Igår for man åt Stockholm till för att besöka ett behandlingshem.
Emelie körde, jag visade vägen, givetvis körde vi fel. Emelie tittade lite besviket på ut o svängde litta, sen va vi framme.
Hemmet ifråga är fantastiskt, igår fick vi som bonus guidas av Ida? en feministisk behandlingsterapuff.
Det är stort.
Föga förvånande är kvinnor ganska hårt utsatta i missbruksvärlden.
Jag menar arketyperna för en missbrukare är antingen Svettiga Roffe på bänken eller Kjell kriminell som är ung o sysslar med knark o brott.
Ett mystikens sken vilar över dessa.
De facto är merparten av all missbruksvård uppbuggd efter patriarkala strukturer, det är inte så bra. Kvinnor missbrukar oxå. O dom är utsatta, dom ska inte "skylla sig själva"
På stället vi va på äter alla kvinnor lunch ihop o talar om systerskap och vänskap mellan kvinnor.
I den världen är det något ovanligt.
Leve Ida?
Leve att man börjar tänka.
Det är bedrövligt att kvinnor som tillhör de mest utsatta behandlas så dåligt, med sånt oförstånd.
Påtagligt upplivad åkte man bilen hem. Vi körde inte vilse.
Jag hade en mkt bra dag, tänkandet är så viktigt. Ibland glömmer man det.
Jag hoppas på att den nya generationen soctanter ska skrika mer, kämpa mer, sluta va vänsterpartister utan se individen i det stora hela.
Emelie verkar va en sån. Så leve Emelie oxå.
Ibland, inte ofta, älskar jag mitt jobb
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar