onsdag, april 15, 2015

Vad är vad

Jag drömde att en björk slagit ut vid bron nere vid sommars. Drömmen var så stark att jag inte kunde skilja den från verkligheten så jag vandrade dit ganska glad för att föreviga årets första löv.
Det var ju inte riktigt så. Trötta och ledsna stod dom där alla björkarna.

Utan löv.

Jag funderar mycket nu. Vad är jag och vad är min sjukdom. Att sista året eller 18 månaderna är inneslutna i min sjukdom vet jag. Men allt det andra, det vanliga, det måste ju vara jag. Jag är ju inte galen på heltid väl?

Vad är liksom jag. När är jag jag?
Igår var jag hos en vän och planterade om chili och jag skrattade, skrattade så där som jag inte skrattat på länge. Det måste vara jag. en glad typ.
Sen kom jag hem och hade finbesök av Viveca. skrattade, pratade.
Det var nog jag

Eftermiddagen satt jag mest, klippte häcken. Var det jag?

Jag vet inte.

Känns som jag funderar mycket på när jag är jag.
Beställt en bok som en kamrat tipsade om.
Mitt bipolära liv, längtar tills den kommer. en självbiografi av Marya Hornbacher.
Tror mycket klarnar när jag läst den

Jag är hungrigt ute på forum och läser och känner igen en del, men samtidigt känner jag mig inte hemma där.

Förvirringens månad detta. Jag tror det är bra.
Det är jag.
En grubblare.

Igår fyllde jag en pallkrage med jord. Jag ska odla lök i den. Jag vill sätta löken nu. Hade jag gjort det hade det inte varit jag. Det är för tidigt. eftersom jag inte gjorde det så är jag nog jag just nu.

Det är bra

tisdag, april 14, 2015

En pappa som gungar

När Tua var liten älskade hon att gunga.
Vi bodde på Kristianstadsgatan 31a i Malmö
ett grönt hus.
Ett hus som verkligen var möllan, alla umgicks och gården var allas vårt vardagsrum

Som sagt. Tua älskade att gunga.
Jag älskar att gunga.

ofta ofta var vi i Folkets Park och gungade.
Tua var otroligt fascinerad av att pappor kunde gunga.
Hon trodde bara barn gungar

Kanske är det så. Att vuxna tappar leken. Att vuxna stressar och arbetar och gör karriär.
Jag gungade. Jag gungar än.
Jag älskar att gunga.

Jag älskar att vara barnslig, varför det nu skulle vara barnsligt att gunga.

Jag älskar att leka att jag är spion, jag kan spionera på folk, drömma ihop hur deras liv är.
Jag älskar att lyssna på musik högt och leka att jag är ett flygplan.

Minns särskilt en dag där i parken när Tua och jag gungade och hon var så stolt över sin pappa. en pappa som gungar. Hon skröt med mig.
Jag ska aldrig sluta gunga. Aldrig sluta leka jag är spion.

måndag, april 13, 2015

Det här är jag

Jag heter Johannes. Jag är 44 år gammal. Jag är utbildad litteraturvetare och socionom. Jag har två underbara döttrar som jag älskar mer än allt. Jag har en villa och två katter. Jag har ett rikt liv.

Men.

Jag drabbas av depressioner som är konstiga. Inte ofta. Kanske fyra gånger i livet har depressionerna blivit följda av en enorm pigghet. en pigghet som jag i början älskar. Jag är kreativ. Skriver. skapar. Sen blir det värre. Jag tappar sömnen. Jag ser till att bli lämnad av min partner, för min partner stör det jag är inne i. Jag isolerar mig och skapar egna dygn.

Jag ser det som att hjärnan blir kidnappad. Jag luras tro att det är ett normaltillstånd. Att alla mår så här. Att det jag upplever är normalitet. Detta skapar problem då ingen annan riktigt har det så här.

För jag är bipolär, har vetat det ett tag nu. Det är en kronisk farlig sjukdom som ofta, utan behandling, leder till döden.
Då jag inte är intresserad av att dö tar jag emot all hjälp som jag nu får likt ett barn i en godisbutik. Jag måste va den mest tacksamma patient ÖVM i Bollnäs nånsin haft.

Jag skriver detta för jag bor i Edsbyn och det pratas så mycket hit och dit så jag tycker det är bättre om sanningen blir det som gäller.

Jag har alva varannan vecka och då flyter livet på. Allt fungerar, men jag ackumulerar ångest under tiden. en ångest som bryter ut när hon åker till sin mamma. Då faller jag igen.

Jag har i livet under pigga perioder hamnat i Hamburg för jag ville se Tyskland. Jag har köpt saker. Jag har fallit hårt. Jag har aldrig velat förstå det jag alltid vetat. att jag är manodepressiv. Mellan varven har jag levt bra.
Sen smyger det sig på. Denna gången började det i maj juni 2013. Jag vet varför.
Det är inte viktigt.
Jag vägrade märka. Jag vägrade lyssna på min fru. Hon lämnade mig sedan. så klart. Jag var sur och arg och elak. Eller nån annanstans.

Jag var inte Johannes 44 år gammal med två döttrar osv. Jag var igång.

Det är en hemsk känsla att veta.
Samtidigt är det en stor sak att veta varför. Att detta kan inte botas, men kontrolleras.

Nu är jag i starten på den resan. Det känns stort

Oavsett hur underbart det är att bli pigg, för det är det, så slutar det i totalt elände. För världen fungerar inte. Den blir inte hanterbar. Till slut är det som att det bara är kyrkklockor i skallen. allt bara låter. jag hatar det.

Hela mitt liv har jag förstått att jag inte riktigt passar in. Jag är en orolig själ, alltid varit. En empatisk lyssnande människa som lever i nån form av alienation. Det trivs jag med.

Vad som gör att man utvecklar bipolaritet vet man inte. Men klart att det kan ha spelat roll. Att jag har kronisk ångest spelar roll. Att jag har fel på ryggen spelar roll.
Allt spelar roll.

Jag sörjer inte det som varit.
Det är historien som format mig. Det är den jag är som gett mig mina barn, mina vänner. Mitt liv.

Och framtiden är idag. bara man vågar

Jag är en jävligt bra person.
Jag är inte Johannes den bipoläre.
Jag dricker ingen alkohol. Jag dricker knappt kaffe längre. Jag måste äta regelbundet och jag måste vila. Kroppen har tagit stryk. Väger för lite. Det ordnar sig.

Jag kommer att bli som jag ska vara, den vanlige johannes, som kanske inte är den vanligaste i stallet. Men jag älskar och saknar honom.

Jag heter Johannes. Jag är 44 år gammal. Jag är utbildad litteraturvetare och socionom. Jag har två underbara döttrar som jag älskar mer än allt. Jag har en villa och två katter. Jag har ett rikt liv.

Så nu vet ni det.

Avslutar med Stockholms Negrer.



lördag, april 11, 2015

Thåström. Falun. Ja jag var där

Igår var jag i Falun. Med Bulan. Vi for genom skogarna med förväntningar.
Drack kaffe och vissa, jag, tjuvrökte hemma hos Krister och kollade hans chilisar innan konserten.

En konsert jag längtat så efter. Men jag var nervös. Mkt folk på liten yta. Ingen öl.

Men va fan!




Konserten var 98 minuter total eufori.
Att säga vad som var bäst går inte.
Men klippet ovan va inte bäst o det är hur bra som helst.

Vi åkte hem genom dalarna i ett stjärnklart himmelrike. Jag tänkte på alla dom drömmar jag haft. På alla dom drömmar jag har. På hur mycket Thåström har påverkat mitt liv. Vilken stor del av min tillvaro han alltid varit.

Drömmen om att vara sin egen. Att göra sitt eget. Att vara en människa. En egen individ i en tillvaro styrd av fredagsmys och Tacos. Tack Thåström.

Jag vill alltid vara på väg. Det bara är så.

Och bäst igår va just Alltid va på väg



Tänk att alltid va på väg. Att aldrig sluta tro. Aldrig sluta kämpa.

Hoppet...

Kärlek och solidaritet

torsdag, april 09, 2015

Som en dåres jakt efter ett svar





1986 kom Ladomirs första singel, eller tidigt 87. Vem minns riktigt.
Jag var inte gammal iallafall.
Den toppade spränglistan på Lilla Bommen och jag köpte den.
Älskade Ladomir. Har gjort det sen dess.

Deras karriär var för kort. Sen en period hade sångaren Kire bandet Mazola Party, kom en skiva, den va bra.

Det finns ingen rättvisa i livet, det vet jag allt för väl. Annars hade jag vart typ kändis eller nåt istället för att sitta sjukskriven i det norrländska inlandet. Man gör sina val. Det är dom som avgör. Jag har gjort mina. Nu sitter jag här och undrar vad som hände.

