Om Hösten

Min fascination och kärlek till Gunnar Ekelöf är inte direkt hemlig.

I hans samling Om Hösten finns en dikt som alltid talat till mig.
En verklighet Drömd heter den. Jag ska inte analysera den då andra gör det bättre, men den är mycket vacker. Någon strof om dyrbarheten i ett sista gult löv.

O inledningen är

Jag tror inte på ett liv efter detta

Jag tror på detta liv

Och nu, när saven slutat stiga och jag har hunnit

till sensommarn, min årstid, minns jag

hur ångestfullt jag förr tyckte syrsorna filade,

tycker så inte längre.

För mig som går in i en höst där allt står i brand, där allt är nytt är dikten viktig.
För det är så. Allt är nytt.
Idag lämnade jag alva på dagis. Det va kul. Jag blev hyfsat utmattad, men det gick och vi hade en fin morgon med mycket skratt. Hon förklarar saker så roligt just nu detta barn.
Måste då och då ringa olika bolag och stoppa räkningar på pappas dödsbo, det tar inte riktigt slut. Det finns el, det finns sopor, det finns vatten.
allt sånt måste göras. Det är jobbigt.

Idag ringde jag för jag ska hämta Alva i eftermiddag och då orkar jag mer. Det är fint.

Hösten här uppe verkar bli vacker. Kalla nätter klara dagar med doft av nån form av hopp.
Jag täcker narcisserna med jorden från alla krukor och ser fram emot en ny höst.
Den förra va så där.
En höst ett tabula rasa. Jag ska göra den min.

Vill skriva

Vill skriva, hela tiden. Men inte om det där jag lever med. Det bipolära. Fast jag egentligen vill.
Jag kommer att göra det. Mycket text kommer det att bli.
Men inte nu

Hösten kom likt ett riktigt argt och hungrigt lejon till edsbyn för nån dag sen.
Jag är sjukskriven året ut, kanske mer. Troligen mer.

Jag arbetar på att förlika mig med allt. Det är ett heltidsjobb minst sagt.

I år har jag varit ganska självförsöjande på lök, rödbetor och potatis. Samt chili så klart.
Palsternackor har jag odlat men dom tar sån tid så jag vet inte hur det går.

Annars en bra trädgårdssommar trots kylan. Nu är allt orange av ringblommor från mammas fröer och det är så vackert.
Jag märker det blir lättare att prata med henne när hennes blommor lever.

Ska gå en utbildning på ÖVM, man får ta med anhöriga sa dom, jag bara nja va.
Ständigt påminns jag. Acceptans säger dom.

Hur hårt jag än sjunker in i att tycka synd om mig själv förändras inte det. Mina föräldrar finns inte  mer. Inte min fru heller, eller ja hon finns ju men hon är inte min fru.

Var ute en sväng i dag, hos bulan och sen cyklade jag hem i den bitande vinden och det är en fin dag trots höstförkylning och bladlöss på auberginen.