Det här är jag

Jag heter Johannes. Jag är 44 år gammal. Jag är utbildad litteraturvetare och socionom. Jag har två underbara döttrar som jag älskar mer än allt. Jag har en villa och två katter. Jag har ett rikt liv.

Men.

Jag drabbas av depressioner som är konstiga. Inte ofta. Kanske fyra gånger i livet har depressionerna blivit följda av en enorm pigghet. en pigghet som jag i början älskar. Jag är kreativ. Skriver. skapar. Sen blir det värre. Jag tappar sömnen. Jag ser till att bli lämnad av min partner, för min partner stör det jag är inne i. Jag isolerar mig och skapar egna dygn.

Jag ser det som att hjärnan blir kidnappad. Jag luras tro att det är ett normaltillstånd. Att alla mår så här. Att det jag upplever är normalitet. Detta skapar problem då ingen annan riktigt har det så här.

För jag är bipolär, har vetat det ett tag nu. Det är en kronisk farlig sjukdom som ofta, utan behandling, leder till döden.
Då jag inte är intresserad av att dö tar jag emot all hjälp som jag nu får likt ett barn i en godisbutik. Jag måste va den mest tacksamma patient ÖVM i Bollnäs nånsin haft.

Jag skriver detta för jag bor i Edsbyn och det pratas så mycket hit och dit så jag tycker det är bättre om sanningen blir det som gäller.

Jag har alva varannan vecka och då flyter livet på. Allt fungerar, men jag ackumulerar ångest under tiden. en ångest som bryter ut när hon åker till sin mamma. Då faller jag igen.

Jag har i livet under pigga perioder hamnat i Hamburg för jag ville se Tyskland. Jag har köpt saker. Jag har fallit hårt. Jag har aldrig velat förstå det jag alltid vetat. att jag är manodepressiv. Mellan varven har jag levt bra.
Sen smyger det sig på. Denna gången började det i maj juni 2013. Jag vet varför.
Det är inte viktigt.
Jag vägrade märka. Jag vägrade lyssna på min fru. Hon lämnade mig sedan. så klart. Jag var sur och arg och elak. Eller nån annanstans.

Jag var inte Johannes 44 år gammal med två döttrar osv. Jag var igång.

Det är en hemsk känsla att veta.
Samtidigt är det en stor sak att veta varför. Att detta kan inte botas, men kontrolleras.

Nu är jag i starten på den resan. Det känns stort

Oavsett hur underbart det är att bli pigg, för det är det, så slutar det i totalt elände. För världen fungerar inte. Den blir inte hanterbar. Till slut är det som att det bara är kyrkklockor i skallen. allt bara låter. jag hatar det.

Hela mitt liv har jag förstått att jag inte riktigt passar in. Jag är en orolig själ, alltid varit. En empatisk lyssnande människa som lever i nån form av alienation. Det trivs jag med.

Vad som gör att man utvecklar bipolaritet vet man inte. Men klart att det kan ha spelat roll. Att jag har kronisk ångest spelar roll. Att jag har fel på ryggen spelar roll.
Allt spelar roll.

Jag sörjer inte det som varit.
Det är historien som format mig. Det är den jag är som gett mig mina barn, mina vänner. Mitt liv.

Och framtiden är idag. bara man vågar

Jag är en jävligt bra person.
Jag är inte Johannes den bipoläre.
Jag dricker ingen alkohol. Jag dricker knappt kaffe längre. Jag måste äta regelbundet och jag måste vila. Kroppen har tagit stryk. Väger för lite. Det ordnar sig.

Jag kommer att bli som jag ska vara, den vanlige johannes, som kanske inte är den vanligaste i stallet. Men jag älskar och saknar honom.

Jag heter Johannes. Jag är 44 år gammal. Jag är utbildad litteraturvetare och socionom. Jag har två underbara döttrar som jag älskar mer än allt. Jag har en villa och två katter. Jag har ett rikt liv.

Så nu vet ni det.

Avslutar med Stockholms Negrer.