Men jag fick en Alva och en trädgård och jag fick nog upp ögonen för vem jag är och det är på tiden. O jag fick vara gift, med en kvinna jag älskade bortom allt. det var fint.

Idag har Alva och haft det bra. Erik Lind kom förbi. Jag älskar att bo här samtidigt som jag känner mig kvävd. Jag känner mig uttittad, som allmängods.
Samtidigt känner jag en glädje över det lilla. Att en erik kan dyka upp. Det är stort.

Skit det samma.
imorgon ska jag träffa läkaren, kanske sjukskrivas mer, det tror jag nog, kanske få ett slutgiltigt svar på vad som fattas mig, eller inte fattas mig. Det kan ju vara så att jag är jävligt normal och alla andra är bindgalna. Jag uppskattar den tanken. Vilket osökt för mig till morgondagens bra sak.

Thåström. Live. Falun.

Åka genom hälsingenatten efter konserten, tror det kommer vara värt det mesta. Kanske tvinga chauffören att stanna o lyssna på ugglor.

Den lyckan kan inte kvävas.

Nu kör jag vidare. Jag står stark i en storm jag själv skapat, där hjärnan dansar i olika tempo och livet är ytterst märkligt.
Jag längtar inte tillbaka. Jag längtar fram.

måndag, april 06, 2015

att åka tåg

En tanke eller mer ett minne slog mig innan idag. Jag har alltid haft otroligt svårt för att åka tåg. Åkte ofta själv hem till farmor och farfar i vissefjärda och valde alltid tåg med lite folk. Helst med byte i Karlskrona fast det tog längre tid.
Resfeber och panik för att komma försent är tidiga minnen.

När jag nu 31 år senare fått veta jag har agorafobi klarnar mycket i skallen.

Jag hatar ica. Tror folk glor. Undviker helst allt sånt. Längtar tills man kan få maten hemkörd.

Har läst allt om generaliserat ångestsyndrom, gad, och agorafobi sista dygnen och plötsligt bara föll allt på plats.
Det är ju mig det handlar om. Mitt liv. Mina paniksyndrom. Min skräck.
Har tyvärr löst det allt för destruktivt.  Den tiden är över. Nu vet jag. Jag är inte ensam. Vi är många. Många som skäms och leker att allt är bra.

Det är fan inte bra. Det är så jävla satans svårt att fungera.

Många år har jag varit minde påverkad av det. Nu är det mer. Värre än någonsin.

Ändå känner jag i kaoset i skallen en frid. Att det löser sig. Jag fixar det här. Har bara varit rädd.

Typ så.
Nu börjar resten av livet. Det är tyfft

fredag, april 03, 2015

Malaria

I filmen Vi Barn från Bahnhof zoo spelas det tyska bandet Malaria.
Skitbra.

Vi fick se den i skolan. Kontraproduktivt. Det var ju skitaball när dom drog runt i Berlin och knarkade.

Ser om filmen nu på långfredagen och inser att musiken håller. Inget annat.

Dock intressant att vi är en hel generation som fått se dessa filmer. Staffan Hildebrant var gud på alla högstadium. Men vad betyder det när Bowie kör Heroes och man är 14 år och allt är möjligt.

Ibland saknar jag allt det där. Men två katter är ganska bra det med. Men visst va Detlef tyff.

Jag har aldrig varit i Berlin. Nån gång ska jag dit. Jag ska till stadsdelen Pankow, en del av gamla öst. Fanns ett bodyband som hette det. Berlin är liksom tyffaste staden.

Så många gånger jag stått på Malmö Central och tänkt att jag ska ta 21.15-tåget.

torsdag, april 02, 2015

O mer minnen

Det var på den tiden jag bodde i Söderköping.
Ett radhus.
Passade väl inte riktigt in. Ibland tog jag bussen till Norrköping. Där fanns en skivaffär och lite pubar. Jag köpte four tops en dag i mars, jag hade fyllt 30. Var förälskad i en tjej.

Jag hade inga kompisar. Det var ett jobbigt år. Jobbade i ett gult hus. Trivdes inte. Sen flyttade jag hem.
Likt Jack Vincennes kysste jag marken efter Örkelljunga och skrek, Jag är tillbaka.

En lördag kom skagget och esse, vi spelade V-75, vi vann lite pengar. Jag spenderade dom på klokt vis. Ofta vandrade jag längs Göta Kanal mot Mem. Där kände jag nån form av ro.

