Låt oss vandra du och jag mot horisontens rest av dag

Säsongen är igång även i norr. Igår med ivrigt darrande händer planterade jag 25 Orlaya, se bilden. 50 svart/vit vädd, lite perenner å.
Samtidigt lyssnade jag på Västerbrokören som jag fick i fredags av JP vid ett efterlängtat besök av denna framtida kollega. Det finns något livgivande i att plantera. Man blir smutsig, golvet blir smutsigt, det luktar liv i hela lägisen.
Det är nu man får betalt för att man inte skurit halsen av sig under den svarta årstiden. Edsbyn är så vackert denna morgon att jag saknar ord.

Har just talat med dottern, hon är arg, rejält arg o klagar på sin fröken. Marx talar om konflikttillstånd. Behöver fan inte kolla DNA på Tua om man så säger. Det känns oroande att ha en kopia av sig själv där ute, men oxå fantastiskt. Samtidigt minns jag hur min skolgång var, dessa ständiga besök hos Rektor Dummebertil och Kurator Dummehanna. Skolk. Konstiga orättvisa betyg. Ständig ilska. Borde nog haft en boxboll o en bettskena redan då. Samtidigt visar det att hon är stark o framför allt solitär. Hon tror på saker och slåss på saker och jag är äckligt stolt, o oroad.

Tror ändå jag är lycklig idag, men det är ju som alla vet ett övergående mående om man slavar i kommunen. Men jag har fröer med till micke Theresa som har köpt ett hus med sluttande skogstomt. Isländsk Valmmo och Orlaya till honom, det kommer att bli vackert. På fredag kommer Tua. På lördag blir man gubbe, dvs lika gammal som Umos.
Nästa torsdag visar Elon upp sig i byn. På lördagen är det Västerbrokören i Bollnäs. O älskade Pi ska ÄNTLIGEN få sin Valping. Minns en dag vi var i Pildammarna och matade gäss, det var en sån dag som jag hoppas denna blir, den första skymten av vår. I januari då eftersomd et var i Sverige och Pia fick syn på en hundvalp och hon blev så lycklig. Det var fint. En bra dag.

Men jag är fortfarande orolig, kanske är det min lott i livet att ständigt oroas över saker.

grät för övrigt en skvätt när jag såg leende Guldbruna Ögon igår. Tror jag är ganska ensam o att jag borde skrivas in på Sentimentalsjukhuset.
Men tänk att få vandra när solen blandas med dimman och det nästan är varmt och alla stjärnor skriker av liv. inte så illa alls