Ollis och hela Everödsgänget

På lunchen talade vi om raggare. ALLA här, nästan, är raggare eller känner en raggare.
Jag är rädd för raggare.
Allt för många gånger har en normal fredag på stan slutat i elände tack vare dem.

Kamrat Oskar brukade skrika att ollis och hela Everödsgänget var efter folk. Everödsgänget var grymma raggare. Man var rädd. Dom hade amerikanska bilar och drack ljummen hembränt med fanta.
Vi drack folköl o rövin o rökte cig utan filter.
Dom rökte Prince

två världar. Aldrig mötas de två.
Det fanns raggare överallt.
En gång var vi på fest i Arkelstorp. Då vara alla raggarna snälla, sen blev dom elaka.
Då cyklade vi hem

Tonåren var mycket en jakt på fester man var mer eller mindre välkommen på
En nyårsafton firade vi i en källare för ingen ville leka med oss. Vi spelade TP o Ola Green sjöng visor.
Raggarna hade skitkul dom.
Fast vi var svårare. Vi led mer. Mer Angst.
Mer Kafka.

Men det var en del nätter då man cyklade hem från fester i Balsby o annat som var magiska. Mörkret var inbjudande varmt och allt i livet var möjligt

Sen blev man vuxen.

Men jag är fortfarande rädd för raggare.