Den långa flykten

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, flytt
Som liten till böcker och fantasivärldar

Som vuxen till böcker, fantasivärldar, dåliga saker och även geografiska flykter.

När skallen går igång då måste jag fly. Det har jag vetat hela livet. För det blir aldrig så bra om jag inte flyr.

Geografiska flykter är enkla att se som bra när jag bestämmer mig, men ganska svåra att behärska
året i Söderköping var kanske inte det bästa i mitt liv för att ta till i underkant.

När hjärnan går på högvarv och sömnen lämnat walk over då är det illa. Då är det farligt
Då måste jag sova efter ett tag. Annars hamnar jag på sjukhus till slut.
Igen hur kan en läkare missa min bipolaritet?

Men bra saker att göra: Försöka yoga o sån skit. Läsa, om det inte triggar igång ännu mer. Samt fantasivärlden. För att vara vuxen lever jag ovanligt mycket i den världen. Det är ganska kul. Jag brukar slappna av genom att låtsas jag är spion, eller infiltratör eller vad som. Det brukar fungera. Sen kommer sömnen, till slut.

Det finns dåliga sätt att försöka somna, dom kan nog alla klura ut. Dom hjälper för stunden, den kemiska flykten. Det är det farligaste, kan sluta på sjukhus, kan sluta i finland. Man vet aldrig.
Hittills har dom inte slutat med döden vilket är bra.
Jag måste acceptera att jag ibland vill dö, världen är inte min, den är inte byggd för mig.
Den är byggd för annat och andra. Nu vet jag det och det är befriande. Jag är annorlunda. Jag har papper på det.

Det är ok att vara låg, bara jag vet varför och det börjar jag sakta förstå.
Det gör dom känslorna enklare att hantera.
Märkligt nog

O jag flyr nu med, som idag, till mina världar ett tag. Det är skönt.
Idag är en sådan dag.
Det får det vara