torsdag, juni 18, 2015
Det är midsommar typ
Livet som sjukskriven är ganska ointressant.
Därför jag skriver sparsamt här. Vill att det ska bli bra.
Videon ovan är fantastisk och den innehåller såpbubblor. Så den måste beskådas. Bra låt med.
Såpbubblor är frihet. Jeepstarr är frihet.
Frihet är mycket, när man orkar.
Nu är det torsdag, haft en mycket aktiv vecka.
Alva i måndags och det va toppen
Tisdagen lekte jag med Linnea och var uppe efter klockan elva, bara en sån sak.
Igår var jag och drack kaffe på mitt arbete.
Ungefär klockan fem igår eftermiddag var jag outsägligt trött, rastlös och stressad. Intrycken blev för många.
AV DET DÄR?????
Jag som alltid orkat allt, nu orkar jag väldigt lite. Jag tror det är nyttigt att jag uppfattade tröttheten och accepterade den.
För jag är så trött.
Om två timmar ska jag hämta alva på dagis och det är underbart. Vi ska till erik och kolla en hundvalp och laga mat.
Kommer va helt utslagen även ikväll. Jag kommer ha ångest och vara rastlös och ledsen. Det är ok att ha det så.
Inte stressa.
Låter enkelt. Är inte det.
Tankarna far som flipperkulor i skallen.
Vad hände med mitt liv.
Vad ska jag göra med mitt liv.
Hur ska det bli.
Farliga tankar. För jag har inga svar, när jag är trött och har ångest snurrar just detta, såklart.
Jag börjar om.
imorgon är det midsommarafton, det är kallt i Norrland.
Jag ska inte göra ett skit, har köpt matjessill och senapssill men ja, är inte så jävla sugen.
Storhelger ger mig ångest. särskilt nu när jag är skild och inte har alva.
Jag ska nog äta sillen och sen blåsa såpbubblor och det är inte fy skam.
Ungefär så är mitt liv.
Bara kamp.
Inte tappa garden för då blir det inge bra.
Denna ständiga trötthet.
Höll på att stressa ur totalt på ICA innan idag för folk är för långsamma, dessutom stal ett pensio min kasse. Sånt är inte ok.
Så glamour är det inte. Det är hårt arbete.
Mycket hårt arbete.
Jag ger mig inte.
söndag, juni 14, 2015
Utsattheten
Det är ju bara att skärpa sig.
Det har jag hört till leda.
Du måste skärpa dig.
Jaha liksom.
Att leva med ångest och den sjukdom jag har handlar inte om att skärpa sig.
Smärtan kan bli för stark. Då skärper man sig inte.
Har aldrig hört nån säga DU MÅSTE SKÄRPA DIG till en cancersjuk eller någon som brutit armen. Liksom sluta ha cancer, men va fan bara o tejpa ihop armen ju. DU MÅSTE SKÄRPA DIG.
Bipolär är man hela tiden, även när det är bra. Ångesten finns ständigt närvarande som en elak dagiskompis som bråkar med en. Jag har strategier för att hantera ångest. Det har jag haft länge. Ofta fungerar det. Ångest är en ganska konkret känsla.
allt är svart. Jag vill dö.
Då det inte är den optimala lösningen måste jag och alla som jag ha redskap för att hantera den.
Annars finns risken att det blir självmedicinering, det är inte så bra, ser illa ut, visar på dålig karaktär. Sen att ingen "vanlig" vet hur det känns att ha sådan ångest att typ döden är det enda trovärdiga alternativet är kanske synd. FÖR MAN MÅSTE SKÄRPA SIG.
Självskadebeteende är vanligt, det som gör ont måste ut, nåt annat måste göra ont.
Det är inte bara att skärpa sig.
Jag önskar det vore så. Att jag bara kunde skärpa mig lite så jag slapp se världen som i en tunnel av svarthet. Men det är inte så.
Ångest finns, panik finns, allt det där finns och är ett reellt problem
Ångesten finns i musiken, i andras blickar den finns där jag inte väntat mig att hitta den.
Ångesten finns i hypomanin, när jag plötsligt börjar förstå att det här inte är så bra.
Hela hela tiden. Varje dag. Den kan slå till varje varje dag.
Lev mitt liv någon vecka så kanske du kan ta och hålla flabben sen.
Om du överlever.Allt handlar om överlevnad i en bisarr version av darwinism. alternativet finns alltid att sluta.
Jag har noterat att jag skriver mest när jag är arg, tror det är ett sätt att skjuta undan det svarta.
Nu tex ska jag betala underhåll, det gör mig inte så glad. Då är denna blogg så skön att ha.
Bloggen och Thåström.
Älskar hans nya skiva men den har vilat sedan allt det dumma hände.
Jag var i Falun och såg honom i april. Samma dag jag fick min diagnos.
Alltid va på väg
Han sjunger om körsbärsträden på Värnhem och pub Fregatten på samma torg.
Tänk att alltid va på väg
Nu ska jag stanna här, men ja, fregatten. Kärlek på det stället.
Denna låten är för mycket jag egentligen, men det gör inget.
Jag är alltid på väg, just nu handlar resan om att stanna upp. Det är också att vara på väg.
Kampen fortsätter, bara målet som ändrats. Tex måste jag skura spisen.
Mvh fd rebellen
Det har jag hört till leda.
Du måste skärpa dig.
Jaha liksom.
Att leva med ångest och den sjukdom jag har handlar inte om att skärpa sig.
Smärtan kan bli för stark. Då skärper man sig inte.
Har aldrig hört nån säga DU MÅSTE SKÄRPA DIG till en cancersjuk eller någon som brutit armen. Liksom sluta ha cancer, men va fan bara o tejpa ihop armen ju. DU MÅSTE SKÄRPA DIG.
Bipolär är man hela tiden, även när det är bra. Ångesten finns ständigt närvarande som en elak dagiskompis som bråkar med en. Jag har strategier för att hantera ångest. Det har jag haft länge. Ofta fungerar det. Ångest är en ganska konkret känsla.
allt är svart. Jag vill dö.
Då det inte är den optimala lösningen måste jag och alla som jag ha redskap för att hantera den.
Annars finns risken att det blir självmedicinering, det är inte så bra, ser illa ut, visar på dålig karaktär. Sen att ingen "vanlig" vet hur det känns att ha sådan ångest att typ döden är det enda trovärdiga alternativet är kanske synd. FÖR MAN MÅSTE SKÄRPA SIG.
Självskadebeteende är vanligt, det som gör ont måste ut, nåt annat måste göra ont.
Det är inte bara att skärpa sig.
Jag önskar det vore så. Att jag bara kunde skärpa mig lite så jag slapp se världen som i en tunnel av svarthet. Men det är inte så.
Ångest finns, panik finns, allt det där finns och är ett reellt problem
Ångesten finns i musiken, i andras blickar den finns där jag inte väntat mig att hitta den.
Ångesten finns i hypomanin, när jag plötsligt börjar förstå att det här inte är så bra.
Hela hela tiden. Varje dag. Den kan slå till varje varje dag.
Lev mitt liv någon vecka så kanske du kan ta och hålla flabben sen.
Om du överlever.Allt handlar om överlevnad i en bisarr version av darwinism. alternativet finns alltid att sluta.
Jag har noterat att jag skriver mest när jag är arg, tror det är ett sätt att skjuta undan det svarta.
Nu tex ska jag betala underhåll, det gör mig inte så glad. Då är denna blogg så skön att ha.
Bloggen och Thåström.
Älskar hans nya skiva men den har vilat sedan allt det dumma hände.
Jag var i Falun och såg honom i april. Samma dag jag fick min diagnos.
Alltid va på väg
Han sjunger om körsbärsträden på Värnhem och pub Fregatten på samma torg.
Tänk att alltid va på väg
Nu ska jag stanna här, men ja, fregatten. Kärlek på det stället.
Denna låten är för mycket jag egentligen, men det gör inget.
Jag är alltid på väg, just nu handlar resan om att stanna upp. Det är också att vara på väg.
Kampen fortsätter, bara målet som ändrats. Tex måste jag skura spisen.
Mvh fd rebellen
onsdag, juni 10, 2015
Boris Vian Barbara och jag
Drabbats av en förkärlek för sentimentala franska chansons, varför vet jag ej. Det finns något befriande vackert i Baraba och Boris Vians sånger om att livet är elakt och att allt är misär. Det gör mig harmonisk.
Jag famlar vidare i tillvaron, funderar för mycket.
Såg sista avsnittet av Mina Två Liv igår och det gjorde ont, jag känner igen mig i det mesta Ann Heberlein sa.
Tänkte på en sak. Jag har humor som slöja, det är mitt skydd.
Jag satt i lokaltidningens panel hösten 2013 och uttalade mig om massa olika saker. Läste om det igår med en kompis och ser hur jag beskriver att harmoniskt liv. Hösten 2013 är kanske den vidrigaste hösten i mitt liv. Jag var helt sänkt av en elak depression och orkade ingenting. Jo jag orkade va sur och elak det orkade jag.
För det här har förstört alla relationer jag nånsin har haft.
Så kan det gå.
Humor och lögner har varit det stora skyddet. Jag har mörkat allt. Rädslan att nån skulle förstå hur bäng eller va man ska kalla det jag var.
2013 var ett jävla bajsår, det hände lite grejer kan man säga. Sommaren var märklig, jag hade en sån enorm oro i kroppen, ville bara fly bort. Lämna Edsbyn. O ja hösten 2013 den va inte bra. Minns inte så mycket. Tyvärr finns bloggen och FB vilket ger mig fantastiska möjligheter att återuppleva allt igen. Vilket jag faktiskt undviker.
Det var en kall höst, på alla vis. Jag sänkte mitt äktenskap, inte för att jävlas, jag bara gjorde det. Det var nog bra dock. Det krävs dock två för att förstöra, men jag har viss förståelse, eller ganska stor förståelse.
Sen kom 2014 och det året är enbart en ond dröm. Inget mer.
Ska inte beskriva det närmare. Det var bajs, bajs bajs bajs
Från mitten av april var jag enbart förbannad och rastlös. Jag träffade en tjej, det är en form av under, en smart vacker tjej, annorlunda. Det sabbade jag, så klart.
Det är dom tankarna som piskar min själ efter gårdagens program.
Jävla piss faktiskt. När Heberlein sa det i inledningen att hennes sjukdom förstört hennes relationer visste jag att det skulle göra ont. Det gjorde ont. Nu när jag vet kanske allt någon gång kan bli annorlunda. Det vet jag inte.
För tillfället är jag bara trött, jag är trött hela hela tiden. Jag går inte upp i vikt o just nu är jag gnällig dessutom vilket är ett tråkigt karaktärsdrag. Det ska vara en dans på rosor för att inte störa någon.
Men jag älskar att leva. Trots att jag just nu kanske inte är den mest framgångsrike i allmänhetens ögon.
Men i MINA ögon är jag en hjälte. Jag tillhör inte dom 15 procent som tar självmord. Jag lagar mat. Jag ser i mina ögon att jag är frisk, det är i ögonen det märks tror jag. Ögonen och rösten. Jag är så frisk jag nu kan vara. Jag har vunnit den stora segern, att inte dö.
Men ja, ibland är det mest en ändlös smärta. Det är bra jag är sjukskriven. Det är ingen fest det här. När jag gör saker blir jag utmattad. Jag går inte upp i vikt. Jag har blommorna i trädgården som balsam, men dom jävlarna blommar ju aldrig.
Tur jag är en snygg ung man i mina bästa år som fortfarande är ganska skojig och trots mitt gråa hår en bra filur.
Så det så
Avslutar med älskade Grega. Han gör mig glad.
Jag famlar vidare i tillvaron, funderar för mycket.
Såg sista avsnittet av Mina Två Liv igår och det gjorde ont, jag känner igen mig i det mesta Ann Heberlein sa.
Tänkte på en sak. Jag har humor som slöja, det är mitt skydd.
Jag satt i lokaltidningens panel hösten 2013 och uttalade mig om massa olika saker. Läste om det igår med en kompis och ser hur jag beskriver att harmoniskt liv. Hösten 2013 är kanske den vidrigaste hösten i mitt liv. Jag var helt sänkt av en elak depression och orkade ingenting. Jo jag orkade va sur och elak det orkade jag.
För det här har förstört alla relationer jag nånsin har haft.
Så kan det gå.
Humor och lögner har varit det stora skyddet. Jag har mörkat allt. Rädslan att nån skulle förstå hur bäng eller va man ska kalla det jag var.
2013 var ett jävla bajsår, det hände lite grejer kan man säga. Sommaren var märklig, jag hade en sån enorm oro i kroppen, ville bara fly bort. Lämna Edsbyn. O ja hösten 2013 den va inte bra. Minns inte så mycket. Tyvärr finns bloggen och FB vilket ger mig fantastiska möjligheter att återuppleva allt igen. Vilket jag faktiskt undviker.
Det var en kall höst, på alla vis. Jag sänkte mitt äktenskap, inte för att jävlas, jag bara gjorde det. Det var nog bra dock. Det krävs dock två för att förstöra, men jag har viss förståelse, eller ganska stor förståelse.
Sen kom 2014 och det året är enbart en ond dröm. Inget mer.
Ska inte beskriva det närmare. Det var bajs, bajs bajs bajs
Från mitten av april var jag enbart förbannad och rastlös. Jag träffade en tjej, det är en form av under, en smart vacker tjej, annorlunda. Det sabbade jag, så klart.
Det är dom tankarna som piskar min själ efter gårdagens program.
Jävla piss faktiskt. När Heberlein sa det i inledningen att hennes sjukdom förstört hennes relationer visste jag att det skulle göra ont. Det gjorde ont. Nu när jag vet kanske allt någon gång kan bli annorlunda. Det vet jag inte.
För tillfället är jag bara trött, jag är trött hela hela tiden. Jag går inte upp i vikt o just nu är jag gnällig dessutom vilket är ett tråkigt karaktärsdrag. Det ska vara en dans på rosor för att inte störa någon.
Men jag älskar att leva. Trots att jag just nu kanske inte är den mest framgångsrike i allmänhetens ögon.
Men i MINA ögon är jag en hjälte. Jag tillhör inte dom 15 procent som tar självmord. Jag lagar mat. Jag ser i mina ögon att jag är frisk, det är i ögonen det märks tror jag. Ögonen och rösten. Jag är så frisk jag nu kan vara. Jag har vunnit den stora segern, att inte dö.
Men ja, ibland är det mest en ändlös smärta. Det är bra jag är sjukskriven. Det är ingen fest det här. När jag gör saker blir jag utmattad. Jag går inte upp i vikt. Jag har blommorna i trädgården som balsam, men dom jävlarna blommar ju aldrig.
Tur jag är en snygg ung man i mina bästa år som fortfarande är ganska skojig och trots mitt gråa hår en bra filur.
Så det så
Avslutar med älskade Grega. Han gör mig glad.
lördag, juni 06, 2015
Lördag, svensk flagga o så
så många böcker jag har förlorat, så många val jag misslyckats med.
Men vem kan sörja denna svenska flaggans dag.
Vi har ju burnande bilar, teviprogram åt folket.
Vi har tacos och mys, vi har lådvin och sprit
Vi har allt som behövs för att vara människa
Jag själv sitter med Bulan och löser melodikrysset, det regnar.
Jag har lagt röd trumpetsvamp i blöt.
Tankarna handlar om acceptans inför det liv jag skapat.
Jag bor här
Hur jag än friskar på mig kan jag inte komma undan det.
Jag bor här i sverige 2015.
Jag har ett köksbord med smuts på efter alla krukor.
Jag är tacksam för jag lever, jag är tacksam att vissa dagar är bra.
Idag regnar det.
Jag är kissnödig
Grunden för det postmoderna samhället är att de stora berättelserna förlorat sin mening, det finns ingen sanning.
Då är jag hyfsat inte postmodern, för sanningen finns.
Den finns här i Edsbyn
Jag förhåller mig till sanningen, den slår ner mig, men den finns. Jag måste bara lära mig acceptera den.
Jag lyssnar mycket på Imperiet och annat gammalt. vet inte riktigt varför. troligen att jag som den symbolist jag är ser det som en oskyldig tid utan sjukdom, då 1986 typ.
Innan allt blev så fruktansvärt annorlunda, kan inte skriva fel, och jag blev vuxen.
Är jag vuxen? Har svårt att tro det, men det verkar så i mitt pass.
Jag drömmer märkliga drömmar var natt och jag tror min hjärna bearbetar detta trauma. För det är ett trauma.
Jag lever i nån platonsk skuggvärld, eller snarare har levt i en och nu ska jag ut och leva i den riktiga.
Det skrämmer mig.
Jag är rädd. Så det så. Det får man va. Ledsen är jag också. Det får man också va.
Allt är liksom förtrollat.
Jag måste lajva ett vanligt liv typ för jag vet fan inte hur man gör, och ärligt talat bryr jag mig inte.
Ska fortsätta leta små små saker som ger glädje.
Inge tacos och inge lådvin, inge tevi.
Jag lyckas nog.
på nåt vis
Men vem kan sörja denna svenska flaggans dag.
Vi har ju burnande bilar, teviprogram åt folket.
Vi har tacos och mys, vi har lådvin och sprit
Vi har allt som behövs för att vara människa
Jag själv sitter med Bulan och löser melodikrysset, det regnar.
Jag har lagt röd trumpetsvamp i blöt.
Tankarna handlar om acceptans inför det liv jag skapat.
Jag bor här
Hur jag än friskar på mig kan jag inte komma undan det.
Jag bor här i sverige 2015.
Jag har ett köksbord med smuts på efter alla krukor.
Jag är tacksam för jag lever, jag är tacksam att vissa dagar är bra.
Idag regnar det.
Jag är kissnödig
Grunden för det postmoderna samhället är att de stora berättelserna förlorat sin mening, det finns ingen sanning.
Då är jag hyfsat inte postmodern, för sanningen finns.
Den finns här i Edsbyn
Jag förhåller mig till sanningen, den slår ner mig, men den finns. Jag måste bara lära mig acceptera den.
Jag lyssnar mycket på Imperiet och annat gammalt. vet inte riktigt varför. troligen att jag som den symbolist jag är ser det som en oskyldig tid utan sjukdom, då 1986 typ.
Innan allt blev så fruktansvärt annorlunda, kan inte skriva fel, och jag blev vuxen.
Är jag vuxen? Har svårt att tro det, men det verkar så i mitt pass.
Jag drömmer märkliga drömmar var natt och jag tror min hjärna bearbetar detta trauma. För det är ett trauma.
Jag lever i nån platonsk skuggvärld, eller snarare har levt i en och nu ska jag ut och leva i den riktiga.
Det skrämmer mig.
Jag är rädd. Så det så. Det får man va. Ledsen är jag också. Det får man också va.
Allt är liksom förtrollat.
Jag måste lajva ett vanligt liv typ för jag vet fan inte hur man gör, och ärligt talat bryr jag mig inte.
Ska fortsätta leta små små saker som ger glädje.
Inge tacos och inge lådvin, inge tevi.
Jag lyckas nog.
på nåt vis
fredag, juni 05, 2015
Att komma hem
Igår var jag på resa.
Till Hudiksvall.
En heldag med min minsta bästaste fina kompis Linnea inkluderat kaffedrickning, onyanserat hat och allt fint som behövs för att jag ska orka leva.
Kom hem halv elva, det är SENT för mig, hade med litium till hudik och satt o pillra med det på stationen med dom andra typ pundarna haha. Men det gick bra
Hela dagen var så lugn och helt utan skräck och ångest.
Men jag börjar om. Jag kom hem till Edsbyn halv elva på kvällen. Skyddslös, dvs utan telefon och musik. Jag gick hem från Edsbyverkens Kontor, det är en bit. Kylan var elak men jag kände en doft av sommar och jag kände mig liksom fri.
Jag kom hem till det som är mitt liv, ett tomt hus förutom två arga katter. Jag börjar sakta komma till ro med det. Jag jobbar på det och det är stort det, det går framåt.
Att kunna åka tåg. Bara det liksom.
Avslutar med att citera årets låt. Förlorarnas bar med BÄDDAT FÖR TRUBBEL
Jag har förlorat varenda strid jag har haft
Jag har ångrat varenda ord jag har sagt
Alla spöken från igår står och sär va va det vi sa
Ikväll är jag kung på förlorarnas bar
Till Hudiksvall.
En heldag med min minsta bästaste fina kompis Linnea inkluderat kaffedrickning, onyanserat hat och allt fint som behövs för att jag ska orka leva.
Kom hem halv elva, det är SENT för mig, hade med litium till hudik och satt o pillra med det på stationen med dom andra typ pundarna haha. Men det gick bra
Hela dagen var så lugn och helt utan skräck och ångest.
