We paint all our Kittens White

Påtagligt sorgsen begav jag mig hem för lunch. I brevlådan fanns Stockholn Norra och torkels samlingsskiva.
Det var på den tiden jag slutade leva som jag gav min bror alla mina vinylskivor, som tack fick jag en massa kasettband, ja det fanns då, bla ett kallat Alla Talar Svenska.
Där fanns Torkel Rasmussons låt Resan. En dystopisk mardröm om en värld i kaos. Jag kunde inte värja mig för det bandet. Det var oxå Vad vill du ha i julklapp med Stockholm Norra och Äntligen ensam igen med Tore Berger, o antagligen 16 låtar till.
Men ändå.
Sju minuter är den, jag minns jag stelnade till när jag hörde den.
Det var textrader om Borgerliga leenden, brinnande barn, kaos.
O sen slutar den med
"Jag började gå hemåt fast det var mycket långt att gå."

Nu när det kommit en viktig människa in i mitt liv blir det där så plågsamt aktuellt igen. O jag minns sången, jag minns hur jag hade slutat välja. Andra valde och jag visste inte vart jag var på väg. Men sången fanns där. O nu väljer jag själv igen. Det är stort.

O nog kan man applicera den på edsbyn, den dolda byn där allt sker i det fördolda. Där myten om ett bra liv frodas medan folk dör runtomkring. Men inte ska jag klaga.

Då är det skönt att tvingas vara bara jag, Johannes, det är en ganska trist typ det. Men det skiter jag i. Med henne är jag gärna tråkig. Bara jag är Johannes.

O för övrigt slutar Vad vill Du ha i julklapp så här

Jag vill ha något annat utav livet
Jag drömmer om en explosion
där allt blir sönderrivet
Jag vill leva överdrivet

Kan ni ju testa kretiner där