Drabbats av en förkärlek för sentimentala franska chansons, varför vet jag ej. Det finns något befriande vackert i Baraba och Boris Vians sånger om att livet är elakt och att allt är misär. Det gör mig harmonisk.
Jag famlar vidare i tillvaron, funderar för mycket.
Såg sista avsnittet av Mina Två Liv igår och det gjorde ont, jag känner igen mig i det mesta Ann Heberlein sa.
Tänkte på en sak. Jag har humor som slöja, det är mitt skydd.
Jag satt i lokaltidningens panel hösten 2013 och uttalade mig om massa olika saker. Läste om det igår med en kompis och ser hur jag beskriver att harmoniskt liv. Hösten 2013 är kanske den vidrigaste hösten i mitt liv. Jag var helt sänkt av en elak depression och orkade ingenting. Jo jag orkade va sur och elak det orkade jag.
För det här har förstört alla relationer jag nånsin har haft.
Så kan det gå.
Humor och lögner har varit det stora skyddet. Jag har mörkat allt. Rädslan att nån skulle förstå hur bäng eller va man ska kalla det jag var.
2013 var ett jävla bajsår, det hände lite grejer kan man säga. Sommaren var märklig, jag hade en sån enorm oro i kroppen, ville bara fly bort. Lämna Edsbyn. O ja hösten 2013 den va inte bra. Minns inte så mycket. Tyvärr finns bloggen och FB vilket ger mig fantastiska möjligheter att återuppleva allt igen. Vilket jag faktiskt undviker.
Det var en kall höst, på alla vis. Jag sänkte mitt äktenskap, inte för att jävlas, jag bara gjorde det. Det var nog bra dock. Det krävs dock två för att förstöra, men jag har viss förståelse, eller ganska stor förståelse.
Sen kom 2014 och det året är enbart en ond dröm. Inget mer.
Ska inte beskriva det närmare. Det var bajs, bajs bajs bajs
Från mitten av april var jag enbart förbannad och rastlös. Jag träffade en tjej, det är en form av under, en smart vacker tjej, annorlunda. Det sabbade jag, så klart.
Det är dom tankarna som piskar min själ efter gårdagens program.
Jävla piss faktiskt. När Heberlein sa det i inledningen att hennes sjukdom förstört hennes relationer visste jag att det skulle göra ont. Det gjorde ont. Nu när jag vet kanske allt någon gång kan bli annorlunda. Det vet jag inte.
För tillfället är jag bara trött, jag är trött hela hela tiden. Jag går inte upp i vikt o just nu är jag gnällig dessutom vilket är ett tråkigt karaktärsdrag. Det ska vara en dans på rosor för att inte störa någon.
Men jag älskar att leva. Trots att jag just nu kanske inte är den mest framgångsrike i allmänhetens ögon.
Men i MINA ögon är jag en hjälte. Jag tillhör inte dom 15 procent som tar självmord. Jag lagar mat. Jag ser i mina ögon att jag är frisk, det är i ögonen det märks tror jag. Ögonen och rösten. Jag är så frisk jag nu kan vara. Jag har vunnit den stora segern, att inte dö.
Men ja, ibland är det mest en ändlös smärta. Det är bra jag är sjukskriven. Det är ingen fest det här. När jag gör saker blir jag utmattad. Jag går inte upp i vikt. Jag har blommorna i trädgården som balsam, men dom jävlarna blommar ju aldrig.
Tur jag är en snygg ung man i mina bästa år som fortfarande är ganska skojig och trots mitt gråa hår en bra filur.
Så det så
Avslutar med älskade Grega. Han gör mig glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar