Att inte vara ensam längre

Kurt Vonnegut skrev ju typ 932808469 romaner, en handlar om att man utrotar ensamheten genom att se till att alla får en släkting.
En rolig bok. Som alltid med Vonnegut lite fladdrig

Men jag börjar om
Jag är 44 år gammal. Jag har alltid känt mig ensam i min relation till världen.
Som att ingen förstår mig och jag förstår inte världen
En teaterscen där jag spelat vanlig

Men plötsligt kom hon, den där tvillingen jag alltid hoppats på.

Jag testade henne i början. Berättade nåt som jag klurat på eller gjort. Jag förstår, så har jag också gjort blev svaren. Jag blev nyfiken. Berättade mer, blev bekräftad, fick höra henne, kände igen mig. som ett fyrverkeri av förvirring då jag plötsligt insåg att det finns fler

För så är det, jag är en främling i denna värld, ja ja snor av ekelöf, och vet inte helt hur den fungerar. O det är ett faktum, alienation, en outsider i det här spelet som kallas livet.

Nu kan jag ventilera saker med nån som är så lik mig fast ändå inte.
Det är bra för oss, synd om världen att vi är två och har hittat varandra.
Vi kan äga jorden om vi vill tror jag. Sänka regeringen och skapa kaos i byarna. Bringa olycka i trakten. Det bara genom att finnas.

Den makten är ganska fin

Att få svar, förståelse och bekräftelse.

Ibland känns det fånigt att med stolt röst berätta jag klarat att handla på ICA, hon förstår. Där är det inte konstigt. O så satans skönt o få svaret, nej du är inget svin, det är sjukdomen som bråkar.

Leve oss. Vi ska ta över.



O ja, mkt Jonathan Johansson sista veckan. Han känns bra

När jag skriver då äger jag mitt liv