Jag minns alla mina mediciner och hur jag brukade ta dom

Sen jag sjukskrevs för fyra år sen har följande mediciner passerat min väg
Venlafaxin, ssri elak o dålig
Quetiapin direktverkande, riktigt elak
Lergigan, bra
Litium mkt bra
Olanzapin helt ok, stark dock
Truxal, gick in i väggar av den
Voxra, den värsta jag ätit tappade närminnet och balansen
Mirtazapin, ssri, ganska braa
Theralen, ingen verkan,
Atarax, ganska bra
Imovane fåttt på sjukhuset, bra att somna på

Säkert fler.
Nu äter jag Litium, lergigan, mirtazapin och oolanzapin, låga doser, det funkar hyfsat nu dag tre

11 månader senare

Min vän Viveca fick mig att börja tänka på bloggen igen efter ett år.
Vad har skett? Det har vart ett ruttet år med mycket dåligt mående. Inte fått medicinerna att fungera och åt till slut alldeles för mycket

Igår ändrades detta och jag tar bort det mesta jag ätit ska bli skönt men det är jobbigt för kroppen att göra det. Ligger i soffan och filosoferar och mår lite bättre idag än igår, mer kan man väl inte begära. Om nån vecka så har jag varit sjukskriven i fyra hela år. En eon av tid och inte mår jag så mycket bättre.

Fyra år, det tar på min själ att tänka på det. Allt jag missat då jag suttit här i min trygga soffa med mina mediciner. Fyra år med ångest. Fyra år som tagits ifrån mig. Jag är bitter, försöker att inte va det men det går inte så bra. Jag vill bara bli frisk och kunna leva som alla andra.

Som det är nu kan jag inte gå ut alls, är helt isolerad och det är en absurd känsla. Har fått en kontakt på kommunen som hjälper mig att bryta isoleringen och det är jag tacksam för, o det funkar ganska bra.

Hej då dagboken

Så kan det gå

Jag vaknar runt nio på morgonen, är redan direkt driven av ångest för jag ska koka kaffe och jag ska snusa och jag sak mata katterna. Alla ska får mig att få ångest.
Hela tiden.
Efter min frukost kollar jag på film eller serier på datorn, max fem sex minuter i stöpet, sen måste jag pausa för att hjärnan börjar vandra iväg.
Vid 12 äter jag lunch, jag börjar oroa mig för den redan klockan elva, hur ska den bli, ska jag tycka om den? Orkar jag göra den.
Efter lunchen kollar jag mer på datorn och pausar oavbrutet. Runt klockan tre börjar jag få panik för middagen jag ska laga, kan inte varva ner utan är som en osalig ande tills jag börjar laga maten klockan fyra. Äter maten och efter det brukar jag lugna ner mig lite. Är fortfarande full av ångest. Det är jag hela tiden. Alltid. Mitt liv är en enda lång ångestattack. Det är så bedrövligt tråkigt och hemskt att jag inte orkar med det. Men man måste ju. Orka. Finns liksom inget alternativ som attraherar mig. Bli av med ångesten verkar i högsta grad omöjligt.
Jag lever i detta hus, med min ångest. Jag lever med ett monster i kroppen. Jag är väldigt väldigt trött

Länge sen

Det är fredag idag.
Senaste dagarna har allt fungerat ganska bra. Jag är nöjd. Kan gå promenader, men bara om jag har min cykel med mig. Tror det beror på att med cykeln kan jag fly snabbt om något blir farligt. Allt är farligt för mig.
Gå ut är farligt. Jag gör det ändå. Jag är envis. Jag går som en idiot runt med min cykel och fylls av något som liknar glädje när det fungerar.
Jag kan handla på den lokala macken, inte alltid, ibland måste jag gå förbi. Det är viktigt för mig att det inte är massa folk där inne. Än viktigare är att det inte är kö. Jag klarar inte köer, känns som jag ska svimma, allt snurrar.
Kom just hem från macken för jag ville handla chips för det är fredag. Jag vill också ha fredagsmys.
Allt gick fel. Jag gick in och det var för mycket folk, jag stelnade till och paniken kom direkt. Jag kunde inte fokusera på det jag skulle handla utan kunde enbart fokusera på det faktum att alla tittade på mig, för så känns det. Alla tittar. Jag vet att det inte är sant men mitt i en panikattack fungerar inte hjärnan som den ska. Jag lyckades få tag i chips och en flaska läsk och gick för att betala. Där stod en dam och betalade med mynt. Paniken ökade, obehaget är så starkt i dessa situationer att jag inte kan beskriva hur det känns, jag vill bara gå ut så det slutar vara farligt och jag slutar skaka. Jag stod där i vad som kändes som en timme innan jag fick betala och fly butiken. Så fort jag kom ut gick allt det jobbiga över och jag cyklade förvirrad hem. Jag tror jag vann.

Saker jag kommit på

Livet är inte prylar och grejer och ett vackert yttre.
Livet är att orka gå och handla. Att kämpa mot panikångest. Att kämpa mot GAD. Att kämpa mot bipolärmonstret.
Att ha panikångest reducerar ens handlingsutrymme rejält. Ibland kan jag inte gå ut för jag har sån ångest. På flera dar.

Det är då jag måste hitta alternativ. Jag har ingen bil, jag har inga grejer. Men jag har en enorm fantasi och jag har förmågan att kunna laga mat.
Jag dagdrömmer mycket just nu. Dels konkreta saker som hur jag ska ha trädgården, men jag drömmer om det liv jag vill ha.
Det som jag hoppas kan bli mitt.

Ett liv i lugn och ro, utan denna ångest som ibland får mig att kräkas.
Ett liv där jag lever mina dagar sakta och trevande. Där jag läser och skriver och gläds åt en kopp te.

Jag är van vid att vilja ha hela världen, hela tiden, samtidigt. Jag ska vara störst och roligast och vackrast. Snyggast tjej. Mest utsatta arbetet för jag är en övermänniska. Stämde då, nu en dystopisk dröm. För jag längtar inte tillbaka. Jag är klar med det där. Det var inte så kul ändå.
Det har alltid slutat med kraschlandningar och sedan har jag börjat om och gjort samma. Fast det inte är jag. Jag är inte den personen

Jag är den personen som är jag glad om jag inte kräks av ångest som sagt

Acceptans säger dom. Acceptera förutsättningar. Acceptera diagnoserna. Har inte vart så bra på det.

Jag har haft många friska år, va nu det är, år där sjukdomen sovit typ. Men då har jag varit han som jag beskriver ovan. Denna gång, för det kommer gå över detta, ska jag göra tvärtom. Jag ska inte vara grandios. Jag ska inte gå in i relationer som inte är bra. Jag ska odla min trädgård och glädjas åt att ångesten är hanterbar. Njuta av att inte vara manisk eller deprimerad till undergången. Jag ska lyssna på radio och ta hand om mig själv, mina ord och mina böcker. Mina barn och mina vänner.

Som Iggy Pop sjöng, vidare jag vill vidare. O detta är min dröm.

Bowie och jag

Vissa artister präglar ens liv. För mig är det främst Nick Cave, Dylan och Marc Almond.
Men även Bowie. Gick i femte eller sjätte klass när Lets Dance kom och Bowie va så jävla snygg. Han var coolast av allt och alla just där och då.

Men för mig är det 70-talsbowie som präglat mig, långt senare än sjätte klass började jag tack vare en flickvän lyssna på Hunky Dory osv osv. Cicci gillade nämligen Bauhaus och på den vägen är det.
Videon till Ziggy Stardast med Bauhaus va det tyffaste jag sett.





Bowies transexuella uppenbarelse var så viktig. Alltid längtat till den världen där man får vara en hen fast ordet inte fanns då. Bowie utmanade allt och utan Bowie så hade musikvärlden vart mindre.
I princip alla depprocksband med självaktning körde covers på Bowie.

Bowie är pappa till allt som är bra

Fyra månader senare

Har inte skrivit sen tidig september. Mycket har hänt sen dess. Mest riktigt dåliga saker som jag inte orkar ta upp.
Var i Hudiksvall igen. en vecka denna gången. Det finns något fascinerande med att vara inlåst och hänvisad till andra intagna och personal. Då jag inte gillar personal tillbringade jag alla decemberdagarna jag var där med att ivrigt röka och frysa på en balkong. Fördelen med detta är att man träffar andra med samma diagnos, en trevande kontaktyta byggs upp men blir snart djup vänskap. Det är fantastiskt.
Den solidariteten som finns hos folk i samma situation, givmildheten och acceptansen, stort. Lite som en fristad för hjärnan.

Men nu är jag trött på Hudiksvall, tom klar med Hudiksvall tror jag. Detta trots det var ett Lucia-tåg vilket i sin märklighet var väldigt vackert. Ett luciatåg på psyket. Undrar hur rädda luciatåget var. För fortfarande är folk rädda för människor med psykisk ohälsa. Det är bedrövligt.

Livet går vidare, vissa dagar är riktigt bra, en del andra är riktigt dåliga. Mest äter jag eller tänker på mat och så drömmer jag om våren och sommaren då jag ska odla min trädgård. Känner mig likt Pangloss rätt klar med världen utanför min trädgård. Har beställt fröer inför sommaren och satsar i år på att bli helt självförsörjande på potatis, betor, lök och morot. Ska gräva fram ett rejält potatisland och där ska jag mixa med ringblommor så det blir lite vackert också.
Att det snöar mängder gör mig ingenting just idag

Kommer nog ta upp bloggen igen tror jag.

Om Hösten

Min fascination och kärlek till Gunnar Ekelöf är inte direkt hemlig.

I hans samling Om Hösten finns en dikt som alltid talat till mig.
En verklighet Drömd heter den. Jag ska inte analysera den då andra gör det bättre, men den är mycket vacker. Någon strof om dyrbarheten i ett sista gult löv.

O inledningen är

Jag tror inte på ett liv efter detta

Jag tror på detta liv

Och nu, när saven slutat stiga och jag har hunnit

till sensommarn, min årstid, minns jag

hur ångestfullt jag förr tyckte syrsorna filade,

tycker så inte längre.

För mig som går in i en höst där allt står i brand, där allt är nytt är dikten viktig.
För det är så. Allt är nytt.
Idag lämnade jag alva på dagis. Det va kul. Jag blev hyfsat utmattad, men det gick och vi hade en fin morgon med mycket skratt. Hon förklarar saker så roligt just nu detta barn.
Måste då och då ringa olika bolag och stoppa räkningar på pappas dödsbo, det tar inte riktigt slut. Det finns el, det finns sopor, det finns vatten.
allt sånt måste göras. Det är jobbigt.

Idag ringde jag för jag ska hämta Alva i eftermiddag och då orkar jag mer. Det är fint.

Hösten här uppe verkar bli vacker. Kalla nätter klara dagar med doft av nån form av hopp.
Jag täcker narcisserna med jorden från alla krukor och ser fram emot en ny höst.
Den förra va så där.
En höst ett tabula rasa. Jag ska göra den min.