T.S Eliot

Jag älskar T.S Eliot, det vet trogna läsare här. Jag älskar så klart oxå katter. Det är något med dom. Katter är inte som hundar. Hundar är dumma, dom klarar sig inte själva. Dom luktar dessutom illa och äter hundmat. Bajset deras är inte bra heller.
Katter är intellektuella djur, solitära stolta vackra djur. Dom äter endast den finaste fisk.
På bilden ser ni Julius. Jag ska kidnappa honom. Han ska bli min. Bara min. O Linns oxå. Han är för övrigt lite lik Linn. Samma uppsyn. O lika söt. O titta på honom. titta på svansen. Denna katt är ett geni, jag kan känna det. Nu ska jag bara ordna huset så han kan flytta in

Ikväll ska jag om jag hittar boken läsa om Prufrock, jag ska läsa om Det öde Landet. Hyacintflickans tid närmar sig.

O en dikt för ert nöje bjuder jag på.





Att ge namn åt en katt, det är knepigt som katten.
Det finns inte många som duger till de´!
Man grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite. En katt vill ha TRE!
Först har vi det namnet som används därhemma,
det enkla, rejäla som Peter och Tom.
Och Viktor och Jonatan, Hugo och Emma
- förnuftiga namn, som envar tycker om.
Och om man vill undvika banaliteter
så kan man väl flottare namn hitta på som
Plato, Admetus, Elektra, Demeter
- förnämliga namn men rejäla ändå.
Och sen ska man hitta nåt säreget åt´en,
nåt ovanligt kattnamn med resning och glans
så katten kan känna sig stolt och belåten och snurra
mustaschen och svänga sin svans.
Och sådana namn har jag några på lager
som Munkustrap, Quaxo och Korikopatt och Bombalurina och Fille Podager.
Det är namn som blott bärs av en endaste katt.
Till sist ska ni veta att misse och missa har något som inte för människor är,
det namnet som ingen i världen kan gissa,
som katten om natten i hemlighet bär.
Och ser ni en kisse som tyst mediterar och grubblar,
försjunken i länstolens famn.
Han grundar och blundar - begrundar sitt namn,
sitt nattliga, kattliga, evigt ofattliga, allra förtegnaste,
egnaste namn.