Känns som jag vart hemma en evighet. Så är det inte riktigt.
Hotel Hell
Den låten beskriver Hudiksvall ganska väl från Eric Burdons skiva before we were so rudely interrupted. En riktig flower powerklassiker. Pappa hade den. Nu har min bror den. Skitbra.
Alltid älskat låten men nu sitter den som en pungspark
Jag följer schemat.
Vaknar runt klockan sex, lyssnar på P4
Kaffe och cigarett (för många) mer kaffe
Frukost. Varje dag. Jag e grym ju.
Mailar Linnea lite och fnissar och planerar olika aktioner.
Läser på nätet om det jag levt med hela livet. För inte fick ja nån info på hotellet inte.
Går till erik.
Pratar blommor manligt.
Kvällarna är värst
Eller timmarna efter tre.
Då går jag mest runt i huset och lyssnar på musik. Ibland rör jag mig som Thåström.
Jag försöker. Det är nog det det är. Ett försök.
Jag trivs med att lyssna på musiken. Svårt med att följa schemat efter litium klockan 20. Då ska jag se på TV.
Blir bara förbannad för det är så mycket mög.
Men det är väl friskt?
Rastlös, vet jag inte kan stressa. Jag får inte stressa.
Jag lägger mig, jag har inte så mycket ångest, det är bra.
Jag är ledsen. Jag mår inte bra.
Men det kunde varit värre. Det kunde onekligen också varit jävligt mycket bättre.
Socionomen i mig förklarar att jag är i chock och kris och trauma. För så är det.
Ikväll ska jag prata med alva. Det har jag sett fram emot
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar