lördag, januari 19, 2008

Ken Loach, elände och grå betong

När jag var liten såg jag "Kes Falken" på tevi.
Det var då den bästa film jag nånsin sett, kan vara det fortfarande, jag vet inte. Man har sett fler filmer nu.
Men den sitter i minnet.
Brodern som dödar falken
Gympaläraren som bevisar att gympalärare är nazister
Syokonsulenten som förklarar att pojken SKA jobba i gruvan

Jag har sett många många filmer av Ken Loach efter det. Riff Raff om strejker. Mitt namn är Joe om en alkis. Ladybird Ladybird
Dom är väl ok
I Mitt namn är joe målar han en soctants bil, det är skoj

Men detta gråa elände, dessa engelsmän, dessa komministiska strategier

Man ledsnar. Det blir för deppigt

Idag köpte vi This Is England av Ken Loach andlige lillebror.
Jag har velat se den länge, mest för musiken.
Jag trodde jag skulle ruttna på den
Betong, ångest, dåliga tänder.

Vad fick jag
En upplevelse jag inte kommer att glömma
Satt och kunde knappt andas, stel av fasa i väntan på det oerhörda som jag visste skulle komma.
O det kom
O man är liksom helt omtumlad
Som en annan människa

Den va fan lika bra som Kes Falken, fast helt utan nån form av leenden.
Svartaste svarta.
Om drömmen efter gemenskap
Hur den kan göra dig så liten och så ond

Utgår från att alla redan sett den, men har du inte det måste du göra det snarast
Lagen säger det

1 kommentar:

Behm sa...

This is England är baske mej en fenomenal film. Inte direkt något lyckopiller, men en redig upplevelse lik förbannat. Oj vad jag får lust att bli filosofisk, men det pallar jag nog inte. ///Bemmy.