Ett minne

Jag kan va kanske sju eller åtta år. Jag är hemma hos pappa som tillfälligt bodde i en studentlägenhet på Teleborg i Växjö. Har inget minne av deras skilsmässa, den va nog väldigt kort. Mamma och pappa var symbiotiska. Rörde säkert politik. Sekten dom var med i var märklig. Eller jag vet det rörde politik, jag frågade mamma dom där värdefulla dagarna jag var där precis innan hon dog.

Vi skulle fika på högskolan, som för övrigt såg exakt lika dan ut när jag pluggade där 1991, i kafeterian och dom hade saft i en automat som man tryckte på. Då kom det saft. Det var enormt häftigt.

Detta minne har alltid varit så levande för mig. Hur vi fikade där. Bland alla vuxna.
Röd saft var det. Det minns jag.

Märkligt vad lite jag minns. Men det jag minns är mycket starka minnen, tydliga.
Pappa och jag som åkte skidor.
Wassberg vinner os-guld 1980, den dagen var farmor och farfar hemma hos oss.
Jag minns lägenheten vi bodde i på Vintervägen i Växjö. den långa hallen. Det stora vardagsrummet med utsikt mot folkets park. Mitt rum. Köket. Mammas och pappas rum. jag minns inte min brors rum.
Men vi hade egna.
Skyddsrummen i källaren minns jag. Jag minns Om Kriget Kommersakerna.
Jag minns Ville Valle och Viktor.
Jag minns när mamma var i Berlin och det var lite jobbigt sen för både mamma och pappa för Öst-Berlin var liksom inte så fint som det borde vara med Kamrat Honecker vid makten.

Jag minns. Jag saknar dom. Mor och far

Det är tisdag

Mer än fem veckor har jag varit hemma i vinterkylan.
det går bra.

Livet är enahanda och inrutat och ganska komplicerat.
Litium funkar skitabra, men är ingen quick fix alls.
Den tar inte bort GAD och torgskräck så det kämpar jag på med varje dag.
Dessutom är jag konstant törstig och dricker jag för mycket kaffe märker jag att jag blir trött, ja!, och yr nåt med koffein och litium som inte gifter sig.
Svårt med minnet och planering är det också.
Behöver skriva upp saker och jag har svårt att placera händelser i tid. Jag som aldrig glömt nånting innan. Plågsamt bra minne har jag haft.

Dock, det hjälper mot det bipolära, jag rusar inte iväg och jag kraschar inte ner och det är så fruktansvärt jävla skönt. Helt klar i huvudet är jag också.
Att slippa va liksom antingen tjoballe eller typ nu vill jag döden dö är satan i det skönt.
Att handskas med den ångest jag alltid har är faktiskt en befrielse, jag lider ut skiten bara. Låter enkelt och lite nonchalant. Klart det inte är enkelt. Det är ett helvete vissa dar. Men hellre det än venlafaxin som gjorde mig så märklig, så länge.

Det jag saknar mest är att inte kunna åka iväg, blir så stressad av det, tåg och så. Har varit i Hudiksvall två gånger med bra resultat men efter dom dagarna har jag varit helt utmattad. Jag verkligen hatar att resa. Samtidigt älskar jag det. Jag längtar till stockholm och krama vännerna där och att kunna dricka riktigt kaffe nånstans. Den tiden kommer, men den är inte här än. Men snart hoppas jag att Alva och jag kan åka ner, tror det ska gå om ett tag. Orkar inte ens tänka på hur mycket jag längtar hem till Malmö och min bror o alla fina typer där.

Jag känner mig ensam fast jag inte är det, men ändå liksom, mina tankar behandlar ett helt liv med alla de fiaskon det inneburit haha. Massa bra också men jag tenderar att inte fundera så mycket på det bra. Jag ser inte ett halvtomt glas, jag ser inte nåt glas alls. Glaset är krossat.
Fanns det ett VM i katastroftankar skulle jag gå till final direkt. Det renderar mer oro men jag vet att jag måste tänka dom tankarna.

