En verklighet: Drömd

Jag rör mig längs gatan.
De jag möter stirrar. Stirrar med stora ögon, ögon som lyser. Jag darrar men går vidare. Går man på samma sätt som dom tror dom att man tillhör. Kanske en okänd släkting, från utifrån. Detta utifrån. Det stora farliga.
Svettas markant, känner jag luktar. En doft av svett blandad med smuts. Det är bra. Det är deras doft, den är trygg för dom.
Ansiktsuttrycket som signalerar total dumhet och doften ska bli min väg ut ur byn, tillbaka till de levandes zon.
Minns fortfarande inte hur jag kunde gå med på att vandra genom byn. Var säkert full, eller varför ställa det som en undran. Jag VAR full. Ingen går hit, ingen tar beslutet att närma sig dem utan att ha tagit det berusad.
Visst de behöver kartläggas, men det behöver bönsyrsor också.
Vad jag kan se lever dom inte, de vandrar, åker i sina fordon. Dom är inte zombies som i en film, men utsläppet har gjort något med deras hjärnor. Det och 100 års total inavel har skapat dem.
Dom möts i grupper utanför det röda lagerhuset. en gammal affär?.
De försöker kommunicera med varandra. men kommunikation kräver intelligens. efter ett tag börjar dom slåss med varandra går därifrån.

Inget jag ser skiljer det från sägnerna. talet om "En vanlig dag i byn". Alla dessa historier om dem. Kan knappt tro jag är här. Samtidigt måste jag bort. Bort innan de ser mig. Då kommer jag aldrig ut.

trots deras farlighet och dumhet är det inte mest skräck jag känner. Jag känner sorg. Sorg över hur människor kan bli. Utsläppet har gjort dem ickevarande.
De har nära tilld en fria zonen. De närmar sig den aldrig. De verkar nöjda med sin doft. Sin inavel. Sin verklighet.