Jag minns alla mina mediciner och hur jag brukade ta dom

Sen jag sjukskrevs för fyra år sen har följande mediciner passerat min väg
Venlafaxin, ssri elak o dålig
Quetiapin direktverkande, riktigt elak
Lergigan, bra
Litium mkt bra
Olanzapin helt ok, stark dock
Truxal, gick in i väggar av den
Voxra, den värsta jag ätit tappade närminnet och balansen
Mirtazapin, ssri, ganska braa
Theralen, ingen verkan,
Atarax, ganska bra
Imovane fåttt på sjukhuset, bra att somna på

Säkert fler.
Nu äter jag Litium, lergigan, mirtazapin och oolanzapin, låga doser, det funkar hyfsat nu dag tre

11 månader senare

Min vän Viveca fick mig att börja tänka på bloggen igen efter ett år.
Vad har skett? Det har vart ett ruttet år med mycket dåligt mående. Inte fått medicinerna att fungera och åt till slut alldeles för mycket

Igår ändrades detta och jag tar bort det mesta jag ätit ska bli skönt men det är jobbigt för kroppen att göra det. Ligger i soffan och filosoferar och mår lite bättre idag än igår, mer kan man väl inte begära. Om nån vecka så har jag varit sjukskriven i fyra hela år. En eon av tid och inte mår jag så mycket bättre.

Fyra år, det tar på min själ att tänka på det. Allt jag missat då jag suttit här i min trygga soffa med mina mediciner. Fyra år med ångest. Fyra år som tagits ifrån mig. Jag är bitter, försöker att inte va det men det går inte så bra. Jag vill bara bli frisk och kunna leva som alla andra.

Som det är nu kan jag inte gå ut alls, är helt isolerad och det är en absurd känsla. Har fått en kontakt på kommunen som hjälper mig att bryta isoleringen och det är jag tacksam för, o det funkar ganska bra.

Hej då dagboken

Så kan det gå

Jag vaknar runt nio på morgonen, är redan direkt driven av ångest för jag ska koka kaffe och jag ska snusa och jag sak mata katterna. Alla ska får mig att få ångest.
Hela tiden.
Efter min frukost kollar jag på film eller serier på datorn, max fem sex minuter i stöpet, sen måste jag pausa för att hjärnan börjar vandra iväg.
Vid 12 äter jag lunch, jag börjar oroa mig för den redan klockan elva, hur ska den bli, ska jag tycka om den? Orkar jag göra den.
Efter lunchen kollar jag mer på datorn och pausar oavbrutet. Runt klockan tre börjar jag få panik för middagen jag ska laga, kan inte varva ner utan är som en osalig ande tills jag börjar laga maten klockan fyra. Äter maten och efter det brukar jag lugna ner mig lite. Är fortfarande full av ångest. Det är jag hela tiden. Alltid. Mitt liv är en enda lång ångestattack. Det är så bedrövligt tråkigt och hemskt att jag inte orkar med det. Men man måste ju. Orka. Finns liksom inget alternativ som attraherar mig. Bli av med ångesten verkar i högsta grad omöjligt.
Jag lever i detta hus, med min ångest. Jag lever med ett monster i kroppen. Jag är väldigt väldigt trött