från lindängen, nydala, söderkulla osv osv. Skivan hette utskrivna. Så klart. Det är en briljant platta.
Dom tegs effektivt ihjäl av media. Gonza fick jobb på barnkanalen. Det va bra.
En kille från rosengård valde att spela fotboll. En kille från Helsingborg valde att skriva poesi.
Alla som gör andra val, eller ändrar kurs borde hyllas.
Det är så där med det va? Dom ska stoppas, för DOM HAR FEL, dom har gjort fel. Dom passar inte in.
Enklare och gilla Timbuktu. För han passar in.
Kartellen passar inte in, det finns enorma mängder av band i sverige idag som inte passar in, som motarbetas.
Jag tror att alla, vi alla, måste börja se dom resurser dessa människor besitter.
Inte tycka att dom är moraliskt tveksamma kriminella.
Vad hade hänt om Kartellen skrivit låtar som cannabisaktivist och 12-12 som general knas gjort? Han är ju faktiskt son till en socialchef, så han är ändå ok liksom.
Men även hans spelningar stoppas. En kommun i dalarna stoppade renlevnadsmänniskan syster sols spelning för reaggea passar inte in i den kommunen.
Ska vi, alla vi, fortsätta sprida budskapet till dom som står utanför att dom inte ska hålla på o försöka.
Då blir sverige aldrig helt igen.
Jag valde att bli socionom, jag har alltid känt mig utanför. Jag kunde lika gärna valt ett annat liv. Det har vart nära ett par gånger i tonåren. Men mina föräldrar va ju akademiker. Jag hade en fördel som inte alla har. Helt andra resurser i mitt arv.
Kärlek och solidaritet
tisdag, februari 25, 2014
Det är vår där ute
jag går igenom en prövning
skilja sig är inte kul alls
särskilt inte om man är kollegor
men med solen kommer hoppet om ett bättre liv, en frihet jag så väl behöver
jag kan bara påverka mig själv
skilja sig är inte kul alls
särskilt inte om man är kollegor
men med solen kommer hoppet om ett bättre liv, en frihet jag så väl behöver
jag kan bara påverka mig själv
torsdag, januari 09, 2014
Mycket har hänt
Ja va ska man säga
Jag bor nu kvar i vårt hus medan min snart före detta fru har flyttat.
Alva varannan vecka.
En uppslitande höst men det ska nog gå bra.
Då jag känner för o gnälla så öppnar jag upp här igen för mina infall och påhopp mot samhäellet och allt annat.
Jag bor nu kvar i vårt hus medan min snart före detta fru har flyttat.
Alva varannan vecka.
En uppslitande höst men det ska nog gå bra.
Då jag känner för o gnälla så öppnar jag upp här igen för mina infall och påhopp mot samhäellet och allt annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)