Vad är vad

Jag drömde att en björk slagit ut vid bron nere vid sommars. Drömmen var så stark att jag inte kunde skilja den från verkligheten så jag vandrade dit ganska glad för att föreviga årets första löv.
Det var ju inte riktigt så. Trötta och ledsna stod dom där alla björkarna.

Utan löv.

Jag funderar mycket nu. Vad är jag och vad är min sjukdom. Att sista året eller 18 månaderna är inneslutna i min sjukdom vet jag. Men allt det andra, det vanliga, det måste ju vara jag. Jag är ju inte galen på heltid väl?

Vad är liksom jag. När är jag jag?
Igår var jag hos en vän och planterade om chili och jag skrattade, skrattade så där som jag inte skrattat på länge. Det måste vara jag. en glad typ.
Sen kom jag hem och hade finbesök av Viveca. skrattade, pratade.
Det var nog jag

Eftermiddagen satt jag mest, klippte häcken. Var det jag?

Jag vet inte.

Känns som jag funderar mycket på när jag är jag.
Beställt en bok som en kamrat tipsade om.
Mitt bipolära liv, längtar tills den kommer. en självbiografi av Marya Hornbacher.
Tror mycket klarnar när jag läst den

Jag är hungrigt ute på forum och läser och känner igen en del, men samtidigt känner jag mig inte hemma där.

Förvirringens månad detta. Jag tror det är bra.
Det är jag.
En grubblare.

Igår fyllde jag en pallkrage med jord. Jag ska odla lök i den. Jag vill sätta löken nu. Hade jag gjort det hade det inte varit jag. Det är för tidigt. eftersom jag inte gjorde det så är jag nog jag just nu.

Det är bra

En pappa som gungar

När Tua var liten älskade hon att gunga.
Vi bodde på Kristianstadsgatan 31a i Malmö
ett grönt hus.
Ett hus som verkligen var möllan, alla umgicks och gården var allas vårt vardagsrum

Som sagt. Tua älskade att gunga.
Jag älskar att gunga.

ofta ofta var vi i Folkets Park och gungade.
Tua var otroligt fascinerad av att pappor kunde gunga.
Hon trodde bara barn gungar

Kanske är det så. Att vuxna tappar leken. Att vuxna stressar och arbetar och gör karriär.
Jag gungade. Jag gungar än.
Jag älskar att gunga.

Jag älskar att vara barnslig, varför det nu skulle vara barnsligt att gunga.

Jag älskar att leka att jag är spion, jag kan spionera på folk, drömma ihop hur deras liv är.
Jag älskar att lyssna på musik högt och leka att jag är ett flygplan.

Minns särskilt en dag där i parken när Tua och jag gungade och hon var så stolt över sin pappa. en pappa som gungar. Hon skröt med mig.
Jag ska aldrig sluta gunga. Aldrig sluta leka jag är spion.

Det här är jag

Jag heter Johannes. Jag är 44 år gammal. Jag är utbildad litteraturvetare och socionom. Jag har två underbara döttrar som jag älskar mer än allt. Jag har en villa och två katter. Jag har ett rikt liv.

Men.

Jag drabbas av depressioner som är konstiga. Inte ofta. Kanske fyra gånger i livet har depressionerna blivit följda av en enorm pigghet. en pigghet som jag i början älskar. Jag är kreativ. Skriver. skapar. Sen blir det värre. Jag tappar sömnen. Jag ser till att bli lämnad av min partner, för min partner stör det jag är inne i. Jag isolerar mig och skapar egna dygn.

Jag ser det som att hjärnan blir kidnappad. Jag luras tro att det är ett normaltillstånd. Att alla mår så här. Att det jag upplever är normalitet. Detta skapar problem då ingen annan riktigt har det så här.

För jag är bipolär, har vetat det ett tag nu. Det är en kronisk farlig sjukdom som ofta, utan behandling, leder till döden.
Då jag inte är intresserad av att dö tar jag emot all hjälp som jag nu får likt ett barn i en godisbutik. Jag måste va den mest tacksamma patient ÖVM i Bollnäs nånsin haft.

Jag skriver detta för jag bor i Edsbyn och det pratas så mycket hit och dit så jag tycker det är bättre om sanningen blir det som gäller.

Jag har alva varannan vecka och då flyter livet på. Allt fungerar, men jag ackumulerar ångest under tiden. en ångest som bryter ut när hon åker till sin mamma. Då faller jag igen.

