En bipolär gråzon

Marie Rusner har doktorerat på såna som jag.

Artikel och länk till hela avhandlingen här

Hon skriver: o jag har klippt ur ett surt PDF därför det nästan är oläsligt

Att leva med bipolär sjukdom innebär att leva med

extra dimensioner i alla livets aspekter

Livet karaktäriseras av en omfångsrikedom och komplexitet som

går utöver det som förstås gälla för ett vanligt liv.

   Omfångsrikedomen innebär att det finns en särskild intensitet och

spännvidd i erfarandet. Känslor och upplevelser av vitt skild karaktär existerar

sida vid sida och skapar kaos. Livet är samtidigt både oförutsägbart och

förutsägbart.

Förtvivlan och hopp existerar parallellt och inrymmer upplevelser

 av både verklighet och overklighet. Livet karaktäriseras av ”både och” snarare

än ”antingen eller”. De olika erfarenheterna utesluter inte varandra utan visar på det stora omfånget i erfarandet. Det finns mer av denna spännvidd och

   samtidighet i livet med bipolär sjukdom än i det som förstås som ett vanligt

liv.

Omfångsrikedomen medför även att tidigare livserfarenheter och framtida förväntningar på livet har större betydelse för det dagliga livet.

Livet med bipolär sjukdom är komplext, eftersom tillvaron präglas av att

sjukdomen är sammanflätad med den person man är. Därmed finns den alltid

närvarande. Det handlar om att vara i en ständigt pågående kamp för att

        försöka förstå och förhålla sig till en komplex och mångfacetterad

erfarenhetsvärld, samt till det vanliga livet.

Kampen handlar om att bibehålla kontakten med sig själv, att vara förankrad i sig själv och att kunna leva i samklang med den person man upplever sig vara.
_____________

Känner mig JÄVLIGT hemma i den beskrivningen. Kaos är granne med gud, natten är dagens moder.
Har äntligen fått ett namn på det som stavas mitt liv, jag är inte som alla andra, det har jag aldrig varit, och mycket av det som inte är som alla andra är jag jävligt tacksam för. Men enkelt är det inte.
Jag har mitt schema. Det var en bra sak att ordna det.

Allting är en kamp. Allt jag gör.
Allt snurrar i detta lilla galna huvud.
Hennes tes i stort är att det alltid är besvärligt att vara bipolär, och ja, så klart är det så. Linnea kallar det en särskild bipolär gråzon. Smart och sant. För allt pågår ändå, beteenden och mönster. Tankevurpor och den där meningslösheten. Längtan bort. Jag kan bara tala för mig själv som vanligt. Men så känner jag. jag har ångest som fan, den går att hantera eftersom jag liksom är "frisk" men tror inte nån vanlig typ skulle vilja byta med mig.

Det är enklare nu. Men ändå svårt.
Jag är i en period då jag inser att jag liksom inte vet hur ett normalt liv ser ut. Vill jag ha ett normalt liv, nä det vill jag inte. Hur anpassar jag den jag är mot verkligheten osv osv. Hur har man en relation, det har jag funderat mycket på.

Helt enkelt. Den extra känslighet som jag är född med påverkar hela hela tiden. Det vet jag. Det har jag alltid vetat. Tillvaron är en kamp som oftast handlar om att inte bli sjukare, inte göra bort sig, inte göra fel, inte gå igång, inte fundera för mycket (det fungerar inte så bra :))

Att leva som bipolär är helt enkelt påfrestande och den bipoläre känner sig alienerad.
Jag minns perioder utan varken hypomani eller djupa dalar, men även dom perioderna präglades av att spela vanlig. Att vara utanför, ångest. Så fri får man aldrig vara så klart. Rövit

Det är därför jag måste handla och allt det där.
Idag var jag hos min älskade kamrat Marie, jag gick hem från henne, det är ca tre km. Jag somnade när jag kom hem.
Ska stämma psyk för dom tagit min kondition. men innan det ska jag lyssna på Jaques Brel och vara glad för att jag var hos henne. Det var mysigt.
Har donat med en hipster-chili hela dan annars, den ska jag äta.
Sen ska jag röka
Sen hoppas jag på o prata med Linnea och röka lite till
Medicin o sen gonatt

Imorgon ska jag meta, jag vill det. Få lite abborre som jag kan steka och äta.
Hurra för det
Hurra för att jag inte tog livet av mig. Så jävla mycket hurra för det trots att allt är piss o bajs ganska ofta.