Kaffe och cigaretter

Man sitter och lyssnar på radio, man tar del av samhällets vidrigheter.
I Stockholm låter man narkomanerna ta över de platser ingen annan vill beträda. Testa o vandra ner bakom centralen och kolla in heroingänget där. Dom syns inte, dom finns inte.
ibland undrar jag hur det känns att inte finnas, att stå och vingla med uttryckslöst ansikte medan folk gör sitt yttersta för att inte se en.
Värnhemstorget i Malmö har en inledning av parken, precis vid torget i centrala Malmö. Där sitter dagligen och nattligen ett 15tal personer som inte finns. De som inte finns är kanske 20 meter från oss andra. Vi som räknas. Man försöker förtvivlat att inte se dom. Dom slåss. Dom svimmar. Ibland kommer det en ambulans och hämtar någon.
Polisen kommer aldrig. Alla vet att dom som inte finns sysslar med olaglig hantering av narkotika, men eftersom dom inte finns behöver polisen inte åka dit.
Dom vet sin plats dom som inte finns. För om de tog och vandrade de tjugo metrarna fram till oss som finns och störde oss, då skulle polisen komma. Om man inte finns får man inte förolämpa oss andra genom att synas.
På vinterkvällarna på Värnhem kan man ana desperationen, dom som inte finns är påtända och har ingen plats på de härbärge som tar hand om de ickefinnandes. De vet att de kan dö under natten. De vet att ingen noterar deras frånfälle. För hur kan nån som inte finns dö, hur kan nån som inte finns påverka oss som finns.
Vi som går omvägar för att undvika de ickeexisterande. Vi som betalar skatt. Vi som tar ett ansvar. Vi som bygger landet.
Vi ska inte behöva se det.
Därför är det bra att de som inte finns inte heller syns, för hur skulel vi andra må om vi såg dom.
Skulle vi inte må lite dåligt då.