Mors dag

Varje varje dag slås jag av att jag inte har nån mamma längre.
Idag är det mors dag. Min mamma är död.
Det är mitt livs andra mors dag utan att ha henne här i livet.

Jag saknar henne oerhört. Varje dag. Jag tänker ofta att jag måste ringa henne när jag köpt en ny bok
Det finns ingen att ringa.
Mamma var tyff, liten arg och tyff. Hon var snäll. Hon var under dom svåra åren jag haft mitt allt.
För hon förstod mig. Alltid. Vi bråkade mycket under våra år tillsammans, men det var alltid mamma jag åkte hem till när något hänt.

Men du mamma, det är kallt och det regnar och jag ska meta. O går jag inte snart så blir det inget, och det skulle vara att förlora. Det vet du jag aldrig gör; förlorar. Vi reser oss på nio mamma.
Så vi hörs mer en annan dag. Jag älskar dig.

Fotot är på mammas favoritaklejor i trädgården där hemma. Dessa aklejor som fick mig att börja leva igen under några ledsna år för länge sen. Hur jag precis som mamma fascinerades av aklejans skönhet och mod.

Avslutar med Hela Huset Skakar och deras jaskafanlevaförsåärdetbarahyttamednäveniluftenovarastoltlåt



En klassisk kampvisa.

Jag älskar den. O ja, jag ska leva lite till.

En bipolär gråzon

Marie Rusner har doktorerat på såna som jag.

Artikel och länk till hela avhandlingen här

Hon skriver: o jag har klippt ur ett surt PDF därför det nästan är oläsligt

Att leva med bipolär sjukdom innebär att leva med

extra dimensioner i alla livets aspekter

Livet karaktäriseras av en omfångsrikedom och komplexitet som

går utöver det som förstås gälla för ett vanligt liv.

   Omfångsrikedomen innebär att det finns en särskild intensitet och

spännvidd i erfarandet. Känslor och upplevelser av vitt skild karaktär existerar

sida vid sida och skapar kaos. Livet är samtidigt både oförutsägbart och

förutsägbart.

Förtvivlan och hopp existerar parallellt och inrymmer upplevelser

 av både verklighet och overklighet. Livet karaktäriseras av ”både och” snarare

än ”antingen eller”. De olika erfarenheterna utesluter inte varandra utan visar på det stora omfånget i erfarandet. Det finns mer av denna spännvidd och

   samtidighet i livet med bipolär sjukdom än i det som förstås som ett vanligt

liv.

Omfångsrikedomen medför även att tidigare livserfarenheter och framtida förväntningar på livet har större betydelse för det dagliga livet.

Livet med bipolär sjukdom är komplext, eftersom tillvaron präglas av att

sjukdomen är sammanflätad med den person man är. Därmed finns den alltid

närvarande. Det handlar om att vara i en ständigt pågående kamp för att

        försöka förstå och förhålla sig till en komplex och mångfacetterad

erfarenhetsvärld, samt till det vanliga livet.

Kampen handlar om att bibehålla kontakten med sig själv, att vara förankrad i sig själv och att kunna leva i samklang med den person man upplever sig vara.
_____________

Känner mig JÄVLIGT hemma i den beskrivningen. Kaos är granne med gud, natten är dagens moder.
Har äntligen fått ett namn på det som stavas mitt liv, jag är inte som alla andra, det har jag aldrig varit, och mycket av det som inte är som alla andra är jag jävligt tacksam för. Men enkelt är det inte.
Jag har mitt schema. Det var en bra sak att ordna det.

Allting är en kamp. Allt jag gör.
Allt snurrar i detta lilla galna huvud.
Hennes tes i stort är att det alltid är besvärligt att vara bipolär, och ja, så klart är det så. Linnea kallar det en särskild bipolär gråzon. Smart och sant. För allt pågår ändå, beteenden och mönster. Tankevurpor och den där meningslösheten. Längtan bort. Jag kan bara tala för mig själv som vanligt. Men så känner jag. jag har ångest som fan, den går att hantera eftersom jag liksom är "frisk" men tror inte nån vanlig typ skulle vilja byta med mig.

Det är enklare nu. Men ändå svårt.
Jag är i en period då jag inser att jag liksom inte vet hur ett normalt liv ser ut. Vill jag ha ett normalt liv, nä det vill jag inte. Hur anpassar jag den jag är mot verkligheten osv osv. Hur har man en relation, det har jag funderat mycket på.

Helt enkelt. Den extra känslighet som jag är född med påverkar hela hela tiden. Det vet jag. Det har jag alltid vetat. Tillvaron är en kamp som oftast handlar om att inte bli sjukare, inte göra bort sig, inte göra fel, inte gå igång, inte fundera för mycket (det fungerar inte så bra :))

Att leva som bipolär är helt enkelt påfrestande och den bipoläre känner sig alienerad.
Jag minns perioder utan varken hypomani eller djupa dalar, men även dom perioderna präglades av att spela vanlig. Att vara utanför, ångest. Så fri får man aldrig vara så klart. Rövit

Det är därför jag måste handla och allt det där.
Idag var jag hos min älskade kamrat Marie, jag gick hem från henne, det är ca tre km. Jag somnade när jag kom hem.
Ska stämma psyk för dom tagit min kondition. men innan det ska jag lyssna på Jaques Brel och vara glad för att jag var hos henne. Det var mysigt.
Har donat med en hipster-chili hela dan annars, den ska jag äta.
Sen ska jag röka
Sen hoppas jag på o prata med Linnea och röka lite till
Medicin o sen gonatt

Imorgon ska jag meta, jag vill det. Få lite abborre som jag kan steka och äta.
Hurra för det
Hurra för att jag inte tog livet av mig. Så jävla mycket hurra för det trots att allt är piss o bajs ganska ofta.

Att inte finnas

Som psykiskt sjuk finns jag inte.
En anledning till att jag mörkat så hårt
Först till Linnea kunde jag berätta min livshistoria, den sanna.
Det var den största befrielsen i mitt liv. Och den läskigaste stunden i livet. Hur jag skalade bort alla lite roliga historier och plötsligt beskrev en sanning. en sanning jag själv förnekat existensens av. Jag trodde jag skulle dö. Jag hade en puls på typ 250 och bara väntade på att hon skulle slå ner mig och springa iväg i avsky. Jag dog inte. Fick inte stryk heller. Och hon är nog ganska stark så det var tur.

Jag försökte när jag träffade Rebecca, jag har alltid försökt mer eller mindre, oftast mindre, men med Rebecca var jag nära. Men jag kunde inte. Jag vågade inte. Sen visste jag inte det jag vet idag. men den kunskapen har inte förändrat det som skett tidigare.
Som att min sanning var farlig. Smittsam. Och denna skam
Skammen att jag bara har ångest, att jag analyserar allt, aldrig slutar tänka, att jag ser onda tecken, skapar symboler. Att jag påfallande ofta inte vill leva. att jag ser tillvaron som meningslös. Skammen över dom fem sex gånger jag inte kunnat somna vid dessa pigga perioder. Skammen över att vara annorlunda. Den skammen kostade något som kunde blivit riktigt riktigt bra.

Men men.
Nu finns jag. Jag vägrar att inte finnas mer. Jag ska sluta gömma mig, lite svårt efter att ha brutit ihop inför öppen ridå dessutom. Det är en fördel med Edsbyn, litenheten, oftast hatar jag den, men nu kan det ha varit det som jag behövde.

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad folk tror, men jag ser gärna att jag får skriva hur det är. Lite sakta, lite trevande liksom.
Kommer tankar hela dagarna, ibland skriver jag ner dom. Som nu.
Denna texten tänkte jag lägga i kassavalvet. Men ja. Nu är den din.

Min resa startade där med Linnea med en cigarett och en skräck. Jag är spänd på vart den för mig.

Jag bor i Edsbyn

Hur jag än vrider och vänder på det så är detta ett oomkullrunkeligt faktum.
Jag bor i ett hus i Edsbyn
Jag bor i ett hus i Edsbyn sedan sju år.
Jag bor i Edsbyn sedan nio år
Jag gifte mig i Edsbyn och köpte ett hus i Edsbyn
Min fd fru bor i ett annat hus med en annan och ska ha ett nytt barn i Edsbyn
Jag är lika utbytbar som en selfie på altanen som blir profilbild på sociala medier i Edsbyn
Jag vaknade upp i en värld så klar och insåg att jag bor i Edsbyn
Ett förvirringens mantra.
Jag bor i Edsbyn
Det är ingen dröm.
Jag har två katter i Edsbyn.
Jag handlar min mat i Edsbyn
Jag kämpar mina strider i Edsbyn
Jag är en främling i Edsbyn
Jag lever mitt liv i Edsbyn

Jag vet inte om jag vill bo här mer.

Jag ska bo i Edsbyn
Alva bor i Edsbyn
Tacksamheten kan inte nog uttryckas

Medicin, vår nya gud

Ibland kan jag känna mig som en söt vit mus. Ständigt utsatt för försök av läkarkåren.
Det finns en enorm övertro till medicin

Hur FAN kommer man tex på att antipsykotiska droger möjligen kan hjälpa vid andra sjukdomstillstånd? Nån måste ju ha testat det på nån stackars inlåst dåre.
Nån stackars tossing kanske har fått saker som verkligen inte fungerar.

Var kommer den tanken ifrån. Att medicin är gud?
Ät det, jaha det var fel, men ät detta istället.
Jag ifrågasatte inte att jag fick qutiapin/seroquel för jag var ju skitaglad redan innan, läs en smula hypoman, och det triggade ju satan i gatan igång mig. Det var egentligen inte så bra. Samt den kraftiga höjningen av mina antidepp.
Det gick så där. Det hände lite grejer minst sagt

Nu mumsar jag litium, ska göra det om två minuter och jag äter en lugnande vid behov, en ytterst mesig lugnande som mest har psykisk effekt för det är liksom ett piller.
Det är tufft och hårt. För jag medicinerar inte bort ångesten, för jag vägrar. Hellre klar i blick och sinne. Låt det göra ont.

Jag har ätit mediciner mot ångest, mot depression, för sömn, mot mani, ja va fan har ätit mediciner mot allt.
Hur ska man kunna leva under ständigt medicinering.
Quetiapin fick jag hallisar av, tro mig det är väldigt tråkigt att höra saker. Dörrar som öppnas, någon ropar ditt namn i ett annat rum. Skitamånga har den medicinen. Funkar säkert på en del. Men nja va, hallisar och restless legs, dålig kombo.
Fördelen med att vara på sjukhus, ja det finns fördel., var för mig att få ställa in litium och plocka bort mina maxdoser av antidepp och hallismedicinen.
Det var så där kul och ta bort dom, onekligen påverkar dom kroppen.

Igen. Hur kan medicin vara gud
Medicinera bort allt är en kemisk lobotomi. Visst behövs det ibland. Men att softa omkring på stesolid inne på ett sjukhus är ju enbart dumt.
Jag utgår enbart från mig. Andras erfarenheter är deras.

Jag minns när jag slutade med alla mediciner förra gången, världen var fin, den gjorde ont, den gjorde gott. Det är lite samma här.
Fast jag är tröttare. Min kropp hatar det jag utsatt den för.
Min bror sa att jag typ inte åt när jag var i Skåne förra året. Det kan nog stämma. Nu äter jag fyra gånger om dagen, minst.
För jag har Linneas schema, detta hitlerschema som jag älskar så.

Klarade för övrigt att åka till hudik och fika med henne igår. Kände mig satans tyff

Inte enkelt

Jag tror inte nån förstår vilken skam det är att vakna upp. Hur det kändes för mig när jag sakta blev klar i skallen där på sjukhuset. Hur jag hatisk ledsen och rädd började fatta att jag var just på sjukhus. Nedgången mentalt och fysiskt. Jag var smal som en tändsticka, en sparris utan hopp. Hur det väcktes en gnista av framtidstro när jag satt där och bytte musik med Linnea. Jag bestämde mig för att lida. Men skammen. Valet att snacka loss lite piller och dra, det fanns. Jag valde annorlunda denna gången. Ingen flykt, ingen flytt.
Jag bestämde mig att möta skammen hemma i Edsbyn. För det är en skam, jag har blivit tossig. Igen

Jag kan inte med ord förklara hur det känns när jag går ut, det är därför jag gör det varje dag.
Hur det känns att veta att de flesta troligen har mer koll än jag på den sista veckan innan jag kollapsade.. Fruktansvärt

Jag ser att dom tittar, det gör dom kanske inte, men jag ser deras blickar.
Jag vägrar skämmas, men jag skäms. Svårt att förklara.
Att reda ut all skit som hänt senaste åtta månaderna, för det har jag skitit duktigt i jag har bara kört på.
Hur jag förstörde en fin relation. Allt. alla vet.

Rädslan i deras ögon. Rädda att fråga. Min uppmaning är enkel, fråga på. Jag svarar.
Därför jag skriver, en av anledningarna. Jag beskriver min värld.
Jag tycker det är bättre än att folk uppfinner sanningar.
Sanningar som är lika sanna som ett allianslöfte. Jag vet folk pratar om hur konstiga "dom där" är. Dom som inte passar in. Dom psykiskt sjuka.

Jag är precis som alla andra men jag känner kanske mer. Har svartare ångest. Starkare dödslängtan och ett enormt starkt driv i perioder.
För det mesta är jag helt vanlig. Min gad påverkar mitt liv och kommer fortsätta göra det för jag vägrar att äta medicin för det. det blir bara tokigt har jag lärt mig.

Snart snart kommer jag gå in i en svart dimma av ångest som troligen håller i sig ett tag. men det får gå det med. Bara jag pratar om det.
Nu som nyutskriven och med en nyfikenhet på vad jag är drabbad av är livet förvirring, men bra.
Jag behöver min vila, jag behöver skriva, jag behöver fundera.
Men jag är inte konstigare än nån annan.
Tänk alla som slår sina fruar. Dricker hembränt i källaren. Konsumerar hyfsat usel streamad porr.
Det gör inte jag.

Lite gammalt att lyssna på blir det med.

Mina två liv

Ikväll klockan nio.

Här är ett klipp från God Kväll

Härdåra för det gick inte infoga de


När jag ser henne prata ser jag mina rörelser, jag hör mina tankar.
Det är häftigt och det är jävligt läskigt. Hon är inte som Linnea som är min tvilling, men i stort känner jag igen allt.

Känner igen det hon berättar om sin skilsmässa, hon kände ingenting, jag var bara arg. Ungefär samma.
Att inte kunna känna. För i min värld var arg normaltillstånd. Min skilsmässa triggade nog min senaste period, den var vidrig och samtidigt dog mamma. Jag var arg. Vägrade känna. För känna är farligt.
Samtidigt som man är extra känslig. Bara en blick kunde förstöra en dag. Hudlös. Så är det fortfarande, men det är nog mer rädsla än något annat.

Att vara annorlunda. Så är det ju. Känner igen hennes hopp, glädje varvat med en stark önskan att dö. Jag trodde fram tills nu att alla vill dö, att det är en del av livet. Fikon fick jag liksom. Den så kallade vanliga människan verkar se fram mot semestern och sånt, inte döden.
Det sitter alltså en präst i God Kväll och har samma känslor som jag ungefär. Skumt

Tröttheten, denna trötthet.
Det blir finemang att se ikväll. Jag är hemma när jag hör henne. Jag blir stark att hon sitter där i TV och berättar hur det är. Hur man inte kan städa, inte gå upp, inte betala räkningar. Inte öppna post. Samtidigt som jag i andra perioder kan åka land och rike runt och göra saker, mina tankar blir vapen för framgång, otroliga projekt skall genomföras. Det brukar sluta i ett jaha.

Ja skit det samma.

Titta ikväll.
Jag ska titta, det handlar om mig, fast ändå inte
Jag är ju Johannes inte en sjukdom. Inför sjukdomen är jag bara förvirrad. Verkligheten är uppenbarligen en annan än den jag levt med. Mina känslor inför det är blandade. Ibland är jag förbannad. Mest blir jag förvirrad och trött och känner att det är fusk. Då och då är det skönt att ha en förklaring, men förklaring kräver  analys och det är jobbigt.

Så kan det gå

Varför kan det inte vara lite enkelt

Min kropp är arg på mig. Det inser jag. ett år där jag snittat tre fyra timmar sömn per dygn verkar ha tagit ut sin rätt.
Jag vaknar sömnig och lever livet sömnig.
Det har sina poänger. Men jag saknar det där, ja hur ska man säga, drivet jag hade innan
Då inga hinder fanns. Allt var kaos och det sket ju jag i
Nu är allt jobbigt
Hjärnan galopperar fritt och tankarna gör mig inte piggare.

Spelar Steel Eye Span nu och ska ta en kopp te. Måste va försiktig med koffein, o ja det är örtte.

Idag ska jag göra en hamburgare, äta den med rotfrukter.
Klockan är snart nio och dagen är liksom klar.
Kan se den
Handla, bli arg för folk är i närheten
Lunch
Spela musik
Titta på nån blomma
Äta, men det ska va hipsterburgare. Rotfrukterna glaceras så klart, lagrad herrgård på köttet, måste ju leva upp till mitt rykte
Vänta till klockan åtta då jag ska äta medicin
Klockan nio kanske jag festar till det med en lergigan beroende på hur oron känns.
Sen lägger jag mig

Är det detta som är att leva ett vanligt liv så vete fan, det är ganska begränsat :)
är det så att vara fri?

Fast bra. Här i mitt hem är det bara jag, jag har skorna på inne för jag vill det och tjänar tid när jag ska ut, jag har bra musik, en fin trädgård.
Nån gång då och då känner jag mig lite nästan lycklig.
Men sen hoppar demonerna på mig och tankarna kommer.
Det havererade livet. Sveket från min fru, som jag inte klandrar, livet är som det är. Jag bor här, alla kan se hennes lycka samtidigt som dom kan frossa i min olycka. Känns så där.

Fast jag tror liksom någonstans att jag vinner. Tre dagar i rad nu har vart helt ok, jag sover, jag tänker, jag skrattar, jag lever livet passionerat de minuter jag orkar. Huset är min trygga plats, här är det jag, mina regler, mitt liv, det är fantastiskt. Trivdes inte så bra här innan. Har aldrig gjort det, nu ska jag bara bli av med dom satans fondväggarna sen är det bäst.

Minns en gammal flickvän som sa att hon inte ville ha en "vanlig" kille, men att jag var lite för ovanlig haha. Kanske är det så.
Det gör inget

Jag tycker jag är vanlig, bara alla andra som är ovanliga liksom.

Avslutar morgonens bryderier med ett mästerverk
Nu går vi ut och hatar världen

Att återta musiken

Musik och poesi har alltid varit det viktigaste i mitt liv.
Musiken försvann 2008, det är sju år sen. I vårt äktenskap fanns inte tid för musik. Fanns väl inte tid för så mycket alls, men så kan det gå

I takt med uppvaknandet i Hudiksvall märkte jag plötsligt att musiken inte längre gjorde ont.
Lyssnade dygnet runt där på min balkong där jag satt och tjurade.
Upptäckte ny musik och tog tillbaka gammal.

Sen dess har jag lyssnat oavbrutet. Soft Cell. Lou Reed allt det där nya. allt jag missat.

Jag minns hur jag njöt av dylan och Cure och Cave och Neubauten och allt. Hur viktig musiken var då när jag var ung.
Nån tog musiken ifrån mig, eller mer nåt.
Just nu lyssnar jag på the Art Of Falling Apartplattan med Soft Cell. Den är briljant.

Märker att jag med musiken kan styra lite hur jag mår, det är tyfft.
Särskilt då poesin är på semester en sväng.

Idag ska jag kryssa med folk på distans, tvätta och handla. Det säger schemat.
Så då gör jag så.
Alva va äntligen här igår.

Hon har en ganska soft syn på livet. Hon undrade om det fanns kompisar på sjukhuset och om det va mjuka sängar. Jag svarade ja och sen nej.
Det va i princip allt hon ville veta.

Hon va mycket intresserad även om jag hade ett gosedjur där, det hade jag inte men berättade att vissa hade det. Stackars pappa sa hon, du kunde fått ha tigern

Musik. Minns alla konserter jag sett, alla festivaler jag vinglat runt på och ser det som något bra. Jag är lycklig jag sett Nirvana fast jag kanske inte riktigt minns så mycket.

Nu är musiken min igen. Sådeså

O likt Brandon i Beverly Hills dansar jag aldrig

Att inte vara ensam längre

Kurt Vonnegut skrev ju typ 932808469 romaner, en handlar om att man utrotar ensamheten genom att se till att alla får en släkting.
En rolig bok. Som alltid med Vonnegut lite fladdrig

Men jag börjar om
Jag är 44 år gammal. Jag har alltid känt mig ensam i min relation till världen.
Som att ingen förstår mig och jag förstår inte världen
En teaterscen där jag spelat vanlig

Men plötsligt kom hon, den där tvillingen jag alltid hoppats på.

Jag testade henne i början. Berättade nåt som jag klurat på eller gjort. Jag förstår, så har jag också gjort blev svaren. Jag blev nyfiken. Berättade mer, blev bekräftad, fick höra henne, kände igen mig. som ett fyrverkeri av förvirring då jag plötsligt insåg att det finns fler

För så är det, jag är en främling i denna värld, ja ja snor av ekelöf, och vet inte helt hur den fungerar. O det är ett faktum, alienation, en outsider i det här spelet som kallas livet.

Nu kan jag ventilera saker med nån som är så lik mig fast ändå inte.
Det är bra för oss, synd om världen att vi är två och har hittat varandra.
Vi kan äga jorden om vi vill tror jag. Sänka regeringen och skapa kaos i byarna. Bringa olycka i trakten. Det bara genom att finnas.

Den makten är ganska fin

Att få svar, förståelse och bekräftelse.

Ibland känns det fånigt att med stolt röst berätta jag klarat att handla på ICA, hon förstår. Där är det inte konstigt. O så satans skönt o få svaret, nej du är inget svin, det är sjukdomen som bråkar.

Leve oss. Vi ska ta över.



O ja, mkt Jonathan Johansson sista veckan. Han känns bra

När jag skriver då äger jag mitt liv

Den stora bluffen

Jag fick sjukintyget efter att ha ringt o tjurat.

Tänker lite på vad det står i det egentligen.
Bipolär typ 2
Massa annat typ bull, men det är bara att ta

Sjukvården har lite stulit mitt liv, så känns det just nu.
Inte här i edsbyn har bästa doktorn här, men sen jag fick min första semester 2002.
Jag fick fel mediciner och fel diagnos och flera år i kaos.

Jag ska bli vuxen nu liksom. Alla förväntar sig att nu så blir det bra, o det blir det, men det tar tid. Det går inte snabbt.

Litium gör inget mer än tar bort de mest extrema, lite som en rullator typ, resten av arbetet är mitt, för jag ska fan inte mumsa lamictal och sertralin och mirtazepin och quetiapin som dom försöker trycka i mig. Det funkar ju inte.
Blir bara skit.

Denna övertro till mediciner. Jag behöver bara tid. Tid och en jävla envishet. Men att jag lever är ett tecken på hur envis jag är så det ska nog bra

Jag är ständigt förvirrad. Hela skallen går på högvarv, jag vet ingenting.
Vad är på riktigt liksom

Jag har ont i själen och hjärtat. Jag skäms för saker jag gjort. Jag är ledsen. Liten. Rädd.

Samtidigt är jag stolt och tyff, jag känner mig som värsta krigaren
Men finns tiden. Dom vill jag ska flumma in på SSRI o annat, fick tom sömnisar om jag velat. Tur jag inte tog dom för sova funkar.
Men på natten kommer sorgen och ensamheten och drömmarna är monster av minnen som jag plågas med.

Det är fan inte kul. Det finns enklare sätt, men dom är inge bra.
Därför jag skriver så mycket, jag verkar kanske förvirrad o tro mig det är jag

Men mest är jag klar i skallen. Det är fantastiskt

O jag hatar livet för att jag inte fått leva så här hela tiden. Samtidigt som jag liksom ändå haft det bra
Så jävla svårt o förklara.

Och jag tänker inte frossa tacos på fredagar och ha ett sånt liv, man kan va vanlig som jag vill va.
Utan tacos. Men med mina idoler Ekelöf, Strunge och Lundberg. Jag har som mål att va en vanlig outsider? Hur man nu är det.
Jag vill fortsätta ligga i gräset och se på himlen. För så är det, in i nån fålla ska jag inte.

Jag ska ordna en lista med saker jag vill uppnå i framtiden. Lide fånigt men va fan

Det är trettio år av mitt liv. Det tar tid.

Mina dagar

Känns som jag vart hemma en evighet. Så är det inte riktigt.


Hotel Hell






Den låten beskriver Hudiksvall ganska väl från Eric Burdons skiva before we were so rudely interrupted. En riktig flower powerklassiker. Pappa hade den. Nu har min bror den. Skitbra.
Alltid älskat låten men nu sitter den som en pungspark

Jag följer schemat.
Vaknar runt klockan sex, lyssnar på P4
Kaffe och cigarett (för många) mer kaffe
Frukost. Varje dag. Jag e grym ju.
Mailar Linnea lite och fnissar och planerar olika aktioner.
Läser på nätet om det jag levt med hela livet. För inte fick ja nån info på hotellet inte.
Går till erik.
Pratar blommor manligt.
Kvällarna är värst
Eller timmarna efter tre.
Då går jag mest runt i huset och lyssnar på musik. Ibland rör jag mig som Thåström.
Jag försöker. Det är nog det det är. Ett försök.

Jag trivs med att lyssna på musiken. Svårt med att följa schemat efter litium klockan 20. Då ska jag se på TV.
Blir bara förbannad för det är så mycket mög.
Men det är väl friskt?

Rastlös, vet jag inte kan stressa. Jag får inte stressa.
Jag lägger mig, jag har inte så mycket ångest, det är bra.
Jag är ledsen. Jag mår inte bra.
Men det kunde varit värre. Det kunde onekligen också varit jävligt mycket bättre.
Socionomen i mig förklarar att jag är i chock och kris och trauma. För så är det.

Ikväll ska jag prata med alva. Det har jag sett fram emot

En stor kostym, en liten man

Hur kunde dom bara låta mig gå hem med diagnosen.
Sånt snurrar i denna överhettade skalle.
en total kris. 44 år gammal, får veta att jag haft det här sen tonåren.
Två askar tabletter i handen och ett Lycka till ring om det blir några biverkningar.

Jag ringde inte.

Nu är jag hemma och sitter med FK för att se om dom skickat läkarintyg dit, det har dom inte. Inte till mig heller. Jag är hyfsat osugen på att ringa Hudiksvall och tigga dessutom.

Nåväl sjukskriven till 15/7 om det nu finns nåt sjukintyg.

Denna kafkaartade parodi fortsätter och stressar.

Dom som vågar bruka fråga om det är som i Gökboet att ha semester på psyk. O ja, det är det ju.
Fast utan lobotomi, hittills.
Det är kaos, det är makt och motmakt, det är parallellprocesser det är ensamhet förnedring och litenhet.
Men det pågår ett krig, mellan patient och vårdare
Jag tjurar alltid, sitter skitarg i ett hörn och röker.

Sedan jag va på semester senast har rökrummen försvunnit, det är synd.
Rökrum och psykkorridor passar ihop
Gula väggar klantigt övermålade med vitt.
Ett svart hat mot allt.
Jag blir en granat. Bara väntar på att få skrika ut min sorg, men ingen lyssnar
mer än dom andra, dom som är lika lite värda. Dom som vet.

Allt blir hat, kommer medicinen sent är det ett bevis på att man inte är nåt värd, skulle nån vårdare våga prata med mig så blir jag arg, fast en del är bra. Då pratar jag gärna.
Men att få höra följande tolv gånger om dagen :

"Du som ändå är så ung och ser så bra ut och har så fina barn och har kommit så långt i livet du har mycket att leva för" Jo tack jag vet det, jag är en idiot som är här, tack liksom, fint att få det bekräftat.

Jag har massor att leva för, men har haft massor av spöken. Nu ska dom sakta försvinna in i en begriplighet

Den långa flykten

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, flytt
Som liten till böcker och fantasivärldar

Som vuxen till böcker, fantasivärldar, dåliga saker och även geografiska flykter.

När skallen går igång då måste jag fly. Det har jag vetat hela livet. För det blir aldrig så bra om jag inte flyr.

Geografiska flykter är enkla att se som bra när jag bestämmer mig, men ganska svåra att behärska
året i Söderköping var kanske inte det bästa i mitt liv för att ta till i underkant.

När hjärnan går på högvarv och sömnen lämnat walk over då är det illa. Då är det farligt
Då måste jag sova efter ett tag. Annars hamnar jag på sjukhus till slut.
Igen hur kan en läkare missa min bipolaritet?

Men bra saker att göra: Försöka yoga o sån skit. Läsa, om det inte triggar igång ännu mer. Samt fantasivärlden. För att vara vuxen lever jag ovanligt mycket i den världen. Det är ganska kul. Jag brukar slappna av genom att låtsas jag är spion, eller infiltratör eller vad som. Det brukar fungera. Sen kommer sömnen, till slut.

Det finns dåliga sätt att försöka somna, dom kan nog alla klura ut. Dom hjälper för stunden, den kemiska flykten. Det är det farligaste, kan sluta på sjukhus, kan sluta i finland. Man vet aldrig.
Hittills har dom inte slutat med döden vilket är bra.
Jag måste acceptera att jag ibland vill dö, världen är inte min, den är inte byggd för mig.
Den är byggd för annat och andra. Nu vet jag det och det är befriande. Jag är annorlunda. Jag har papper på det.

Det är ok att vara låg, bara jag vet varför och det börjar jag sakta förstå.
Det gör dom känslorna enklare att hantera.
Märkligt nog

O jag flyr nu med, som idag, till mina världar ett tag. Det är skönt.
Idag är en sådan dag.
Det får det vara

Måndag

Jag lär mig varje dag. Tack vare en nyfunnen nära vän får jag svar på de frågor jag har. Det är märkligt att äntligen få svar.

Litium tar bort skoven av det bipolära. Det tar inte bort tex en önskan att dö. Det är dumt, det borde ta bort allt.
Men det är en början att slippa det där helvetet hur kul det än nu är. Sen att all sorg plötsligt blir så tydlig, det får jag ta.

Jag känner mig lurad av livet. Jag är arg. Arg på allt från ja allt och inget, jag är arg för att jag sitter här och mår som jag mår.
O ring inte psyk nu, det här måste jag ju klura på och varför inte just idag. en bra dag.

Vaknade tidigt efter en bra natt.
Mailade linnea och undrade lite saker, fick bra svar.
Drog till erik och vi handlade petunior, kryddor och potatis som vi sedan sådde.

Värste svennegrejen ju

Lagat god mat och varit i tre affärer. Det är jobbigt att besöka såna. Men jag gör det.

Nu ska jag bara vila och ta det lugnt så jag inte går igång. Macka och medicin klockan åtta.
Lägga mig halv tio.
Sova

Jag ska INTE sortera alla böcker tolv gånger, jag ska INTE köpa fem antivirusprogram online, jag ska INTE köpa böcker, fröer tegelstenar o allt annat som finns.
Jag ska inte glömma att sova, eller mer strunta i det för att kaffet är som godast vid midnatt.
Jag ska vara vanlig, men ändå närvarande. en kille som sover med sin dotters kudde, eller gubbe dåra, för att han saknar henne så
En johannes som är rädd och ibland känner som innan, att han vill dö, men nu vet att han inte ska det.
Bara leva, det får va hur svårt det vill.
Det är liksom nu det börjar. sjukhuset var mest för att undvika döden, o det är ju bra. Det är välan deras jobb att låsa in så folk inte begår självmord. Sen kan man kanske göra det på ett trevligare sätt kanske. Jag vet inte.


Daniel Johnston sjunger finast om det. Han är bipolär o bäst

Men snälla tevin

kan det finnas nåt att se

Idag duschade jag, jag är allt för mager.  Men det går över.
Det som jag noterade är att jag ser skadad ut, i ansiktet, att jag bär på en sorg. Plågad.
Har egentligen aldrig brytt mig om hur jag ser ut, kan ju bero på att jag är så jävla snygg.
Men jag börjar bli gammal. Jag ser i mina ögon att jag sörjer. En smärta i blicken.

Klart två veckor på sjukhus inte muntrar upp någon men tror, o detta är inga vetenskapliga fakta, att jag är helt jävla slut.
Kroppen är slut. Psyket är slut. Blicken, mina ögon lyser inte. Inte ens av hat. Blicken skrämmer mig, den är trött och ledsen.

44 år gammal i en villa i Edsbyn. Vad hände.
Sjukhuset förändrade mig, för alltid kanske, jag vet inte.
Har legat inne förr och kommit ut argare vildare och, tycker jag, vackrare. Full av kamp.

Det här ser ut som en uppgiven människa. Som Winston Smith i slutet av 1984. När han till slut gett upp.

Mitt mål med livet är att aldrig sluta kämpa.
Jag har tid nu, tid att vila, att ja va fan operera bort påsarna under ögonen och rynkorna.
Nä, men jag har tid att skapa ett nytt sammanhang.

Senaste 18 månaderna i mitt liv orkar jag inte ens skriva ner, ingen skulle ändå tro på dom. Alla dessa katastrofer och personliga brännor. Inget gjorde min blick så trött, eller så är det just det det gjorde och att jag inte sett den innan.

Nu borde jag ju lägga ut ett foto, men det gör jag inte.
Jag sitter uppe lite till.

Går och röker en cigarett och tänker på allt bra jag gjort.
Tua
Alva
Olika bra jobb
O ja, än är jag inte knäckt, men skönt o skriva av det

Dag två

Inte lika bra dag

Var på ICA
Hann hem innan jag exploderade i sorg
Allt känns bara så orättvist
Be om lov för att vara med sitt barn
att inte va glad
eller som andra
att vara så liten och ensam och ledsen och rädd
men jag hittade soyghurt och har köpt både lunch och enorma mängder godis.

Nu ska jag lyssna på stefan Sundström, han brukar hjälpa

Snart första dagen hemma avklarad

Första hela dagen






Temat för dagen
vad är dröm och vad är verklighet


Fatta chocken sista tiden. Tro att en medicin ska rädda allt och den gör att man vaknar på sjukan pigg som fan och fattar noll och intet.

Det präglar mitt liv nu och det gjorde det i Hudik när jag hade börjat fatta.
Är flytten hit en del av nån hypoman grej? Det är ju ytterst troligt.
Att min lite mer impulsiva styrt stora livsval det har jag fattat och det kan jag inte påverka, bara att rädda det som räddas kan

Söderköping? Vad styrde det
Vad styr?
Spelar det roll?

Man kan omöjligen styra om hur gärna jag än skulle vilja.

Nu är läget så här. Jag bor i edsbyn, här lär jag stanna då mitt schema ej innehåller märkliga flyttar inom eller utom Sverige.

Det är inte bara skit allt, det är snopet det är det, men kul på vägen har det varit om än en smula komplicerat i perioder.

Som nån jävla Ray Bradburynovell.

Jag liksom vaknar i Hudik och sen vaknar skallen oxå och allt är kaos. För livet har bara varit på låtsas.
Då är det fint med schema

Idag löste jag krysset med Linnea fast hon är långt borta, det ska vi fortsätta med.
En sväng till Erik och där var hans kompis Lina, henne känner jag ej så det var läskigt.
Det var läskigt bara att lämna huset.
Sen kom Robin och honom både känner och älskar jag så det var skoj,
Men vem bryr sig om  en inrutad dag. Tvätten är hängd och jag är stolt över mig själv.

Hade detta vart den gamle Johannes så hade jag vart så nöjd så jag hade sänkt garden, det har hänt förr.
Men inte denna gången.

Nu ska jag ordna kvällsfika och jag lyssnar på Stockholms Negrer, livet duger.

Skriva är viktigt

Så här kan jag fungera när jag är som mest positiv till tillvaron

Skall från A (Edsbyn) till B (Malmö)
Bussen går sju härifrån tänker att jag måste packa, gör det tolv gånger. Glömmer packningen.
Kommer på att jag tror jag ska dricka öl på tåget, kommer på att man inte får det och dricker helt enkelt upp ölen i söderhamn, snabbt och utan eftertanke. Ölen finns och den skall ta slut.
Fågelskådar i väntan på tåget ute på ett fält
Väl i Stockholm en språngmarsch till systemet, för nog vore det trevligt med en öl innan tåget. Köper ingen öl för jag hittar flaskor med fina mönster.
Missar ett par tåg för det är ganska intressant att fundera på olika mönster.
Tar ett annat tåg. Blir rastlös direkt då jag inte är bra på att åka tåg
Det måste ju HÄNDA något.
Bistron, väljer länge bland två sorters nötter. Köper dricka.
Kommer på att jag måste göra en spellista. Gör den, den är inte bra. Tar bort den.
Kommer på att jag hoppar i Hässleholm istället så spar jag tid och kan träffa pappa på sjukhuset redan samma kväll.
Hoppar av i Hässleholm fast det råkar vara Lund.
Pratar med några ungdomar och väntar på bussen till kristianstad.
Varför ska jag vänta på buss en hel halvtimme? Jag kan ju åka taxi
3000 kronor senare är jag på sjukhuset och pratar med min pappa klockan typ sent. Förklarar hur kul resa jag haft, o nånstans märker jag att han fattar.
Tar en taxi till mamma och pappas hus för då sparar jag tid. Är där och är helt off, går och plockar fast jag tror att jag liksom storstädar. Fascineras av fröpåsar jag måste sortera. Just dessa påsar.
Framåt förmiddagen dan efter drar jag nöjd till Malmö.
Tillbaka till huset.

Sen håller det på. Länge. O för mig är detta inget konstigt

Eller som min kära bror analyserade det hela.
Ja du har ju alltid varit lite impulsiv.