På sommarens varmaste dag åkte vi till Finspång och gick på punkfestival. en orm bet mig. Det var inte så kul det heller.

onsdag, april 01, 2015

Ännu ett minne

Lyssnar på Gasolin o minns en köpenhamsresa 1999,
Joakim hade blivit dumpad. vi körde taxfreeterapi. En av mina sämre ideer.
Vi åkte lokalbuss till Rikshospitalet och skrek danskjävlar. Joakim kramade en hund

Jag vaknade med en bruten fot.

Vet vi drog till Nörrebro och sen till Chris. Joakim vaknade i ett värmeverk.
Vi var yngre då.

torsdag, mars 26, 2015

Ett minne

Neubauten skulle spela på loppen i köpenhamn, kan ha varit 2002. Den sommaren var varm. Väldigt varm.
Zlatan missade öppet mål mot senegal i åttondelen. Ett besviket sorl hördes över Möllevången.

Som sagt Neubauten skulle spela. Jag ville dit, hade inte råd. Satt hos en kompis och drack folköl och plötsligt tänkte jag bara. Jag måste unna mig. Man måste unna sig.

Sagt och gjort. Hoppade på öresundståget med en flaska vin och såg STADEN komma mot mig. För mig har köpenhamn alltid varit äventyret. Den stora upplevelsen. en plats för trygghet och anonymitet. Ingen vet vem man är. Jag älskade Nörrebro och kvarteren runt chris. att vandra där. Ta en öl. Äta nåt. Frihetens stad.

Kom till köpenhamn. Ösregn. Stor förväntan.

Hade läst om turnen, hur grym den va.

När det var min tur att betala det hutlösa biljettpriset blev det utsålt, hade jag inte stannat och tänt en cigg hade jag hunnit. Sista biljetten gick till killen före mig.

Men jag skulle unna mig. Den totala besvikelsen. Gick tillbaka till huvudbangarden tog en öl och åkte hem.

Det var ganska mkt så år 2002. Stolpe ut. Eller vadå stolpe ut. Va fan inte ens i närheten av mål.

Tillbaka i Malmö gick jag hem till lägenheten på Västra Sorgenfri. Ett maffiahus, ofta skumma bråk och stora bilar.

Jag bestämde att aldrig mer unna mig

måndag, mars 16, 2015

Han ska jobba på posten

Redan utanför dörren kände jag doften av nånting som jag kände igen, men jag kunde inte placera det.
Funderade på att gå. Vet inte vad jag gjorde där. Minns inte idag.
Troligen skulle jag handla nåt. Gula tidningen fanns då.
Efter tvekan ringde jag på och dörren öppnades av en skäggig man som stank av svett.
Det var mörkt. En stor vindsvåning i centrala delarna av stan.
Det stank. Nu visste jag vad det var. Ruttet kött.
Som det luktar när det legat i solen.

Kom in sa han. Vill du ha en öl.
Jag tackade ja för jag blev nyfiken, ville egentligen bara spy och springa. Men gick in

I vardagsrummet stod åtta stora akvarier med döda fiskar i, det var det som luktade.

Mannen kom med en harboe smuggel och frågade om jag hade en cigarett. Vi rullade tillsammans.

Två unga män kom in i rummet, hans barn.
Det var en inte helt unik historia. Dom hade köpt alkohol av folk man inte ska vara skyldig pengar. Så hyrespengarna och elpengarna gick till langarna och nu hade dom inte haft el på två månader.

Mannen berättade om en skilsmässa. Hans fru träffade en annan, hon lämnade bara akvarierna och barnen. Han jobbade på posten men var sjukskriven nu.

Vi drack ölen. Han hämtade ett par till.
Snart blir pågen 18 då ska han börja jobba på posten, då löser sig allt sa han.

Vi satt där några timmar. Sen gick jag hem och duschade.

Jag tror det var en tisdag

tisdag, mars 10, 2015

Det tog ett år

Bloggade innan idag, men visste inte om ja skulle publicera det. Men va fan.

Det finns nåt märkligt i vårt land.
Tänker just nu på kartellens stoppade spelningar. Jaha, dom har begått brott. Det är dumt, deras textförfattare sitter på typ hall. Det betyder ju att han dömts för det han gjort. Det är väl bra?

Varför finns det en sån stark rädsla för våra förorter? För invandrare. För dom som lever i detta, hemska ord som reinfeldt gjorde en orwellsk grej av, utanförskap?

Vi älskar Timbuktu. Han är lagom. Men när han gör en bra o viktig låt med kartellen. Ja då ska han kritiseras.
Jag växte upp på Araby i Växjö, vi flyttade sen till Österäng i Kristianstad. Denna överklasstad där jackor var viktigare än personlighet. Drog till malme direkt ja blev vuxen, så klart. Alltid sett mig som malmebo. Bodde länge på möllan då det var en annan stadsdel. Trivdes där.

I Kristianstad fanns enbart valet att ställa sig utanför. För en sån som jag. Många andra gjorde samma val, men gjorde massor av fel saker. Oftast kom dom från Näsby Charlottenborg eller Österäng. O det gick inte bra för dom. Det var lättare för oss akademikerbarn på alla vis. Vi typ lajvade utanförskap.

Att folk som på olika sätt känner sig jävligt utanför gör dumma saker kan ha många orsaker, jag tror att ett repressivt samhälle, pissiga skolor som stängs för säkerheten inte kan garanteras inte precis hjälper.

Att då självmant ställa sig utanför blir ett logiskt val. Ett sätt att visa, ja ni hade rätt.

Den viktigaste förortsskiva som gjorts i Malmö tycker jag är Advance Patrols första, den kom 2001. Killar som verkligen inte var guds bästa barn lyckades få ge ut en skiva. Dom kom från lindängen, nydala, söderkulla osv osv. Skivan hette utskrivna. Så klart. Det är en briljant platta.
Dom tegs effektivt ihjäl av media. Gonza fick jobb på barnkanalen. Det va bra.
En kille från rosengård valde att spela fotboll. En kille från Helsingborg valde att skriva poesi.

Alla som gör andra val, eller ändrar kurs borde hyllas.
Det är så där med det va? Dom ska stoppas, för DOM HAR FEL, dom har gjort fel. Dom passar inte in.
Enklare och gilla Timbuktu. För han passar in.

Kartellen passar inte in, det finns enorma mängder av band i sverige idag som inte passar in, som motarbetas.
Jag tror att alla, vi alla, måste börja se dom resurser dessa människor besitter.
Inte tycka att dom är moraliskt tveksamma kriminella.

Vad hade hänt om Kartellen skrivit låtar som cannabisaktivist och 12-12 som general knas gjort? Han är ju faktiskt son till en socialchef, så han är ändå ok liksom.

Men även hans spelningar stoppas. En kommun i dalarna stoppade renlevnadsmänniskan syster sols spelning för reaggea passar inte in i den kommunen.

Ska vi, alla vi, fortsätta sprida budskapet till dom som står utanför att dom inte ska hålla på o försöka.
Då blir sverige aldrig helt igen.

Jag valde att bli socionom, jag har alltid känt mig utanför. Jag kunde lika gärna valt ett annat liv. Det har vart nära ett par gånger i tonåren. Men mina föräldrar va ju akademiker. Jag hade en fördel som inte alla har. Helt andra resurser i mitt arv.

Kärlek och solidaritet

tisdag, februari 25, 2014

Det är vår där ute

jag går igenom en prövning
skilja sig är inte kul alls
särskilt inte om man är kollegor

men med solen kommer hoppet om ett bättre liv, en frihet jag så väl behöver

jag kan bara påverka mig själv

torsdag, januari 09, 2014

Mycket har hänt

Ja va ska man säga
Jag bor nu kvar i vårt hus medan min snart före detta fru har flyttat.
Alva varannan vecka.
En uppslitande höst men det ska nog gå bra.
Då jag känner för o gnälla så öppnar jag upp här igen för mina infall och påhopp mot samhäellet och allt annat.

onsdag, juli 10, 2013

paus

men ja kommer tebaka

torsdag, mars 07, 2013

fredag, februari 15, 2013

Hemmadag

Snart ska vi gå ut med Sara o Gabriel. Vi är lattemammor

onsdag, februari 13, 2013

Happy

Lång dag i dalarna. Bra att pappa kom hem

tisdag, februari 12, 2013

umos




Ingen blir yngre

måndag, februari 11, 2013

En vecka avklarad

Japp nu har jag jubbat en vecka
Det är lite som den där dikten av Göran Palm

Där är havet. Jag tittar på det. Havet.
Jaha. Det är som på Louvren


Det vill säga det mesta är sig likt
Kul

Jag läser dagbok från fattigsverige av Susanna Alakoski
Den är bra
Hon citerar Kristian Lundberg ganska mkt
Det är bra

Jag har läst många böcker senaste tiden, alla fulla av elände.
Det ger mig mycket
Det är bra, men konstigt