Den stora bluffen

Jag fick sjukintyget efter att ha ringt o tjurat.

Tänker lite på vad det står i det egentligen.
Bipolär typ 2
Massa annat typ bull, men det är bara att ta

Sjukvården har lite stulit mitt liv, så känns det just nu.
Inte här i edsbyn har bästa doktorn här, men sen jag fick min första semester 2002.
Jag fick fel mediciner och fel diagnos och flera år i kaos.

Jag ska bli vuxen nu liksom. Alla förväntar sig att nu så blir det bra, o det blir det, men det tar tid. Det går inte snabbt.

Litium gör inget mer än tar bort de mest extrema, lite som en rullator typ, resten av arbetet är mitt, för jag ska fan inte mumsa lamictal och sertralin och mirtazepin och quetiapin som dom försöker trycka i mig. Det funkar ju inte.
Blir bara skit.

Denna övertro till mediciner. Jag behöver bara tid. Tid och en jävla envishet. Men att jag lever är ett tecken på hur envis jag är så det ska nog bra

Jag är ständigt förvirrad. Hela skallen går på högvarv, jag vet ingenting.
Vad är på riktigt liksom

Jag har ont i själen och hjärtat. Jag skäms för saker jag gjort. Jag är ledsen. Liten. Rädd.

Samtidigt är jag stolt och tyff, jag känner mig som värsta krigaren
Men finns tiden. Dom vill jag ska flumma in på SSRI o annat, fick tom sömnisar om jag velat. Tur jag inte tog dom för sova funkar.
Men på natten kommer sorgen och ensamheten och drömmarna är monster av minnen som jag plågas med.

Det är fan inte kul. Det finns enklare sätt, men dom är inge bra.
Därför jag skriver så mycket, jag verkar kanske förvirrad o tro mig det är jag

Men mest är jag klar i skallen. Det är fantastiskt

O jag hatar livet för att jag inte fått leva så här hela tiden. Samtidigt som jag liksom ändå haft det bra
Så jävla svårt o förklara.

Och jag tänker inte frossa tacos på fredagar och ha ett sånt liv, man kan va vanlig som jag vill va.
Utan tacos. Men med mina idoler Ekelöf, Strunge och Lundberg. Jag har som mål att va en vanlig outsider? Hur man nu är det.
Jag vill fortsätta ligga i gräset och se på himlen. För så är det, in i nån fålla ska jag inte.

Jag ska ordna en lista med saker jag vill uppnå i framtiden. Lide fånigt men va fan

Det är trettio år av mitt liv. Det tar tid.