Jag älskar min trädgård. Den är lite sen i år, dels vädret och sen hände det lite saker i våras som gjorde att jag inte riktigt hann med.
Men aklejorna börjar sakta att blomma, alldeles för sent, våren var så kall och elak. På alla plan
I trädgården finns bara jag på ett vis, den är en själslig oas, dumt uttryck, men den är det.
Jag har i dom svåraste dagarna ofta suttit där, oavsett årstid och bara låtit skallen rusa fritt så den blir lugnare.
Det funkar bättre än sobril.
Nu ska jag snart ta ut transistorn och lyssna på krysset och klappa aklejorna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar