Scenen i parken. Det var som Spy Bar fast utan neon, det var där man satt. Bemmy, Uggla, Ådi, Den Lille Äcklige, Suzan, ja va dom nu hette.
Här träffade man Esse första gången, på väg mot Brissman, och fann en vän för livet då han med stort intresse diskuterade vomeringskonst.
Minigolf vid Fornstugan. Folköl från Tjeckoslovakien inköptes i den kinesiska butiken som numera inte finns. Man gick ner, språkades lite. Rökte cig, planerade vad man skulle göra på Tivolirocken, skulle det komma bra band. Det gjorde det oftast inte. Creeps var bra ett år. Traste oxå. Man satte sig vid Friskis och Svettis möten och kollade. Man gjorde sig poppis.
En Tivolirock ramlade Uggla i ån, hans förklaring att raggare tvingat honom och supa och att dom sen kastade honom i vattnet gick hem. Det är den ultimata lögnen ety den är för dum. Green gömde sig för Farbror Blå samtidigt.
Att växa upp i Kristianstad var ingen picknick, det var det inte. Men tivoliparken minns jag med viss glädje. Som vuxen återvändare har jag njutit av Skurkarna där, och Sturesson.
Då känns det konstigt, man stöter på Björn o Bushman som sitter och liksom fortfarande går gymnasiet.
Brissman som sagt, Brissman, där jobbade Linda. Hon var snygg. Kongen, där fick man stryk. Trevliga fredagar där dock. Kongen är fortfarande min favvesylta. Där är tiden enbart en rekvisita.
Det fanns en bio där det nu är Duka eller nåe sånt skit, Filmstudion. Konstskolan.
Folkölsrundan i alla småbutikerna på egna hem i maj när solen var en vän.
En sväng åt Pias närköp midsommardan ett år var för mig kanske det roligaste som hände i kristianstad, nånsin, o så himla kul var det välan inte.
oskars lägenhet samma dag. Död Åt Vicevärden skrevs på 1000 lappar som kastades ut genom ett fönster, en fest i en villa där två män visade sina nyinköpta polska fruar vad midsommar är. De såg ut att längta hem till krakow.
Det finns en del i misären som jag minns med viss glädje. faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar