Lidandets litania

Jag är inte bara bipolär och snygg, jag är även en vacker ung man som lider av Generaliserat Ångestsyndsrom, Agorafobi och depression.

Jag hatar ångest, har inte riktigt fattat att det är det jag har. I fredags hade jag sån svår ångest på kvällen att jag på riktigt hade träningsvärk när jag vaknade igår. Bra träningstips.
Jag är ångestdriven säger dom som vet, det innebär typ detta, Man kan t ex ha en utpräglat ängslig läggning och vara fobiskt rädd för det mesta
O ja, så är det ju.
Ibland klarar jag inte att gå ut.
Så rädd att träffa folk att jag inte kan, så rädd att något ska gå fel att jag helt enkelt inte förmår mig att göra saker.
Jag är rädd, jag har ångest. Svart svår elak ångest som styr för mycket av mitt liv.
Jag möter den nu. Rakt av. Bara ställer mig och säger försök döda mig då. För det kan den inte.
Jag tror det är enda sättet jag kan få det att bli hanterbart. Möta den. Inte fly den. det blir inte så bra.
Hela jag är ju för fan helt uppfuckad och det har jag medicinerat bort eller ignorerat på olika vis. Jag hatar det. Det är inte rättvist.

Men så länge jag har fått höra att jag ska skärpa mig, att jag tramsar att jag bla bla bla bla
TACK liksom alla ni som hjälp mig att sjunka. Jag har inte fattat hur sjuk jag var och är.

Det är enklare nu när jag vet, men också en stor sorg, en ilska, närmast ett raseri, för detta är inte rättvist.

Det är söndag 19 juli 2015 och jag vill leva. Det är ett genomtänkt beslut för det är fint att leva tror jag.
Så jag ska det.
Slåss.
Dags för åttonde ronden