Är ju pappa också

Jag har två barn. Båda mycket lyckade exemplar.
En dotter på 21 som bor i Stokkolm och här en dotter på snart fyra.
Hennes mamma drog snabbare än en avlöning för typ ganska länge sen.

Säkert nån idiot som undrar typ: Men hur ska han kunna ta hand om ett barn.
Ja hur ska han inte kunna det.

Vi har haft varannan vecka med yngsta.
Dom veckorna är jag bara pappa. Jag ger allt för henne. Jag lever för henne och givetvis för mig. Då skjuter jag bort det som pågår i skallen. Det har hänt jag varit tvungen att ringa hennes mamma när ångesten har varit för svår och jag helt enkelt inte klarat ha henne. Inte ofta men det har hänt. Mest då har det oftast handlat om de privata sorger som drabbat mig med min skilsmässa, den va svår, ny partner snabbt osv och mina föräldrars hastiga och oväntade död, dvs inte för jag är galen dåra.

Annars är jag som pappor är mest tror jag. Eller kanske lite barnsligare. Fast i ärlighetens namn så vet jag inte hur pappor är mest och jag skiter faktiskt i vilket.
Jag älskar att vara med henne, det är ett äventyr varje dag.
Vi lagar mat tillsammans, vi gör allt tillsammans våra veckor. Vi leker mycket. Märkliga lekar men vi leker dom. Promenader. Vi är liksom bäst.

Jag var mycket med min stora dotter fram tills hon började förskoleklass i Stockholm och det av naturliga skäl inte blev lika ofta då jag bodde i Malmö då.
Jag flyttade efter henne, till Söderköping och vi sågs varannan helg. Det kostade mycket både psykiskt och ekonomiskt, Men det var värt det. Hon kom till Söderköping och vi hade det så bra. O jag menar en dotter på Lidingö som röstar på V, nåt lyckades jag med

Men tillbaka till Edsbyn och livet nu. Jag älskar henne och jag vet när jag inte orkar ha henne, för jag vill att det ska vara hundra procent mina veckor. Det bästa jag vet är att gå till dagis och hämta henne och prata med dom andra ungarna och sen gå och handla och laga mat och få vara med denna skapelse som jag älskar så otroligt.

Därför det är så jobbigt just nu då vi inte ses så mycket.

Jag tycker att jag är en bra närvarande pappa. Fast vem tycker inte det, men jag är det. Kanske spelar min skörhet roll, att jag är nära mitt inre barn eller vad man ska kalla det. Jag försöker va lite som Loranga fast utan läskeblask och kanelbullar. Jag tror inte hon märkt min sjukdom, hon har sett mig gråta när mina föräldrar dog, hon har sett mig ledsen för olika saker med skilsmässan, men det är naturligt tycker jag. Hon har inte sett mig typ speedad av tankar, inte förlamad av ångest. det är skönt

Ja, jag har legat på sjukhus. Hade jag legat för cancer hade ingen undrat.
Ingen hade frågat om en cancersjuk eller annan sjukdom kan ha sitt barn. men en psykiskt sjuk människa är det enkelt att ifrågasätta.
Det gör mig ganska ledsen. Men nu vet ni det och behöver inte fundera så mycket.