Jag blir aldrig vanlig, hur man nu är det, jag har alltid oavsett bipolär sjukdom o gad o fan o hans moster vart lite knäpp och det trivs jag med. Vill bara ha balans. Jag förstår att det jag behöver är tid, massor av tid, dels för att få kropp och skalle i nån jämvikt och dels för att orka ta tag i den verklighet som faktiskt finns här utanför huset. Den är inte så väldigt rolig, den är ganska tragisk om jag ska vara ärlig. Under senaste åren har jag förlorat mamma pappa fru barn och en bil som jag ioförsig inte vill ha, jag har inga pengar för SD röstade som kretiner i budgetdebatten i höstas. Jag har förstört mycket och många har förstört väldigt mycket för mig, tänker inte gå in på det här, personangrepp är förvisso kul och spännande men nä det vill jag inte.

Så fort jag gör något utanför schemat blir jag trött. Midsommar var hemsk. Allt som inte är vardag och vant är jobbigt. Det är faktiskt ganska märkligt att känna så, kaos har alltid varit min drivkraft innan.
Handla är jobbigt
Sova är jobbigt för jag dricker typ ett badkar vatten om dan och det vattnet vill ut.
Leva är jobbigt. Jobbigt men bra.
Jag tänker på det enda alternativ som finns och det vill jag inte uppleva.
Så bara o kämpa på. Hela tiden. Inte tappa garden.
Vädret hjälper ju föga.
Ensamheten känner jag för att jag ibland inser att det är liksom inte så enkelt för alla att förstå min skalle, skönt för dom men ja.

MEN. Alva är här två eftermiddagar i veckan. Jag blir ledsen när hon åker, väldigt ledsen, men det är en början. O MEN igen. Jag lider inte längre. Jag tänker inte ständigt på flykt, o absolut inte ofta på den yttersta flykten. Det är fantastiskt. Livet har aldrig varit enkelt. Det har aldrig varit enahanda. Det har aldrig varit mitt. Men nu börjar jag äga det och det är fint. Önskar så klart det vore enklare. Men va fan. Enkelt är inte så intressant, enkelt är oftast meningslöst och med ett meningslöst liv skulle jag nog bli galen på riktigt!

In the garden

Jag älskar min trädgård. Den är lite sen i år, dels vädret och sen hände det lite saker i våras som gjorde att jag inte riktigt hann med.

Men aklejorna börjar sakta att blomma, alldeles för sent, våren var så kall och elak. På alla plan

I trädgården finns bara jag på ett vis, den är en själslig oas, dumt uttryck, men den är det.
Jag har i dom svåraste dagarna ofta suttit där, oavsett årstid och bara låtit skallen rusa fritt så den blir lugnare.
Det funkar bättre än sobril.

Nu ska jag snart ta ut transistorn och lyssna på krysset och klappa aklejorna

Det är midsommar typ

Livet som sjukskriven är ganska ointressant.
Därför jag skriver sparsamt här. Vill att det ska bli bra.

Videon ovan är fantastisk och den innehåller såpbubblor. Så den måste beskådas. Bra låt med.

Såpbubblor är frihet. Jeepstarr är frihet.
Frihet är mycket, när man orkar.

Nu är det torsdag, haft en mycket aktiv vecka.
Alva i måndags och det va toppen
Tisdagen lekte jag med Linnea och var uppe efter klockan elva, bara en sån sak.
Igår var jag och drack kaffe på mitt arbete.

Ungefär klockan fem igår eftermiddag var jag outsägligt trött, rastlös och stressad. Intrycken blev för många.

AV DET DÄR?????

Jag som alltid orkat allt, nu orkar jag väldigt lite. Jag tror det är nyttigt att jag uppfattade tröttheten och accepterade den.
För jag är så trött.
Om två timmar ska jag hämta alva på dagis och det är underbart. Vi ska till erik och kolla en hundvalp och laga mat.
Kommer va helt utslagen även ikväll. Jag kommer ha ångest och vara rastlös och ledsen. Det är ok att ha det så.
Inte stressa.
Låter enkelt. Är inte det.
Tankarna far som flipperkulor i skallen.
Vad hände med mitt liv.
Vad ska jag göra med mitt liv.
Hur ska det bli.

Farliga tankar. För jag har inga svar, när jag är trött och har ångest snurrar just detta, såklart.

Jag börjar om.
imorgon är det midsommarafton, det är kallt i Norrland.
Jag ska inte göra ett skit, har köpt matjessill och senapssill men ja, är inte så jävla sugen.
Storhelger ger mig ångest. särskilt nu när jag är skild och inte har alva.
Jag ska nog äta sillen och sen blåsa såpbubblor och det är inte fy skam.

Ungefär så är mitt liv.
Bara kamp.
Inte tappa garden för då blir det inge bra.

Denna ständiga trötthet.
Höll på att stressa ur totalt på ICA innan idag för folk är för långsamma, dessutom stal ett pensio min kasse. Sånt är inte ok.
Så glamour är det inte. Det är hårt arbete.
Mycket hårt arbete.
Jag ger mig inte.

Utsattheten

Det är ju bara att skärpa sig.
Det har jag hört till leda.
Du måste skärpa dig.
Jaha liksom.

Att leva med ångest och den sjukdom jag har handlar inte om att skärpa sig.
Smärtan kan bli för stark. Då skärper man sig inte.

Har aldrig hört nån säga DU MÅSTE SKÄRPA DIG till en cancersjuk eller någon som brutit armen. Liksom sluta ha cancer, men va fan bara o tejpa ihop armen ju. DU MÅSTE SKÄRPA DIG.

Bipolär är man hela tiden, även när det är bra. Ångesten finns ständigt närvarande som en elak dagiskompis som bråkar med en. Jag har strategier för att hantera ångest. Det har jag haft länge. Ofta fungerar det. Ångest är en ganska konkret känsla.
allt är svart. Jag vill dö.
Då det inte är den optimala lösningen måste jag och alla som jag ha redskap för att hantera den.
Annars finns risken att det blir självmedicinering, det är inte så bra, ser illa ut, visar på dålig karaktär. Sen att ingen "vanlig" vet hur det känns att ha sådan ångest att typ döden är det enda trovärdiga alternativet är kanske synd. FÖR MAN MÅSTE SKÄRPA SIG.
Självskadebeteende är vanligt, det som gör ont måste ut, nåt annat måste göra ont.
Det är inte bara att skärpa sig.

Jag önskar det vore så. Att jag bara kunde skärpa mig lite så jag slapp se världen som i en tunnel av svarthet. Men det är inte så.

Ångest finns, panik finns, allt det där finns och är ett reellt problem

Ångesten finns i musiken, i andras blickar den finns där jag inte väntat mig att hitta den.
Ångesten finns i hypomanin, när jag plötsligt börjar förstå att det här inte är så bra.

Hela hela tiden. Varje dag. Den kan slå till varje varje dag.

Lev mitt liv någon vecka så kanske du kan ta och hålla flabben sen.
Om du överlever.Allt handlar om överlevnad i en bisarr version av darwinism. alternativet finns alltid att sluta.

Jag har noterat att jag skriver mest när jag är arg, tror det är ett sätt att skjuta undan det svarta.

Nu tex ska jag betala underhåll, det gör mig inte så glad. Då är denna blogg så skön att ha.
Bloggen och Thåström.
Älskar hans nya skiva men den har vilat sedan allt det dumma hände.



Jag var i Falun och såg honom i april. Samma dag jag fick min diagnos.

Alltid va på väg





Han sjunger om körsbärsträden på Värnhem och pub Fregatten på samma torg.
Tänk att alltid va på väg
Nu ska jag stanna här, men ja, fregatten. Kärlek på det stället.
Denna låten är för mycket jag egentligen, men det gör inget.
Jag är alltid på väg, just nu handlar resan om att stanna upp. Det är också att vara på väg.

Kampen fortsätter, bara målet som ändrats. Tex måste jag skura spisen.
Mvh fd rebellen

Boris Vian Barbara och jag

Drabbats av en förkärlek för sentimentala franska chansons, varför vet jag ej. Det finns något befriande vackert i Baraba och Boris Vians sånger om att livet är elakt och att allt är misär. Det gör mig harmonisk.

Jag famlar vidare i tillvaron, funderar för mycket.
Såg sista avsnittet av Mina Två Liv igår och det gjorde ont, jag känner igen mig i det mesta Ann Heberlein sa.

Tänkte på en sak. Jag har humor som slöja, det är mitt skydd.
Jag satt i lokaltidningens panel hösten 2013 och uttalade mig om massa olika saker. Läste om det igår med en kompis och ser hur jag beskriver att harmoniskt liv. Hösten 2013 är kanske den vidrigaste hösten i mitt liv. Jag var helt sänkt av en elak depression och orkade ingenting. Jo jag orkade va sur och elak det orkade jag.
För det här har förstört alla relationer jag nånsin har haft.
Så kan det gå.

Humor och lögner har varit det stora skyddet. Jag har mörkat allt. Rädslan att nån skulle förstå hur bäng eller va man ska kalla det jag var.
2013 var ett jävla bajsår, det hände lite grejer kan man säga. Sommaren var märklig, jag hade en sån enorm oro i kroppen, ville bara fly bort. Lämna Edsbyn. O ja hösten 2013 den va inte bra. Minns inte så mycket. Tyvärr finns bloggen och FB vilket ger mig fantastiska möjligheter att återuppleva allt igen. Vilket jag faktiskt undviker.
Det var en kall höst, på alla vis. Jag sänkte mitt äktenskap, inte för att jävlas, jag bara gjorde det. Det var nog bra dock. Det krävs dock två för att förstöra, men jag har viss förståelse, eller ganska stor förståelse.
Sen kom 2014 och det året är enbart en ond dröm. Inget mer.
Ska inte beskriva det närmare. Det var bajs, bajs bajs bajs

Från mitten av april var jag enbart förbannad och rastlös. Jag träffade en tjej, det är en form av under, en smart vacker tjej, annorlunda. Det sabbade jag, så klart.

Det är dom tankarna som piskar min själ efter gårdagens program.
Jävla piss faktiskt. När Heberlein sa det i inledningen att hennes sjukdom förstört hennes relationer visste jag att det skulle göra ont. Det gjorde ont. Nu när jag vet kanske allt någon gång kan bli annorlunda. Det vet jag inte.

För tillfället är jag bara trött, jag är trött hela hela tiden. Jag går inte upp i vikt o just nu är jag gnällig dessutom vilket är ett tråkigt karaktärsdrag. Det ska vara en dans på rosor för att inte störa någon.

Men jag älskar att leva. Trots att jag just nu kanske inte är den mest framgångsrike i allmänhetens ögon.
Men i MINA ögon är jag en hjälte. Jag tillhör inte dom 15 procent som tar självmord. Jag lagar mat. Jag ser i mina ögon att jag är frisk, det är i ögonen det märks tror jag. Ögonen och rösten. Jag är så frisk jag nu kan vara. Jag har vunnit den stora segern, att inte dö.

Men ja, ibland är det mest en ändlös smärta. Det är bra jag är sjukskriven. Det är ingen fest det här. När jag gör saker blir jag utmattad. Jag går inte upp i vikt. Jag har blommorna i trädgården som balsam, men dom jävlarna blommar ju aldrig.
Tur jag är en snygg ung man i mina bästa år som fortfarande är ganska skojig och trots mitt gråa hår en bra filur.
Så det så

Avslutar med älskade Grega. Han gör mig glad.

