att åka tåg

En tanke eller mer ett minne slog mig innan idag. Jag har alltid haft otroligt svårt för att åka tåg. Åkte ofta själv hem till farmor och farfar i vissefjärda och valde alltid tåg med lite folk. Helst med byte i Karlskrona fast det tog längre tid.
Resfeber och panik för att komma försent är tidiga minnen.

När jag nu 31 år senare fått veta jag har agorafobi klarnar mycket i skallen.

Jag hatar ica. Tror folk glor. Undviker helst allt sånt. Längtar tills man kan få maten hemkörd.

Har läst allt om generaliserat ångestsyndrom, gad, och agorafobi sista dygnen och plötsligt bara föll allt på plats.
Det är ju mig det handlar om. Mitt liv. Mina paniksyndrom. Min skräck.
Har tyvärr löst det allt för destruktivt.  Den tiden är över. Nu vet jag. Jag är inte ensam. Vi är många. Många som skäms och leker att allt är bra.

Det är fan inte bra. Det är så jävla satans svårt att fungera.

Många år har jag varit minde påverkad av det. Nu är det mer. Värre än någonsin.

Ändå känner jag i kaoset i skallen en frid. Att det löser sig. Jag fixar det här. Har bara varit rädd.

Typ så.
Nu börjar resten av livet. Det är tyfft