Jaques Werup

I sin Österlensvit skriver Jaques Werup att "gud är god mot provinsen" "det är bilbingo i Tomelilla"
En skakande sorglig men kärleksfull hyllning till det lantliga. Till det Sverige som inte är stockholm
Ikväll var gud god mot min provins.
Genom filmföreningen kan lilla Edsbyn, pisselort i Universum, visa kvalitetsfilmer massa gånger om året.
Jag går ju aldrig dit för jag är lat. Men ikväll lockade dokumentären om Patti Smith. Jag dyrkar Patti Smith, i perioder, sen lyssnar jag ente på henne på sju år. Sen är jag fast igen.
Nu lyssnar jag inte.
Men skit samma. JP o Simon spelade. eftersom inte jag är Hälsing av börd kan jag lungt kora JP till Hälsinglands snyggaste kille, med finast synthfrippa, o så Simon från toppenbandet Delacroix på det.
Inte illa, dom spelade innan filmen. Frederic var skitbra

Sen började filmen.
Hon har minst sagt levt ett udda liv, ett priviligierat, men udda liv. Hennes vänner är efterkrigstidens kulturbärare. Tom Verlaine, Sam Shephard, Robert Maplethorpe, Alan Ginsburg osv osv osv.

Under tio år följer man hennes liv, hennes kamp mot USA, hennes sorg efter döde maken.
Hennes iver
Hennes konst
Poesi.
Ett makalöst intressant liv, det blev en platt men ack så vacker film. Underbart snygg. Ibland så fantastiskt bra att man knappt kunde andas. Men mest platt.
Det jag tänkte på är att hon aldrig slutar vara barn. Det är det som gör en lycklig, att vara barn
Symptomatiskt slutade filmen med att hon o Sam Shephard tävlade om vem som var bäst att pinka i flaskor i smyg utan att nån märker det.

Sen måste man ju fundera på hur deras liv är.

En fredag sitter Patti efter att ha spelat in ännu en grym låt tillsammans med Robert Maplethorpe som blivit lite lagom mordhotad efter att ha fotat ännu en enorm manslem i erigerat tillstånd.
Plötsligt ringer Alan Ginsburg och ber dom komma över med lite Pizza för det Fångarna på fortet på tevin.
Eller är dom alltid svindjupa. Då måste man ju ha trist

Ja jag vet ente.
Nu ere lyxfällan