Det räcker nu

Mitt jobb är ett skämt. Mitt liv är ett frysande skämt.
Jag mår inte bra, så är det bara. Rastlös sur arg o mer rastlös. Drömmer dumma drömmar, inte varje söndag, utan varje natt.

Jag är inte i harmoni, när det är så brukar jag låtsas, men det är slut med det.
Ett tag framöver kommer jag att vara ett lika kul sällskap som tevi tre. Dvs inte alls. Förutom Top Model då, men det är undantaget som bekräftar regeln.
Det ordnar sig. Jag vet hur man gör. Men nu. Nej.
Kanske är det en ålderssak, man är ju BARA 35.

Det värsta är all rastlöshet på dagarna o sen drömmarna på natten. Dert är som att det som hände då hemsöker mig nu. Det är inte så trevligt. Man funderar för mycket. Man vill egentligen inte fundera, men struntar man i det blir det inge bra så jag funderar o då blir jag ledsen och mer ledsen och arg.
Men det går över. Kanske till jag gifter mig. Hoppas vid gud jag vaknar i morgon i Las Vegas nygift ety det är ingen picknick det här. Ingen katastrof heller. Men det tar energi.

Sen att det som bonus är totalt fantastiskt fånigt på det ställe som kallas mitt arbete underlättar inte.

Jag har gått igenom för mycket för att falla på upploppet på grund av påhittade rådjurskrocckar o allmän feghet. jag går vidare.
Jag funderar jag analyserar. Jag kan tom tänka mig att pynta stål för att börja i terapi igen.