Men snälla tevin

kan det finnas nåt att se

Idag duschade jag, jag är allt för mager.  Men det går över.
Det som jag noterade är att jag ser skadad ut, i ansiktet, att jag bär på en sorg. Plågad.
Har egentligen aldrig brytt mig om hur jag ser ut, kan ju bero på att jag är så jävla snygg.
Men jag börjar bli gammal. Jag ser i mina ögon att jag sörjer. En smärta i blicken.

Klart två veckor på sjukhus inte muntrar upp någon men tror, o detta är inga vetenskapliga fakta, att jag är helt jävla slut.
Kroppen är slut. Psyket är slut. Blicken, mina ögon lyser inte. Inte ens av hat. Blicken skrämmer mig, den är trött och ledsen.

44 år gammal i en villa i Edsbyn. Vad hände.
Sjukhuset förändrade mig, för alltid kanske, jag vet inte.
Har legat inne förr och kommit ut argare vildare och, tycker jag, vackrare. Full av kamp.

Det här ser ut som en uppgiven människa. Som Winston Smith i slutet av 1984. När han till slut gett upp.

Mitt mål med livet är att aldrig sluta kämpa.
Jag har tid nu, tid att vila, att ja va fan operera bort påsarna under ögonen och rynkorna.
Nä, men jag har tid att skapa ett nytt sammanhang.

Senaste 18 månaderna i mitt liv orkar jag inte ens skriva ner, ingen skulle ändå tro på dom. Alla dessa katastrofer och personliga brännor. Inget gjorde min blick så trött, eller så är det just det det gjorde och att jag inte sett den innan.

Nu borde jag ju lägga ut ett foto, men det gör jag inte.
Jag sitter uppe lite till.

Går och röker en cigarett och tänker på allt bra jag gjort.
Tua
Alva
Olika bra jobb
O ja, än är jag inte knäckt, men skönt o skriva av det