Onsdag, det är onsdag

Lägg mitt hjärta i en korg
på sentimentalsjukhusets trappa
Gå inte över dom klokas torg
Där är hjärtan i korgar så lätta att råka tappa

Charlie Engstrand. Sentimentalsjukhuset
Förr medlem i Västerbrokören. Numera sin egen. Alltid sin egen skulle jag tro.

Det är augusti i Sverige 2015.
Jag har ingen plan för det här inlägget. Bara massa ord.
Som ska ut.

För ett år sen var jag i Prag, slutet på en kaotisk sommar. Det var roligt. Får inte glömma det. Det som var roligt förr.
Sommaren 2013 var inte bra alls. Får inte glömma det heller. Får inte börja skapa minnen av något som inte var. sommaren 2013 var en vandring mellan olika plågor. Dåligt äktenskap. Sjuka föräldrar. Sjuk jag.
Det var det det var, inget annat. Det finns ingen rosenskimrande sanning som är annorlunda.

Jag VET att jag är på väg hem igen. Förändrad. Skakad. Skadad. Men inte död. Inte förgjord.
Bara så sorgsen. Som en ledsen liten teddybjörn, så känns det. en ledsenhet som bara kommer. Den får komma.

Imorgon ska jag ha alva. Jag tänker inte va ledsen eller bitter för att det är så nu. Det är nämligen så.
Jag tänker inte sörja att jag bara i vanliga fall får ha henne varannan vecka. Skulle jag haft henne hos mig varje dag skulle jag varit tvungen att vara gift med hennes mamma. Det känns inte som nåt bra alternativ, o verkligen inget jag vill.

Jag lever mitt liv här i mitt hus i edsbyn. jag har det bra. men det är jobbigt, och svårt.

Så där flög orden ur mig och jag tror jag kan göra min macka.
GO-FIKA vettni