Ibland, inte ofta

Det är fredag. Jag ska till Bollnäs och leka med Farbror Blå. Det känns alltid lika fint. Dom är ju smarta och fina.
Oavsett detta så vaknade jag ystert leende ety det är frejdag. Gick upp kokade kaffe och satte på radion. Tevibojkott igen. På radio Gävleborg spelade di som vanligt massa skit. Men plötsligt började jag lyssna. Dom spelade Amy Whinehouse o jevvlar i min lilla låda va bra det va då. Jag är säkert ett halvår för sent ute när det gäller henne. Men det är mkt mkt sällan jag hör något och känner att detta måste jag äga.
Skivan är redan beställd och en väntan är inledd.
Detta eftersom det inte finns skivaffärer i Hälsingland. Det finns tunnbrödsaffärer, men inga skivaffärer. Säger väl allt.
Passa på o slänga in Timbuktus nya oxå.

O för att hylla Farbror Blå ska jag dela en historia ur mitt liv. Det var på den tiden man åkte till Hultsfred, Hultsfred i kalla kalla augusti med mygg och sällspord glädje.
Vi kom dit och det var konserter, vårt intresse låg dock i att förbereda oss genom att röka ner oss till stenåldersstadiet. Det var ganska omoget kan jag tycka nu 15 år senare, men ändå.
Eftersom vi led av snutnoja smög vi iväg, det var jag och Ådi, vi hade en kasse folköl och en rejäl bit som skulle konsumeras innan konserten med Ronny Jönsson?!?
Efter att ha smugit satan i gatan orkade inte Ådi vänta utan förberede det hela och började bolma som en galning i april. Jag är ingen klarsynt man, men just detta kände jag var en dålig idé, efter att ha bolmat lite i sympati inser jag att ryggmärgen aldrig ljuger. Vi satt på polisens parkering. Doften var mäktig, saker släcktes. Vi i vår enorma smartyhet, ety knes gör en smart, stannade och kollade läget. Farbror Blå o tant grön o alla kom. Då smet vi, men först efter att ha sagt hej till dom.
Det var smart jue. Sen var det Ronny Jönsson och plötsligt kom Kurt Olsson flygande i en helikopter.
Sen såg jag inga mer band den festivalen.