Lördag, svensk flagga o så

så många böcker jag har förlorat, så många val jag misslyckats med.
Men vem kan sörja denna svenska flaggans dag.

Vi har ju burnande bilar, teviprogram åt folket.
Vi har tacos och mys, vi har lådvin och sprit
Vi har allt som behövs för att vara människa

Jag själv sitter med Bulan och löser melodikrysset, det regnar.
Jag har lagt röd trumpetsvamp i blöt.

Tankarna handlar om acceptans inför det liv jag skapat.
Jag bor här
Hur jag än friskar på mig kan jag inte komma undan det.
Jag bor här i sverige 2015.
Jag har ett köksbord med smuts på efter alla krukor.

Jag är tacksam för jag lever, jag är tacksam att vissa dagar är bra.
Idag regnar det.
Jag är kissnödig

Grunden för det postmoderna samhället är att de stora berättelserna förlorat sin mening, det finns ingen sanning.

Då är jag hyfsat inte postmodern, för sanningen finns.
Den finns här i Edsbyn

Jag förhåller mig till sanningen, den slår ner mig, men den finns. Jag måste bara lära mig acceptera den.

Jag lyssnar mycket på Imperiet och annat gammalt. vet inte riktigt varför. troligen att jag som den symbolist jag är ser det som en oskyldig tid utan sjukdom, då 1986 typ.
Innan allt blev så fruktansvärt annorlunda, kan inte skriva fel, och jag blev vuxen.
Är jag vuxen? Har svårt att tro det, men det verkar så i mitt pass.

Jag drömmer märkliga drömmar var natt och jag tror min hjärna bearbetar detta trauma. För det är ett trauma.
Jag lever i nån platonsk skuggvärld, eller snarare har levt i en och nu ska jag ut och leva i den riktiga.
Det skrämmer mig.

Jag är rädd. Så det så. Det får man va. Ledsen är jag också. Det får man också va.

Allt är liksom förtrollat.

Jag måste lajva ett vanligt liv typ för jag vet fan inte hur man gör, och ärligt talat bryr jag mig inte.
Ska fortsätta leta små små saker som ger glädje.
Inge tacos och inge lådvin, inge tevi.
Jag lyckas nog.
på nåt vis

Att komma hem

Igår var jag på resa.
Till Hudiksvall.
En heldag med min minsta bästaste fina kompis Linnea inkluderat kaffedrickning, onyanserat hat och allt fint som behövs för att jag ska orka leva.

Kom hem halv elva, det är SENT för mig, hade med litium till hudik och satt o pillra med det på stationen med dom andra typ pundarna haha. Men det gick bra
Hela dagen var så lugn och helt utan skräck och ångest.

Men jag börjar om. Jag kom hem till Edsbyn halv elva på kvällen. Skyddslös, dvs utan telefon och musik. Jag gick hem från Edsbyverkens Kontor, det är en bit. Kylan var elak men jag kände en doft av sommar och jag kände mig liksom fri.

Jag kom hem till det som är mitt liv, ett tomt hus förutom två arga katter. Jag börjar sakta komma till ro med det. Jag jobbar på det och det är stort det, det går framåt.
Att kunna åka tåg. Bara det liksom.

Avslutar med att citera årets låt. Förlorarnas bar med BÄDDAT FÖR TRUBBEL

Jag har förlorat varenda strid jag har haft
Jag har ångrat varenda ord jag har sagt
Alla spöken från igår står och sär va va det vi sa
Ikväll är jag kung på förlorarnas bar

Är ju pappa också

Jag har två barn. Båda mycket lyckade exemplar.
En dotter på 21 som bor i Stokkolm och här en dotter på snart fyra.
Hennes mamma drog snabbare än en avlöning för typ ganska länge sen.

Säkert nån idiot som undrar typ: Men hur ska han kunna ta hand om ett barn.
Ja hur ska han inte kunna det.

Vi har haft varannan vecka med yngsta.
Dom veckorna är jag bara pappa. Jag ger allt för henne. Jag lever för henne och givetvis för mig. Då skjuter jag bort det som pågår i skallen. Det har hänt jag varit tvungen att ringa hennes mamma när ångesten har varit för svår och jag helt enkelt inte klarat ha henne. Inte ofta men det har hänt. Mest då har det oftast handlat om de privata sorger som drabbat mig med min skilsmässa, den va svår, ny partner snabbt osv och mina föräldrars hastiga och oväntade död, dvs inte för jag är galen dåra.

Annars är jag som pappor är mest tror jag. Eller kanske lite barnsligare. Fast i ärlighetens namn så vet jag inte hur pappor är mest och jag skiter faktiskt i vilket.
Jag älskar att vara med henne, det är ett äventyr varje dag.
Vi lagar mat tillsammans, vi gör allt tillsammans våra veckor. Vi leker mycket. Märkliga lekar men vi leker dom. Promenader. Vi är liksom bäst.

Jag var mycket med min stora dotter fram tills hon började förskoleklass i Stockholm och det av naturliga skäl inte blev lika ofta då jag bodde i Malmö då.
Jag flyttade efter henne, till Söderköping och vi sågs varannan helg. Det kostade mycket både psykiskt och ekonomiskt, Men det var värt det. Hon kom till Söderköping och vi hade det så bra. O jag menar en dotter på Lidingö som röstar på V, nåt lyckades jag med

Men tillbaka till Edsbyn och livet nu. Jag älskar henne och jag vet när jag inte orkar ha henne, för jag vill att det ska vara hundra procent mina veckor. Det bästa jag vet är att gå till dagis och hämta henne och prata med dom andra ungarna och sen gå och handla och laga mat och få vara med denna skapelse som jag älskar så otroligt.

Därför det är så jobbigt just nu då vi inte ses så mycket.

Jag tycker att jag är en bra närvarande pappa. Fast vem tycker inte det, men jag är det. Kanske spelar min skörhet roll, att jag är nära mitt inre barn eller vad man ska kalla det. Jag försöker va lite som Loranga fast utan läskeblask och kanelbullar. Jag tror inte hon märkt min sjukdom, hon har sett mig gråta när mina föräldrar dog, hon har sett mig ledsen för olika saker med skilsmässan, men det är naturligt tycker jag. Hon har inte sett mig typ speedad av tankar, inte förlamad av ångest. det är skönt

Ja, jag har legat på sjukhus. Hade jag legat för cancer hade ingen undrat.
Ingen hade frågat om en cancersjuk eller annan sjukdom kan ha sitt barn. men en psykiskt sjuk människa är det enkelt att ifrågasätta.
Det gör mig ganska ledsen. Men nu vet ni det och behöver inte fundera så mycket.

det finns fakta

Jag fascineras av att ingen hjälp för att förstå finns.
Mediciner man får hallisar av finns det gott om, men kunskap, nja va.

Men denna sjukdom, som säkert många andra, är inte botbar (ja det är ett ord) med enbart mediciner.

Leva ska jag också. Hur gör jag det? Ingen verkar förstå på psyk att det är en kris att få en diagnos, jag fick bara piller.

Tack vare Linnea lärde jag mig  mycket, nu hemma läser jag massor, en del är bra, mycket är inte bra.

Ann Heberliens bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är för mig bra som fan

Samma ålder, hon är beläst, samma uppväxt. Hon hatar också Foucault för han pissar på psykiskt sjuka genom att mena att det vi lider av är en social konstruktion. Det är det inte.
Att vara hypoman är inte ett dugg konstruerat, att vara rädd för sina egna katter är inte heller det en konstruktion. Att tro det är inte bra, det skadar.

Jag vill inte heller leva alltid, men dö ska jag inte göra än. Jag ska lära mig leva med det här.
Jag är 44 år gammal fast i lapphelvetet med ett belånat hus ingen vill köpa, ett liv som mest är katastrof, har umgänge med mitt barn medan alla andra vandrar runt och lever sina liv.
Det är inte en konstruktion. det är fakta. Jag hatar det.

Får jag hata? Jag tror det. Jag har en lista. Lägger ingen energi på den listan. Dom jag hatar är inte värda min energi, men ska jag då sluta hata? skulle inte tro det.

Vet du hur det känns när det är omöjligt att duscha, när jag till slut lyckas tvätta håret för jag måste så inte dom på jobbet undrar. Jag kan inte duscha, vrider huvudet och grejar så håret ska bli rent, för det syns. Håret syns, smutsen under kläderna kan doftas bort. För det GÅR INTE ATT DUSCHA, det gör ont. Kan du förstå det? Nja va.

Vet du hur det känns när det är omöjligt att gå in i en affär, att handla allt jag måste ha på en mack för det är mindre farligt, risken att nån ser mig är mindre. Är det en konstruktion. Nja va.

Jag som älskar att laga mat, vet du hur det känns att äta findusskit i en månad?

Vet du hur det känns när det pigga avtar och jag inser att jag är låg, att jag måste sova men kroppen är så laddad på adrenalin att det inte går. Vet du hur det känns att äta typ tre zopiklon och inte somna. Hur det känns att försöka dricka sig sömnig, för nånstans vet jag att det är dåligt att vara vaken fem sex dygn. När det inte går?  Är det en konstruktion. Är detta mitt medvetna val? Nja va

Vet du hur det känns att göra saker som är så uppenbart jävla dumma men du kan inte låta bli?

Visst är det enklare för Dig att tro det är en konstruktion, att se andra förklaringar, eller hur?
Är det så enkelt att jag och många med mig är lata kretiner som inte orkar skärpa sig så kastas ingen ångest över Ditt fredagsmys och Lets Dance. För då kan onekligen såna som jag skylla oss själva och då är vi mindre obehagliga.

Varje dag nu famlar jag runt, letar böcker, information, är det jag som beskrivs. Påfallande ofta är det just det. en liten ynklig Johannes som hatar att andra tror det handlar om att skärpa sig, hade det handlat om det hade jag troligen gjort det va? För det är inget kul liv.

Det är ett smärtsamt liv. Jag analyserar mig tillbaka genom åren och hittar samma mönster hela hela tiden.
Det blir som en ond saga av alla misslyckanden, alla flykter, alla katastrofer. All skam. Samtidigt som mitt liv har varit jävligt givande. Tro inget annat. Vill sällan byta. Jag är stolt över den jag är, trots mitt gråa hår som bekymrar mig mer än att jag de facto har en sjukdom, jag är smart snygg och ganska rolig. Det tänker jag fortsätta med. Håret får jag välan färga.

Läs den boken av Heberlein, det är jag det, det är många som beskrivs, säkert nån du känner som i skam gömmer sin sjukdom. Jag har snart läst hela, klart Sartre är med.
Jag känner i mina analyser en dragning till Främlingen av Camus. Så är mitt liv allt för ofta. En känsla av att inte orka bry sig, det tror jag är mitt venlafaxin har bjudit på. Men jag vet inte. Är det en konstruktion att vara ointresserad av livet? Nja på den med.
Nu när jag kastat alla mediciner åt helvete känner jag världen klart.

Jag tackar gud, hen är dock en konstruktion, för linnea, hennes tips och råd och framförallt klokhet, jag är glad för att jag alltid läst mycket böcker och för att jag lever.

O givetvis som en hyllning till både Heberleins och mina tonår blir det lite Cure