Jag har i livet under pigga perioder hamnat i Hamburg för jag ville se Tyskland. Jag har köpt saker. Jag har fallit hårt. Jag har aldrig velat förstå det jag alltid vetat. att jag är manodepressiv. Mellan varven har jag levt bra.
Sen smyger det sig på. Denna gången började det i maj juni 2013. Jag vet varför.
Det är inte viktigt.
Jag vägrade märka. Jag vägrade lyssna på min fru. Hon lämnade mig sedan. så klart. Jag var sur och arg och elak. Eller nån annanstans.

Jag var inte Johannes 44 år gammal med två döttrar osv. Jag var igång.

Det är en hemsk känsla att veta.
Samtidigt är det en stor sak att veta varför. Att detta kan inte botas, men kontrolleras.

Nu är jag i starten på den resan. Det känns stort

Oavsett hur underbart det är att bli pigg, för det är det, så slutar det i totalt elände. För världen fungerar inte. Den blir inte hanterbar. Till slut är det som att det bara är kyrkklockor i skallen. allt bara låter. jag hatar det.

Hela mitt liv har jag förstått att jag inte riktigt passar in. Jag är en orolig själ, alltid varit. En empatisk lyssnande människa som lever i nån form av alienation. Det trivs jag med.

Vad som gör att man utvecklar bipolaritet vet man inte. Men klart att det kan ha spelat roll. Att jag har kronisk ångest spelar roll. Att jag har fel på ryggen spelar roll.
Allt spelar roll.

Jag sörjer inte det som varit.
Det är historien som format mig. Det är den jag är som gett mig mina barn, mina vänner. Mitt liv.

Och framtiden är idag. bara man vågar

Jag är en jävligt bra person.
Jag är inte Johannes den bipoläre.
Jag dricker ingen alkohol. Jag dricker knappt kaffe längre. Jag måste äta regelbundet och jag måste vila. Kroppen har tagit stryk. Väger för lite. Det ordnar sig.

Jag kommer att bli som jag ska vara, den vanlige johannes, som kanske inte är den vanligaste i stallet. Men jag älskar och saknar honom.

Jag heter Johannes. Jag är 44 år gammal. Jag är utbildad litteraturvetare och socionom. Jag har två underbara döttrar som jag älskar mer än allt. Jag har en villa och två katter. Jag har ett rikt liv.

Så nu vet ni det.

Avslutar med Stockholms Negrer.

Thåström. Falun. Ja jag var där

Igår var jag i Falun. Med Bulan. Vi for genom skogarna med förväntningar.
Drack kaffe och vissa, jag, tjuvrökte hemma hos Krister och kollade hans chilisar innan konserten.

En konsert jag längtat så efter. Men jag var nervös. Mkt folk på liten yta. Ingen öl.

Men va fan!




Konserten var 98 minuter total eufori.
Att säga vad som var bäst går inte.
Men klippet ovan va inte bäst o det är hur bra som helst.

Vi åkte hem genom dalarna i ett stjärnklart himmelrike. Jag tänkte på alla dom drömmar jag haft. På alla dom drömmar jag har. På hur mycket Thåström har påverkat mitt liv. Vilken stor del av min tillvaro han alltid varit.

Drömmen om att vara sin egen. Att göra sitt eget. Att vara en människa. En egen individ i en tillvaro styrd av fredagsmys och Tacos. Tack Thåström.

Jag vill alltid vara på väg. Det bara är så.

Och bäst igår va just Alltid va på väg



Tänk att alltid va på väg. Att aldrig sluta tro. Aldrig sluta kämpa.

Hoppet...

Kärlek och solidaritet

Som en dåres jakt efter ett svar

1986 kom Ladomirs första singel, eller tidigt 87. Vem minns riktigt.
Jag var inte gammal iallafall.
Den toppade spränglistan på Lilla Bommen och jag köpte den.
Älskade Ladomir. Har gjort det sen dess.

Deras karriär var för kort. Sen en period hade sångaren Kire bandet Mazola Party, kom en skiva, den va bra.

Det finns ingen rättvisa i livet, det vet jag allt för väl. Annars hade jag vart typ kändis eller nåt istället för att sitta sjukskriven i det norrländska inlandet. Man gör sina val. Det är dom som avgör. Jag har gjort mina. Nu sitter jag här och undrar vad som hände.

Men jag fick en Alva och en trädgård och jag fick nog upp ögonen för vem jag är och det är på tiden. O jag fick vara gift, med en kvinna jag älskade bortom allt. det var fint.

Idag har Alva och haft det bra. Erik Lind kom förbi. Jag älskar att bo här samtidigt som jag känner mig kvävd. Jag känner mig uttittad, som allmängods.
Samtidigt känner jag en glädje över det lilla. Att en erik kan dyka upp. Det är stort.

Skit det samma.
imorgon ska jag träffa läkaren, kanske sjukskrivas mer, det tror jag nog, kanske få ett slutgiltigt svar på vad som fattas mig, eller inte fattas mig. Det kan ju vara så att jag är jävligt normal och alla andra är bindgalna. Jag uppskattar den tanken. Vilket osökt för mig till morgondagens bra sak.

Thåström. Live. Falun.

Åka genom hälsingenatten efter konserten, tror det kommer vara värt det mesta. Kanske tvinga chauffören att stanna o lyssna på ugglor.

Den lyckan kan inte kvävas.

Nu kör jag vidare. Jag står stark i en storm jag själv skapat, där hjärnan dansar i olika tempo och livet är ytterst märkligt.
Jag längtar inte tillbaka. Jag längtar fram.

att åka tåg

En tanke eller mer ett minne slog mig innan idag. Jag har alltid haft otroligt svårt för att åka tåg. Åkte ofta själv hem till farmor och farfar i vissefjärda och valde alltid tåg med lite folk. Helst med byte i Karlskrona fast det tog längre tid.
Resfeber och panik för att komma försent är tidiga minnen.

När jag nu 31 år senare fått veta jag har agorafobi klarnar mycket i skallen.

Jag hatar ica. Tror folk glor. Undviker helst allt sånt. Längtar tills man kan få maten hemkörd.

Har läst allt om generaliserat ångestsyndrom, gad, och agorafobi sista dygnen och plötsligt bara föll allt på plats.
Det är ju mig det handlar om. Mitt liv. Mina paniksyndrom. Min skräck.
Har tyvärr löst det allt för destruktivt.  Den tiden är över. Nu vet jag. Jag är inte ensam. Vi är många. Många som skäms och leker att allt är bra.

Det är fan inte bra. Det är så jävla satans svårt att fungera.

Många år har jag varit minde påverkad av det. Nu är det mer. Värre än någonsin.

Ändå känner jag i kaoset i skallen en frid. Att det löser sig. Jag fixar det här. Har bara varit rädd.

Typ så.
Nu börjar resten av livet. Det är tyfft

Malaria

I filmen Vi Barn från Bahnhof zoo spelas det tyska bandet Malaria.
Skitbra.

Vi fick se den i skolan. Kontraproduktivt. Det var ju skitaball när dom drog runt i Berlin och knarkade.

Ser om filmen nu på långfredagen och inser att musiken håller. Inget annat.

Dock intressant att vi är en hel generation som fått se dessa filmer. Staffan Hildebrant var gud på alla högstadium. Men vad betyder det när Bowie kör Heroes och man är 14 år och allt är möjligt.

Ibland saknar jag allt det där. Men två katter är ganska bra det med. Men visst va Detlef tyff.

Jag har aldrig varit i Berlin. Nån gång ska jag dit. Jag ska till stadsdelen Pankow, en del av gamla öst. Fanns ett bodyband som hette det. Berlin är liksom tyffaste staden.

Så många gånger jag stått på Malmö Central och tänkt att jag ska ta 21.15-tåget.

O mer minnen

Det var på den tiden jag bodde i Söderköping.
Ett radhus.
Passade väl inte riktigt in. Ibland tog jag bussen till Norrköping. Där fanns en skivaffär och lite pubar. Jag köpte four tops en dag i mars, jag hade fyllt 30. Var förälskad i en tjej.

Jag hade inga kompisar. Det var ett jobbigt år. Jobbade i ett gult hus. Trivdes inte. Sen flyttade jag hem.
Likt Jack Vincennes kysste jag marken efter Örkelljunga och skrek, Jag är tillbaka.

En lördag kom skagget och esse, vi spelade V-75, vi vann lite pengar. Jag spenderade dom på klokt vis. Ofta vandrade jag längs Göta Kanal mot Mem. Där kände jag nån form av ro.

På sommarens varmaste dag åkte vi till Finspång och gick på punkfestival. en orm bet mig. Det var inte så kul det heller.

Ännu ett minne

Lyssnar på Gasolin o minns en köpenhamsresa 1999,
Joakim hade blivit dumpad. vi körde taxfreeterapi. En av mina sämre ideer.
Vi åkte lokalbuss till Rikshospitalet och skrek danskjävlar. Joakim kramade en hund

Jag vaknade med en bruten fot.

Vet vi drog till Nörrebro och sen till Chris. Joakim vaknade i ett värmeverk.
Vi var yngre då.