Trädgård

Ett manifest så gott som ett annat

Jag har alltid känt mig utanför
Ända sedan jag var mycket liten
Det är som det är.
Det beror säkert delvis på att jag är bipolär, jag kan inte tala för alla bipolära så klart, det vore lika korkat som att tala för alla judar eller alla smålänningar, sjukdomen är individuell. Men jag tror att många som har denna sjukdom känner att dom inte passar in.
Jag (vi) är känsligare, mer hudlösa, räddare argare bittrare smartare och framför allt, vi står vid sidan och skådar en värld vi inte förstår. Nu skippar jag vi och börjar med JAG.
Jag känner mig inte hemma. Jag förstår inte. Jag vill faktiskt inte förstå.
I ytligheten. Jag känner mig inte hemma i kärnfamiljen, i tvåsamheten. Jag förstår den inte. Jag kan inte leva i den.
Jag kan inte byta liv som dom andra barnen kan. Jag kan bara vara jag och det är uppenbarligen en person dömd till ensamhet. En ensamhet som jag trivs med, ska inte sabba fler förhållanden. Jag ska ta hand om och värna och vårda mig själv så jag ska

Jag vill mest sitta hemma och bläddra i mina böcker och klappa mina blommor.
Jag är osäker vid sociala saker, det märks nog inte på mig då jag övat i 44 år. Men som ovan, hemma, trygg. det är fint. Jag hatar att handla. Jag hatar reklam. Jag gillar poesi. Jag gillar egentligen inte att leva så mycket, det är ganska tråkigt. Dom bästa dagarna är dom som bara rullar på.

Jag kan ibland vid olika sociala situationer försvinna in i min egen värld för jag liksom inte orkar delta. Det är ett handikapp. Att aldrig riktigt vara närvarande.

Jag vill inte göra allt bara för att alla andra gör det. Att alla gör det är inget argument, det är idioti. Alla äter grillade kattungar, jaha ok då, fredagsmys med grillad katt liksom.

Jag är jag och jag är bra, men jag passar inte alltid in. Jag är glad för det för jag vet inget annat. Jag ska ta tiden som kommer och acceptera detta. Vidare, jag vill alltid vidare. Fortsätta utvecklas inte fastna i att jag är sjuk. För jag är jag och andra är andra och det finns ingen sanning som berättar hur man skall vara för att leva.

Kärlek och solidaritet

Som av en slump hittar jag att Stures Dansorkester släppt en låt.

Lidandets litania

Jag är inte bara bipolär och snygg, jag är även en vacker ung man som lider av Generaliserat Ångestsyndsrom, Agorafobi och depression.

Jag hatar ångest, har inte riktigt fattat att det är det jag har. I fredags hade jag sån svår ångest på kvällen att jag på riktigt hade träningsvärk när jag vaknade igår. Bra träningstips.
Jag är ångestdriven säger dom som vet, det innebär typ detta, Man kan t ex ha en utpräglat ängslig läggning och vara fobiskt rädd för det mesta
O ja, så är det ju.
Ibland klarar jag inte att gå ut.
Så rädd att träffa folk att jag inte kan, så rädd att något ska gå fel att jag helt enkelt inte förmår mig att göra saker.
Jag är rädd, jag har ångest. Svart svår elak ångest som styr för mycket av mitt liv.
Jag möter den nu. Rakt av. Bara ställer mig och säger försök döda mig då. För det kan den inte.
Jag tror det är enda sättet jag kan få det att bli hanterbart. Möta den. Inte fly den. det blir inte så bra.
Hela jag är ju för fan helt uppfuckad och det har jag medicinerat bort eller ignorerat på olika vis. Jag hatar det. Det är inte rättvist.

Men så länge jag har fått höra att jag ska skärpa mig, att jag tramsar att jag bla bla bla bla
TACK liksom alla ni som hjälp mig att sjunka. Jag har inte fattat hur sjuk jag var och är.

Det är enklare nu när jag vet, men också en stor sorg, en ilska, närmast ett raseri, för detta är inte rättvist.

Det är söndag 19 juli 2015 och jag vill leva. Det är ett genomtänkt beslut för det är fint att leva tror jag.
Så jag ska det.
Slåss.
Dags för åttonde ronden

Lorry

Det gick bra hos läkaren. Typ. Hon va lite orolig över att jag har så stark ångest. Jag har svårt att verbalisera ångest då det för mig är ett normaltillstånd. När jag trott att jag haft ångest då har den varit väldigt väldigt svår.
Hon skrev ut lergigan som är det svagaste lilla piller som finns, inte alls som benso o sånt lattjo. Märker att det hjälper. Benso har sin charm dock, förutom att det inte hjälper då man tar för många och för ofta. Att ta benso är som att ställa en timer. Inget inget inget o sen efter ca 20 minuter finns inte ett problem i hela världen. Sånt varken kan eller vill jag äta.

I morse började skallen hoppa igång och ville att jag skulle renklippa gräset, det gjorde jag men insåg plötsligt att det nog inte va så bra eftersom jag sen ville klippa ner visset, sortera ut deckare ur bokhyllan och ca 2875487 saker till. Det är otroligt jobbigt när dagarna är sådana, för jag vet att jag inte ska ge efter. I värsta fall kan jag börja med en sak och sen fastna för att efter det byta och plötsligt har jag inte tagit medicin och då lär jag troligen bli ännu piggare och så är det igång. Jag vägrar ha det så.

Bröt där och så och kokade kaffe och messa Linnea vilket gjorde mig lugnare. det är ytterst udda att det finns nån sån förstår mina märkliga tankar. Betyder mycket att slippa försöka detaljera det jag känner. För hon förstår och det är typ bäst.

Lorry, för dig som är van att ha det lite småtråkigt.
Jag har väldigt svårt att ha det tråkigt just nu. Det är ett problem då livet är ytterst tråkigt.
Jag är trött, orolig orkar inget. Eller så drar hjärnan igång mig och jag blir ivrig att göra saker, det är inte heller bra. Så jag har börjat förstå att allt inte kan vara jättekul jättehelatiden. fast jag vill det.
Så jag anpassar mig hårdare efter schemat och härdar ut. Det blir bättre. Jag vill att allt ska va bra för det har gått så himla lång tid och bla bla bla. Fattar att svackorna kommer. O det har fan knappt gått nån tid alls, min hjärna har haft sitt eget liv i över 20 år, det är lång tid.

Ska mäta litiumnivån i blodet nästa vecka och troligen är det för lågt trodde doktorstanten och det är nog inte omöjligt då jag är så rastlös och har all denna ångest.
Då måste jag höja dos och kanske börja skaka i tre veckor igen, elände.
Men jag gör det jag ska.

Det är svårt att vara klar i skallen, det är ovant. Jag vet inte hur man lever. Vad är det att vara vanligt. Innan har jag lullat runt och gjort mitt liksom. Det har förvisso inte gått så bra hela tiden, men för det mesta, nu är spelplanen förändrad.

Doktorn

Imorgon ska jag till doktorn, det stressar mig rejält.
Har hela veckan haft svårt att varva ner, jag är orolig och vet inte för vad. Sömnen är sämre. Inte så bra tecken alls.

Klart att sjukskrivningen stressar, förlängs den? Skulle tro det då jag är trött, ångestdriven ganska ofta och allmänt slut. Är det en medicinsk term. allmänt slut. Samtidigt är det min vardag liksom. Blir så svårt att prata om det. Hur mår du? Jo tack, ångestdriven. Liksom hallå. Man ska ju må bra. Vilket jag gör mesta delen av tiden. Men denna veckan har vart stress.

Alva kommer kl ett, det är vinterkyla ute. Det påverkar måendet också. Denna kalla pisse-sommar.
Men vi ska ha kul Alva och jag.

Jag har gjort en lista med saker jag ska ta upp imorgon. Jag tycker det är jobbigt jag måste ha en lista för att inte glömma vad jag vill prata om. Känner mig liten och dum helt enkelt.

Jag skriver detta i väntan på lokalnyheterna. Sen ska jag röka lite.
Kaffet torkar ut mig, men måste ordna en kopp till för jag fryser så. INNE mitt i sommaren.

Jag hatar att denna sjukdom så kraftigt begränsar mitt liv. Depressionen är elak, ångesten är elak och världen är elak. Det går över. Säkert redan direkt imorgon efter läkaren men att jag ska bli så liten och rädd av en ganska banal sak stör mig.
Egentligen är det ganska enkelt.
Jag är nöjd med medicinen. Jag behöver förnya Lergigan. Jag vill ha en terapeut.
Så. Klart liksom. Ändå orolig
Skriver jag om oron tar jag makten över den.

tiden går

sjätte juli, snart varit hemma två månader

Vad har då hänt.
Inte mycket men ändå allt.

Jag var med i tidningen och möttes av enorm värme från många håll, det var stort. Artikeln är delad 2400 gånger och det om något visar kanske att det är viktigt att tala om psykisk ohälsa. För mig var det ok, jag tänker inte skämmas mer.

Vågade mig ner i Öjeparken här i fredags i sällskap av Linnéa och det var asaläskigt med så mycket folk men jag dog faktiskt inte av det heller. O Mikael och tuben spelade innan Sanna Carlstedt och jag ville så gärna dit. Seger liksom

Jag har börjat ha alva två gånger i veckan, det är större.

Fortfarande trött och medtagen. Uttorkad oavbrutet av detta litium. annars skrotar jag på i trädgården och kommer ha lök och chili i ca tre år men det gör inget.

Diskuterat litium med två kompisar som också äter och vi känner samma, kreativiteten försvinner, inte helt, men lite. Jag känner det då jag inte har samma driv i mitt språk när jag skriver här. Min andra text skriver jag inte alls på just nu. men det är ett pris jag är villig att betala för att slippa allt det andra. Men det är inte kul.

Ganska ofta kastas jag in i någon form av ångestregn och det är ganska jobbigt men jag härdar ut. Känner även att jag kan bli lite småpigg, rastlös och skallen börjar arbeta i lite väl hög fart. Det löser jag också. Nu när jag liksom kan sätta ord på det som händer är det faktiskt enklare att undvika det. Innan var det bara att allt höll på, inte kunde jag påverka det, det va världens fel, eller iaf alltid nån annans och jag var bara ett offer för olyckliga omständigheter. .

Har fortfarande svårt att acceptera att jag har ångest, att detta tillstånd som är en del av min vardag är fel. Men jag arbetar på strategier för det med.

Helt enkelt, jag är trött, både fysiskt och psykiskt. Men vid gott mod.