Som psykiskt sjuk finns jag inte.
En anledning till att jag mörkat så hårt
Först till Linnea kunde jag berätta min livshistoria, den sanna.
Det var den största befrielsen i mitt liv. Och den läskigaste stunden i livet. Hur jag skalade bort alla lite roliga historier och plötsligt beskrev en sanning. en sanning jag själv förnekat existensens av. Jag trodde jag skulle dö. Jag hade en puls på typ 250 och bara väntade på att hon skulle slå ner mig och springa iväg i avsky. Jag dog inte. Fick inte stryk heller. Och hon är nog ganska stark så det var tur.
Jag försökte när jag träffade Rebecca, jag har alltid försökt mer eller mindre, oftast mindre, men med Rebecca var jag nära. Men jag kunde inte. Jag vågade inte. Sen visste jag inte det jag vet idag. men den kunskapen har inte förändrat det som skett tidigare.
Som att min sanning var farlig. Smittsam. Och denna skam
Skammen att jag bara har ångest, att jag analyserar allt, aldrig slutar tänka, att jag ser onda tecken, skapar symboler. Att jag påfallande ofta inte vill leva. att jag ser tillvaron som meningslös. Skammen över dom fem sex gånger jag inte kunnat somna vid dessa pigga perioder. Skammen över att vara annorlunda. Den skammen kostade något som kunde blivit riktigt riktigt bra.
Men men.
Nu finns jag. Jag vägrar att inte finnas mer. Jag ska sluta gömma mig, lite svårt efter att ha brutit ihop inför öppen ridå dessutom. Det är en fördel med Edsbyn, litenheten, oftast hatar jag den, men nu kan det ha varit det som jag behövde.
Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad folk tror, men jag ser gärna att jag får skriva hur det är. Lite sakta, lite trevande liksom.
Kommer tankar hela dagarna, ibland skriver jag ner dom. Som nu.
Denna texten tänkte jag lägga i kassavalvet. Men ja. Nu är den din.
Min resa startade där med Linnea med en cigarett och en skräck. Jag är spänd på vart den för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar