Sjukt sällan jag lyssnar på The Doors, nu gör jag det o det är väl ok, inte mer.
Ett av mina favoritband när jag var 16 bast
Det ödesmättade var så fint då.
Jag tror att ALLA människor har ett emo i sig, det måste levas ut.
att vilja vara utanför, en asocial sabotör helt enkelt som ståålfåågel sjöng är ju egentligen norm för vad en människa vill.
Inte vill man jobba och så, man vill ju spela synth och ha färgat hår.
If the kids are united liksom.
Det är tisdag, det var mörkt innan jag lämnade mitt arbete
Nog vill jag ha en rock på mig och en Imperietplatta i en kasse, men det har jag inte.
Livet blev ju ganska fint ändå. Men den arge gossen kan jag sakna, fast jag tror bara det är jag som saknar honom, vissa skulle nog till o med hävda att jag är rätt arg fortfarande, men jag vet inte
Tiden går, snart är jag 40, då blir det kalas, kanske en buffé, eller en kanape, ja va fan, det är ok
Kao bang liksom, Indochines platta Le Peril Jeune minns jag, då gick jag i sjuan, det måste varit 1984, 26 år sen.
Känns som igår, doften av grispink när man cyklade till skolan.
Imorgon blir det en blogg som kanske har lite mening, jag vet inte, kanske.
hej då för ida
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Att skriva om Indochines låt, Kao bang har definitivt en mening.
Jag var själv lite åt det svartklädda hållet (om än inte så arg) där på 80-talet. Men vad fanns det för alternativ? Var man musikintresserad och "på" så var det det som gällde, som var lite spännande. Man läste om band i Schlager och såg dem när de råkade ha vägarna förbi Karlskrona. Nu i efterhand kan jag tycka att det gjordes otroligt mycket bra annan musik också som jag inte förstod mig på då (Slayer och dom där banden exempelvis) men hör jag svensk svartrock som Brända Barn, TT Reuter eller Camouflage idag slås jag av hur bra och egensinnigt det fortfarande låter. För att vara svenskt i alla fall. Även band som Siouxsie&Banshees, Bauhaus och Sisters of Mercy, som har typ noll i hipfaktor för tillfället, kan låta riktigt trevligt. Och jag vägrar att tro att det BARA handlar om nostalgi...
Jag var ju med när the Doors var en (r)evolution, d v s både omvälvande och utvecklande, vilket man kan höra på att det under de 45 åren ca sedan dess har varit så många epigoner. Det var häftigt. En timme om dan fanns det möjlighet att höra nydanande musik på radions två kanaler, mellan elva och tolv på kvällen, och så upp sex på morgonen för att cykla uppförbacken till sågen. Sågen var också en stor upplevelse, att lära sig att med fingertopparna känna skillnad mellan 3/5 och 7/8 tum.
Skicka en kommentar