Men jag börjar om. Jag kom hem till Edsbyn halv elva på kvällen. Skyddslös, dvs utan telefon och musik. Jag gick hem från Edsbyverkens Kontor, det är en bit. Kylan var elak men jag kände en doft av sommar och jag kände mig liksom fri.
Jag kom hem till det som är mitt liv, ett tomt hus förutom två arga katter. Jag börjar sakta komma till ro med det. Jag jobbar på det och det är stort det, det går framåt.
Att kunna åka tåg. Bara det liksom.
Avslutar med att citera årets låt. Förlorarnas bar med BÄDDAT FÖR TRUBBEL
Jag har förlorat varenda strid jag har haft
Jag har ångrat varenda ord jag har sagt
Alla spöken från igår står och sär va va det vi sa
Ikväll är jag kung på förlorarnas bar
tisdag, juni 02, 2015
Är ju pappa också
Jag har två barn. Båda mycket lyckade exemplar.
En dotter på 21 som bor i Stokkolm och här en dotter på snart fyra.
Hennes mamma drog snabbare än en avlöning för typ ganska länge sen.
Säkert nån idiot som undrar typ: Men hur ska han kunna ta hand om ett barn.
Ja hur ska han inte kunna det.
Vi har haft varannan vecka med yngsta.
Dom veckorna är jag bara pappa. Jag ger allt för henne. Jag lever för henne och givetvis för mig. Då skjuter jag bort det som pågår i skallen. Det har hänt jag varit tvungen att ringa hennes mamma när ångesten har varit för svår och jag helt enkelt inte klarat ha henne. Inte ofta men det har hänt. Mest då har det oftast handlat om de privata sorger som drabbat mig med min skilsmässa, den va svår, ny partner snabbt osv och mina föräldrars hastiga och oväntade död, dvs inte för jag är galen dåra.
Annars är jag som pappor är mest tror jag. Eller kanske lite barnsligare. Fast i ärlighetens namn så vet jag inte hur pappor är mest och jag skiter faktiskt i vilket.
Jag älskar att vara med henne, det är ett äventyr varje dag.
Vi lagar mat tillsammans, vi gör allt tillsammans våra veckor. Vi leker mycket. Märkliga lekar men vi leker dom. Promenader. Vi är liksom bäst.
Jag var mycket med min stora dotter fram tills hon började förskoleklass i Stockholm och det av naturliga skäl inte blev lika ofta då jag bodde i Malmö då.
Jag flyttade efter henne, till Söderköping och vi sågs varannan helg. Det kostade mycket både psykiskt och ekonomiskt, Men det var värt det. Hon kom till Söderköping och vi hade det så bra. O jag menar en dotter på Lidingö som röstar på V, nåt lyckades jag med
Men tillbaka till Edsbyn och livet nu. Jag älskar henne och jag vet när jag inte orkar ha henne, för jag vill att det ska vara hundra procent mina veckor. Det bästa jag vet är att gå till dagis och hämta henne och prata med dom andra ungarna och sen gå och handla och laga mat och få vara med denna skapelse som jag älskar så otroligt.
Därför det är så jobbigt just nu då vi inte ses så mycket.
Jag tycker att jag är en bra närvarande pappa. Fast vem tycker inte det, men jag är det. Kanske spelar min skörhet roll, att jag är nära mitt inre barn eller vad man ska kalla det. Jag försöker va lite som Loranga fast utan läskeblask och kanelbullar. Jag tror inte hon märkt min sjukdom, hon har sett mig gråta när mina föräldrar dog, hon har sett mig ledsen för olika saker med skilsmässan, men det är naturligt tycker jag. Hon har inte sett mig typ speedad av tankar, inte förlamad av ångest. det är skönt
Ja, jag har legat på sjukhus. Hade jag legat för cancer hade ingen undrat.
Ingen hade frågat om en cancersjuk eller annan sjukdom kan ha sitt barn. men en psykiskt sjuk människa är det enkelt att ifrågasätta.
Det gör mig ganska ledsen. Men nu vet ni det och behöver inte fundera så mycket.
En dotter på 21 som bor i Stokkolm och här en dotter på snart fyra.
Hennes mamma drog snabbare än en avlöning för typ ganska länge sen.
Säkert nån idiot som undrar typ: Men hur ska han kunna ta hand om ett barn.
Ja hur ska han inte kunna det.
Vi har haft varannan vecka med yngsta.
Dom veckorna är jag bara pappa. Jag ger allt för henne. Jag lever för henne och givetvis för mig. Då skjuter jag bort det som pågår i skallen. Det har hänt jag varit tvungen att ringa hennes mamma när ångesten har varit för svår och jag helt enkelt inte klarat ha henne. Inte ofta men det har hänt. Mest då har det oftast handlat om de privata sorger som drabbat mig med min skilsmässa, den va svår, ny partner snabbt osv och mina föräldrars hastiga och oväntade död, dvs inte för jag är galen dåra.
Annars är jag som pappor är mest tror jag. Eller kanske lite barnsligare. Fast i ärlighetens namn så vet jag inte hur pappor är mest och jag skiter faktiskt i vilket.
Jag älskar att vara med henne, det är ett äventyr varje dag.
Vi lagar mat tillsammans, vi gör allt tillsammans våra veckor. Vi leker mycket. Märkliga lekar men vi leker dom. Promenader. Vi är liksom bäst.
Jag var mycket med min stora dotter fram tills hon började förskoleklass i Stockholm och det av naturliga skäl inte blev lika ofta då jag bodde i Malmö då.
Jag flyttade efter henne, till Söderköping och vi sågs varannan helg. Det kostade mycket både psykiskt och ekonomiskt, Men det var värt det. Hon kom till Söderköping och vi hade det så bra. O jag menar en dotter på Lidingö som röstar på V, nåt lyckades jag med
Men tillbaka till Edsbyn och livet nu. Jag älskar henne och jag vet när jag inte orkar ha henne, för jag vill att det ska vara hundra procent mina veckor. Det bästa jag vet är att gå till dagis och hämta henne och prata med dom andra ungarna och sen gå och handla och laga mat och få vara med denna skapelse som jag älskar så otroligt.
Därför det är så jobbigt just nu då vi inte ses så mycket.
Jag tycker att jag är en bra närvarande pappa. Fast vem tycker inte det, men jag är det. Kanske spelar min skörhet roll, att jag är nära mitt inre barn eller vad man ska kalla det. Jag försöker va lite som Loranga fast utan läskeblask och kanelbullar. Jag tror inte hon märkt min sjukdom, hon har sett mig gråta när mina föräldrar dog, hon har sett mig ledsen för olika saker med skilsmässan, men det är naturligt tycker jag. Hon har inte sett mig typ speedad av tankar, inte förlamad av ångest. det är skönt
Ja, jag har legat på sjukhus. Hade jag legat för cancer hade ingen undrat.
Ingen hade frågat om en cancersjuk eller annan sjukdom kan ha sitt barn. men en psykiskt sjuk människa är det enkelt att ifrågasätta.
Det gör mig ganska ledsen. Men nu vet ni det och behöver inte fundera så mycket.
måndag, juni 01, 2015
det finns fakta
Jag fascineras av att ingen hjälp för att förstå finns.
Mediciner man får hallisar av finns det gott om, men kunskap, nja va.
Men denna sjukdom, som säkert många andra, är inte botbar (ja det är ett ord) med enbart mediciner.
Leva ska jag också. Hur gör jag det? Ingen verkar förstå på psyk att det är en kris att få en diagnos, jag fick bara piller.
Tack vare Linnea lärde jag mig mycket, nu hemma läser jag massor, en del är bra, mycket är inte bra.
Ann Heberliens bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är för mig bra som fan
Samma ålder, hon är beläst, samma uppväxt. Hon hatar också Foucault för han pissar på psykiskt sjuka genom att mena att det vi lider av är en social konstruktion. Det är det inte.
Att vara hypoman är inte ett dugg konstruerat, att vara rädd för sina egna katter är inte heller det en konstruktion. Att tro det är inte bra, det skadar.
Jag vill inte heller leva alltid, men dö ska jag inte göra än. Jag ska lära mig leva med det här.
Jag är 44 år gammal fast i lapphelvetet med ett belånat hus ingen vill köpa, ett liv som mest är katastrof, har umgänge med mitt barn medan alla andra vandrar runt och lever sina liv.
Det är inte en konstruktion. det är fakta. Jag hatar det.
Får jag hata? Jag tror det. Jag har en lista. Lägger ingen energi på den listan. Dom jag hatar är inte värda min energi, men ska jag då sluta hata? skulle inte tro det.
Vet du hur det känns när det är omöjligt att duscha, när jag till slut lyckas tvätta håret för jag måste så inte dom på jobbet undrar. Jag kan inte duscha, vrider huvudet och grejar så håret ska bli rent, för det syns. Håret syns, smutsen under kläderna kan doftas bort. För det GÅR INTE ATT DUSCHA, det gör ont. Kan du förstå det? Nja va.
Vet du hur det känns när det är omöjligt att gå in i en affär, att handla allt jag måste ha på en mack för det är mindre farligt, risken att nån ser mig är mindre. Är det en konstruktion. Nja va.
Jag som älskar att laga mat, vet du hur det känns att äta findusskit i en månad?
Vet du hur det känns när det pigga avtar och jag inser att jag är låg, att jag måste sova men kroppen är så laddad på adrenalin att det inte går. Vet du hur det känns att äta typ tre zopiklon och inte somna. Hur det känns att försöka dricka sig sömnig, för nånstans vet jag att det är dåligt att vara vaken fem sex dygn. När det inte går? Är det en konstruktion. Är detta mitt medvetna val? Nja va
Vet du hur det känns att göra saker som är så uppenbart jävla dumma men du kan inte låta bli?
Visst är det enklare för Dig att tro det är en konstruktion, att se andra förklaringar, eller hur?
Är det så enkelt att jag och många med mig är lata kretiner som inte orkar skärpa sig så kastas ingen ångest över Ditt fredagsmys och Lets Dance. För då kan onekligen såna som jag skylla oss själva och då är vi mindre obehagliga.
Varje dag nu famlar jag runt, letar böcker, information, är det jag som beskrivs. Påfallande ofta är det just det. en liten ynklig Johannes som hatar att andra tror det handlar om att skärpa sig, hade det handlat om det hade jag troligen gjort det va? För det är inget kul liv.
Det är ett smärtsamt liv. Jag analyserar mig tillbaka genom åren och hittar samma mönster hela hela tiden.
Det blir som en ond saga av alla misslyckanden, alla flykter, alla katastrofer. All skam. Samtidigt som mitt liv har varit jävligt givande. Tro inget annat. Vill sällan byta. Jag är stolt över den jag är, trots mitt gråa hår som bekymrar mig mer än att jag de facto har en sjukdom, jag är smart snygg och ganska rolig. Det tänker jag fortsätta med. Håret får jag välan färga.
Läs den boken av Heberlein, det är jag det, det är många som beskrivs, säkert nån du känner som i skam gömmer sin sjukdom. Jag har snart läst hela, klart Sartre är med.
Jag känner i mina analyser en dragning till Främlingen av Camus. Så är mitt liv allt för ofta. En känsla av att inte orka bry sig, det tror jag är mitt venlafaxin har bjudit på. Men jag vet inte. Är det en konstruktion att vara ointresserad av livet? Nja på den med.
Nu när jag kastat alla mediciner åt helvete känner jag världen klart.
Jag tackar gud, hen är dock en konstruktion, för linnea, hennes tips och råd och framförallt klokhet, jag är glad för att jag alltid läst mycket böcker och för att jag lever.
O givetvis som en hyllning till både Heberleins och mina tonår blir det lite Cure
Mediciner man får hallisar av finns det gott om, men kunskap, nja va.
Men denna sjukdom, som säkert många andra, är inte botbar (ja det är ett ord) med enbart mediciner.
Leva ska jag också. Hur gör jag det? Ingen verkar förstå på psyk att det är en kris att få en diagnos, jag fick bara piller.
Tack vare Linnea lärde jag mig mycket, nu hemma läser jag massor, en del är bra, mycket är inte bra.
Ann Heberliens bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är för mig bra som fan
Samma ålder, hon är beläst, samma uppväxt. Hon hatar också Foucault för han pissar på psykiskt sjuka genom att mena att det vi lider av är en social konstruktion. Det är det inte.
Att vara hypoman är inte ett dugg konstruerat, att vara rädd för sina egna katter är inte heller det en konstruktion. Att tro det är inte bra, det skadar.
Jag vill inte heller leva alltid, men dö ska jag inte göra än. Jag ska lära mig leva med det här.
Jag är 44 år gammal fast i lapphelvetet med ett belånat hus ingen vill köpa, ett liv som mest är katastrof, har umgänge med mitt barn medan alla andra vandrar runt och lever sina liv.
Det är inte en konstruktion. det är fakta. Jag hatar det.
Får jag hata? Jag tror det. Jag har en lista. Lägger ingen energi på den listan. Dom jag hatar är inte värda min energi, men ska jag då sluta hata? skulle inte tro det.
Vet du hur det känns när det är omöjligt att duscha, när jag till slut lyckas tvätta håret för jag måste så inte dom på jobbet undrar. Jag kan inte duscha, vrider huvudet och grejar så håret ska bli rent, för det syns. Håret syns, smutsen under kläderna kan doftas bort. För det GÅR INTE ATT DUSCHA, det gör ont. Kan du förstå det? Nja va.
Vet du hur det känns när det är omöjligt att gå in i en affär, att handla allt jag måste ha på en mack för det är mindre farligt, risken att nån ser mig är mindre. Är det en konstruktion. Nja va.
Jag som älskar att laga mat, vet du hur det känns att äta findusskit i en månad?
Vet du hur det känns när det pigga avtar och jag inser att jag är låg, att jag måste sova men kroppen är så laddad på adrenalin att det inte går. Vet du hur det känns att äta typ tre zopiklon och inte somna. Hur det känns att försöka dricka sig sömnig, för nånstans vet jag att det är dåligt att vara vaken fem sex dygn. När det inte går? Är det en konstruktion. Är detta mitt medvetna val? Nja va
Vet du hur det känns att göra saker som är så uppenbart jävla dumma men du kan inte låta bli?
Visst är det enklare för Dig att tro det är en konstruktion, att se andra förklaringar, eller hur?
Är det så enkelt att jag och många med mig är lata kretiner som inte orkar skärpa sig så kastas ingen ångest över Ditt fredagsmys och Lets Dance. För då kan onekligen såna som jag skylla oss själva och då är vi mindre obehagliga.
Varje dag nu famlar jag runt, letar böcker, information, är det jag som beskrivs. Påfallande ofta är det just det. en liten ynklig Johannes som hatar att andra tror det handlar om att skärpa sig, hade det handlat om det hade jag troligen gjort det va? För det är inget kul liv.
Det är ett smärtsamt liv. Jag analyserar mig tillbaka genom åren och hittar samma mönster hela hela tiden.
Det blir som en ond saga av alla misslyckanden, alla flykter, alla katastrofer. All skam. Samtidigt som mitt liv har varit jävligt givande. Tro inget annat. Vill sällan byta. Jag är stolt över den jag är, trots mitt gråa hår som bekymrar mig mer än att jag de facto har en sjukdom, jag är smart snygg och ganska rolig. Det tänker jag fortsätta med. Håret får jag välan färga.
Läs den boken av Heberlein, det är jag det, det är många som beskrivs, säkert nån du känner som i skam gömmer sin sjukdom. Jag har snart läst hela, klart Sartre är med.
Jag känner i mina analyser en dragning till Främlingen av Camus. Så är mitt liv allt för ofta. En känsla av att inte orka bry sig, det tror jag är mitt venlafaxin har bjudit på. Men jag vet inte. Är det en konstruktion att vara ointresserad av livet? Nja på den med.
Nu när jag kastat alla mediciner åt helvete känner jag världen klart.
Jag tackar gud, hen är dock en konstruktion, för linnea, hennes tips och råd och framförallt klokhet, jag är glad för att jag alltid läst mycket böcker och för att jag lever.
O givetvis som en hyllning till både Heberleins och mina tonår blir det lite Cure
söndag, maj 31, 2015
Mors dag
Varje varje dag slås jag av att jag inte har nån mamma längre.
Idag är det mors dag. Min mamma är död.
Det är mitt livs andra mors dag utan att ha henne här i livet.
Jag saknar henne oerhört. Varje dag. Jag tänker ofta att jag måste ringa henne när jag köpt en ny bok
Det finns ingen att ringa.
Mamma var tyff, liten arg och tyff. Hon var snäll. Hon var under dom svåra åren jag haft mitt allt.
För hon förstod mig. Alltid. Vi bråkade mycket under våra år tillsammans, men det var alltid mamma jag åkte hem till när något hänt.
Men du mamma, det är kallt och det regnar och jag ska meta. O går jag inte snart så blir det inget, och det skulle vara att förlora. Det vet du jag aldrig gör; förlorar. Vi reser oss på nio mamma.
Så vi hörs mer en annan dag. Jag älskar dig.
Fotot är på mammas favoritaklejor i trädgården där hemma. Dessa aklejor som fick mig att börja leva igen under några ledsna år för länge sen. Hur jag precis som mamma fascinerades av aklejans skönhet och mod.
Avslutar med Hela Huset Skakar och deras jaskafanlevaförsåärdetbarahyttamednäveniluftenovarastoltlåt
En klassisk kampvisa.
Jag älskar den. O ja, jag ska leva lite till.
Idag är det mors dag. Min mamma är död.
Det är mitt livs andra mors dag utan att ha henne här i livet.
Jag saknar henne oerhört. Varje dag. Jag tänker ofta att jag måste ringa henne när jag köpt en ny bok
Det finns ingen att ringa.
Mamma var tyff, liten arg och tyff. Hon var snäll. Hon var under dom svåra åren jag haft mitt allt.
För hon förstod mig. Alltid. Vi bråkade mycket under våra år tillsammans, men det var alltid mamma jag åkte hem till när något hänt.
Men du mamma, det är kallt och det regnar och jag ska meta. O går jag inte snart så blir det inget, och det skulle vara att förlora. Det vet du jag aldrig gör; förlorar. Vi reser oss på nio mamma.
Så vi hörs mer en annan dag. Jag älskar dig.
Fotot är på mammas favoritaklejor i trädgården där hemma. Dessa aklejor som fick mig att börja leva igen under några ledsna år för länge sen. Hur jag precis som mamma fascinerades av aklejans skönhet och mod.
Avslutar med Hela Huset Skakar och deras jaskafanlevaförsåärdetbarahyttamednäveniluftenovarastoltlåt
En klassisk kampvisa.
Jag älskar den. O ja, jag ska leva lite till.
lördag, maj 30, 2015
En bipolär gråzon
Marie Rusner har doktorerat på såna som jag.
Artikel och länk till hela avhandlingen här
Hon skriver: o jag har klippt ur ett surt PDF därför det nästan är oläsligt
Allt snurrar i detta lilla galna huvud.
Hennes tes i stort är att det alltid är besvärligt att vara bipolär, och ja, så klart är det så. Linnea kallar det en särskild bipolär gråzon. Smart och sant. För allt pågår ändå, beteenden och mönster. Tankevurpor och den där meningslösheten. Längtan bort. Jag kan bara tala för mig själv som vanligt. Men så känner jag. jag har ångest som fan, den går att hantera eftersom jag liksom är "frisk" men tror inte nån vanlig typ skulle vilja byta med mig.
Det är enklare nu. Men ändå svårt.
Jag är i en period då jag inser att jag liksom inte vet hur ett normalt liv ser ut. Vill jag ha ett normalt liv, nä det vill jag inte. Hur anpassar jag den jag är mot verkligheten osv osv. Hur har man en relation, det har jag funderat mycket på.
Helt enkelt. Den extra känslighet som jag är född med påverkar hela hela tiden. Det vet jag. Det har jag alltid vetat. Tillvaron är en kamp som oftast handlar om att inte bli sjukare, inte göra bort sig, inte göra fel, inte gå igång, inte fundera för mycket (det fungerar inte så bra :))
Att leva som bipolär är helt enkelt påfrestande och den bipoläre känner sig alienerad.
Jag minns perioder utan varken hypomani eller djupa dalar, men även dom perioderna präglades av att spela vanlig. Att vara utanför, ångest. Så fri får man aldrig vara så klart. Rövit
Det är därför jag måste handla och allt det där.
Idag var jag hos min älskade kamrat Marie, jag gick hem från henne, det är ca tre km. Jag somnade när jag kom hem.
Ska stämma psyk för dom tagit min kondition. men innan det ska jag lyssna på Jaques Brel och vara glad för att jag var hos henne. Det var mysigt.
Har donat med en hipster-chili hela dan annars, den ska jag äta.
Sen ska jag röka
Sen hoppas jag på o prata med Linnea och röka lite till
Medicin o sen gonatt
Imorgon ska jag meta, jag vill det. Få lite abborre som jag kan steka och äta.
Hurra för det
Hurra för att jag inte tog livet av mig. Så jävla mycket hurra för det trots att allt är piss o bajs ganska ofta.
Artikel och länk till hela avhandlingen här
Hon skriver: o jag har klippt ur ett surt PDF därför det nästan är oläsligt
Att leva med bipolär sjukdom innebär att leva med
extra dimensioner i alla livets aspekter
Livet karaktäriseras av en omfångsrikedom och komplexitet som
går utöver det som förstås gälla för ett vanligt liv.
Omfångsrikedomen innebär att det finns en särskild intensitet och
spännvidd i erfarandet. Känslor och upplevelser av vitt skild karaktär existerar
sida vid sida och skapar kaos. Livet är samtidigt både oförutsägbart och
förutsägbart.
Förtvivlan och hopp existerar parallellt och inrymmer upplevelser
Förtvivlan och hopp existerar parallellt och inrymmer upplevelser
av både verklighet och overklighet. Livet karaktäriseras av ”både och” snarare
än ”antingen eller”. De olika erfarenheterna utesluter inte varandra utan visar på det stora omfånget i erfarandet. Det finns mer av denna spännvidd och
samtidighet i livet med bipolär sjukdom än i det som förstås som ett vanligt
liv.
Omfångsrikedomen medför även att tidigare livserfarenheter och framtida förväntningar på livet har större betydelse för det dagliga livet.
Omfångsrikedomen medför även att tidigare livserfarenheter och framtida förväntningar på livet har större betydelse för det dagliga livet.
Livet med bipolär sjukdom är komplext, eftersom tillvaron präglas av att
sjukdomen är sammanflätad med den person man är. Därmed finns den alltid
närvarande. Det handlar om att vara i en ständigt pågående kamp för att
försöka förstå och förhålla sig till en komplex och mångfacetterad
erfarenhetsvärld, samt till det vanliga livet.
Kampen handlar om att bibehålla kontakten med sig själv, att vara förankrad i sig själv och att kunna leva i samklang med den person man upplever sig vara.
_____________
Känner mig JÄVLIGT hemma i den beskrivningen. Kaos är granne med gud, natten är dagens moder.
Har äntligen fått ett namn på det som stavas mitt liv, jag är inte som alla andra, det har jag aldrig varit, och mycket av det som inte är som alla andra är jag jävligt tacksam för. Men enkelt är det inte.
Jag har mitt schema. Det var en bra sak att ordna det.
Allting är en kamp. Allt jag gör.Kampen handlar om att bibehålla kontakten med sig själv, att vara förankrad i sig själv och att kunna leva i samklang med den person man upplever sig vara.
_____________
Känner mig JÄVLIGT hemma i den beskrivningen. Kaos är granne med gud, natten är dagens moder.
Har äntligen fått ett namn på det som stavas mitt liv, jag är inte som alla andra, det har jag aldrig varit, och mycket av det som inte är som alla andra är jag jävligt tacksam för. Men enkelt är det inte.
Jag har mitt schema. Det var en bra sak att ordna det.
Allt snurrar i detta lilla galna huvud.
Hennes tes i stort är att det alltid är besvärligt att vara bipolär, och ja, så klart är det så. Linnea kallar det en särskild bipolär gråzon. Smart och sant. För allt pågår ändå, beteenden och mönster. Tankevurpor och den där meningslösheten. Längtan bort. Jag kan bara tala för mig själv som vanligt. Men så känner jag. jag har ångest som fan, den går att hantera eftersom jag liksom är "frisk" men tror inte nån vanlig typ skulle vilja byta med mig.
Det är enklare nu. Men ändå svårt.
Jag är i en period då jag inser att jag liksom inte vet hur ett normalt liv ser ut. Vill jag ha ett normalt liv, nä det vill jag inte. Hur anpassar jag den jag är mot verkligheten osv osv. Hur har man en relation, det har jag funderat mycket på.
Helt enkelt. Den extra känslighet som jag är född med påverkar hela hela tiden. Det vet jag. Det har jag alltid vetat. Tillvaron är en kamp som oftast handlar om att inte bli sjukare, inte göra bort sig, inte göra fel, inte gå igång, inte fundera för mycket (det fungerar inte så bra :))
Att leva som bipolär är helt enkelt påfrestande och den bipoläre känner sig alienerad.
Jag minns perioder utan varken hypomani eller djupa dalar, men även dom perioderna präglades av att spela vanlig. Att vara utanför, ångest. Så fri får man aldrig vara så klart. Rövit
Det är därför jag måste handla och allt det där.
Idag var jag hos min älskade kamrat Marie, jag gick hem från henne, det är ca tre km. Jag somnade när jag kom hem.
Ska stämma psyk för dom tagit min kondition. men innan det ska jag lyssna på Jaques Brel och vara glad för att jag var hos henne. Det var mysigt.
Har donat med en hipster-chili hela dan annars, den ska jag äta.
Sen ska jag röka
Sen hoppas jag på o prata med Linnea och röka lite till
Medicin o sen gonatt
Imorgon ska jag meta, jag vill det. Få lite abborre som jag kan steka och äta.
Hurra för det
Hurra för att jag inte tog livet av mig. Så jävla mycket hurra för det trots att allt är piss o bajs ganska ofta.
fredag, maj 29, 2015
Att inte finnas
Som psykiskt sjuk finns jag inte.
En anledning till att jag mörkat så hårt
Först till Linnea kunde jag berätta min livshistoria, den sanna.
Det var den största befrielsen i mitt liv. Och den läskigaste stunden i livet. Hur jag skalade bort alla lite roliga historier och plötsligt beskrev en sanning. en sanning jag själv förnekat existensens av. Jag trodde jag skulle dö. Jag hade en puls på typ 250 och bara väntade på att hon skulle slå ner mig och springa iväg i avsky. Jag dog inte. Fick inte stryk heller. Och hon är nog ganska stark så det var tur.
Jag försökte när jag träffade Rebecca, jag har alltid försökt mer eller mindre, oftast mindre, men med Rebecca var jag nära. Men jag kunde inte. Jag vågade inte. Sen visste jag inte det jag vet idag. men den kunskapen har inte förändrat det som skett tidigare.
Som att min sanning var farlig. Smittsam. Och denna skam
Skammen att jag bara har ångest, att jag analyserar allt, aldrig slutar tänka, att jag ser onda tecken, skapar symboler. Att jag påfallande ofta inte vill leva. att jag ser tillvaron som meningslös. Skammen över dom fem sex gånger jag inte kunnat somna vid dessa pigga perioder. Skammen över att vara annorlunda. Den skammen kostade något som kunde blivit riktigt riktigt bra.
Men men.
Nu finns jag. Jag vägrar att inte finnas mer. Jag ska sluta gömma mig, lite svårt efter att ha brutit ihop inför öppen ridå dessutom. Det är en fördel med Edsbyn, litenheten, oftast hatar jag den, men nu kan det ha varit det som jag behövde.
Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad folk tror, men jag ser gärna att jag får skriva hur det är. Lite sakta, lite trevande liksom.
Kommer tankar hela dagarna, ibland skriver jag ner dom. Som nu.
Denna texten tänkte jag lägga i kassavalvet. Men ja. Nu är den din.
Min resa startade där med Linnea med en cigarett och en skräck. Jag är spänd på vart den för mig.
En anledning till att jag mörkat så hårt
Först till Linnea kunde jag berätta min livshistoria, den sanna.
Det var den största befrielsen i mitt liv. Och den läskigaste stunden i livet. Hur jag skalade bort alla lite roliga historier och plötsligt beskrev en sanning. en sanning jag själv förnekat existensens av. Jag trodde jag skulle dö. Jag hade en puls på typ 250 och bara väntade på att hon skulle slå ner mig och springa iväg i avsky. Jag dog inte. Fick inte stryk heller. Och hon är nog ganska stark så det var tur.
Jag försökte när jag träffade Rebecca, jag har alltid försökt mer eller mindre, oftast mindre, men med Rebecca var jag nära. Men jag kunde inte. Jag vågade inte. Sen visste jag inte det jag vet idag. men den kunskapen har inte förändrat det som skett tidigare.
Som att min sanning var farlig. Smittsam. Och denna skam
Skammen att jag bara har ångest, att jag analyserar allt, aldrig slutar tänka, att jag ser onda tecken, skapar symboler. Att jag påfallande ofta inte vill leva. att jag ser tillvaron som meningslös. Skammen över dom fem sex gånger jag inte kunnat somna vid dessa pigga perioder. Skammen över att vara annorlunda. Den skammen kostade något som kunde blivit riktigt riktigt bra.
Men men.
Nu finns jag. Jag vägrar att inte finnas mer. Jag ska sluta gömma mig, lite svårt efter att ha brutit ihop inför öppen ridå dessutom. Det är en fördel med Edsbyn, litenheten, oftast hatar jag den, men nu kan det ha varit det som jag behövde.
Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad folk tror, men jag ser gärna att jag får skriva hur det är. Lite sakta, lite trevande liksom.
Kommer tankar hela dagarna, ibland skriver jag ner dom. Som nu.
Denna texten tänkte jag lägga i kassavalvet. Men ja. Nu är den din.
Min resa startade där med Linnea med en cigarett och en skräck. Jag är spänd på vart den för mig.
Jag bor i Edsbyn
Hur jag än vrider och vänder på det så är detta ett oomkullrunkeligt faktum.
Jag bor i ett hus i Edsbyn
Jag bor i ett hus i Edsbyn sedan sju år.
Jag bor i Edsbyn sedan nio år
Jag gifte mig i Edsbyn och köpte ett hus i Edsbyn
Min fd fru bor i ett annat hus med en annan och ska ha ett nytt barn i Edsbyn
Jag är lika utbytbar som en selfie på altanen som blir profilbild på sociala medier i Edsbyn
Jag vaknade upp i en värld så klar och insåg att jag bor i Edsbyn
Ett förvirringens mantra.
Jag bor i Edsbyn
Det är ingen dröm.
Jag har två katter i Edsbyn.
Jag handlar min mat i Edsbyn
Jag kämpar mina strider i Edsbyn
Jag är en främling i Edsbyn
Jag lever mitt liv i Edsbyn
Jag vet inte om jag vill bo här mer.
Jag ska bo i Edsbyn
Alva bor i Edsbyn
Tacksamheten kan inte nog uttryckas
Jag bor i ett hus i Edsbyn
Jag bor i ett hus i Edsbyn sedan sju år.
Jag bor i Edsbyn sedan nio år
Jag gifte mig i Edsbyn och köpte ett hus i Edsbyn
Min fd fru bor i ett annat hus med en annan och ska ha ett nytt barn i Edsbyn
Jag är lika utbytbar som en selfie på altanen som blir profilbild på sociala medier i Edsbyn
Jag vaknade upp i en värld så klar och insåg att jag bor i Edsbyn
Ett förvirringens mantra.
Jag bor i Edsbyn
Det är ingen dröm.
Jag har två katter i Edsbyn.
Jag handlar min mat i Edsbyn
Jag kämpar mina strider i Edsbyn
Jag är en främling i Edsbyn
Jag lever mitt liv i Edsbyn
Jag vet inte om jag vill bo här mer.
Jag ska bo i Edsbyn
Alva bor i Edsbyn
Tacksamheten kan inte nog uttryckas
torsdag, maj 28, 2015
Medicin, vår nya gud
Ibland kan jag känna mig som en söt vit mus. Ständigt utsatt för försök av läkarkåren.
Det finns en enorm övertro till medicin
Hur FAN kommer man tex på att antipsykotiska droger möjligen kan hjälpa vid andra sjukdomstillstånd? Nån måste ju ha testat det på nån stackars inlåst dåre.
Nån stackars tossing kanske har fått saker som verkligen inte fungerar.
Var kommer den tanken ifrån. Att medicin är gud?
Ät det, jaha det var fel, men ät detta istället.
Jag ifrågasatte inte att jag fick qutiapin/seroquel för jag var ju skitaglad redan innan, läs en smula hypoman, och det triggade ju satan i gatan igång mig. Det var egentligen inte så bra. Samt den kraftiga höjningen av mina antidepp.
Det gick så där. Det hände lite grejer minst sagt
Nu mumsar jag litium, ska göra det om två minuter och jag äter en lugnande vid behov, en ytterst mesig lugnande som mest har psykisk effekt för det är liksom ett piller.
Det är tufft och hårt. För jag medicinerar inte bort ångesten, för jag vägrar. Hellre klar i blick och sinne. Låt det göra ont.
Jag har ätit mediciner mot ångest, mot depression, för sömn, mot mani, ja va fan har ätit mediciner mot allt.
Hur ska man kunna leva under ständigt medicinering.
Quetiapin fick jag hallisar av, tro mig det är väldigt tråkigt att höra saker. Dörrar som öppnas, någon ropar ditt namn i ett annat rum. Skitamånga har den medicinen. Funkar säkert på en del. Men nja va, hallisar och restless legs, dålig kombo.
Fördelen med att vara på sjukhus, ja det finns fördel., var för mig att få ställa in litium och plocka bort mina maxdoser av antidepp och hallismedicinen.
Det var så där kul och ta bort dom, onekligen påverkar dom kroppen.
Igen. Hur kan medicin vara gud
Medicinera bort allt är en kemisk lobotomi. Visst behövs det ibland. Men att softa omkring på stesolid inne på ett sjukhus är ju enbart dumt.
Jag utgår enbart från mig. Andras erfarenheter är deras.
Jag minns när jag slutade med alla mediciner förra gången, världen var fin, den gjorde ont, den gjorde gott. Det är lite samma här.
Fast jag är tröttare. Min kropp hatar det jag utsatt den för.
Min bror sa att jag typ inte åt när jag var i Skåne förra året. Det kan nog stämma. Nu äter jag fyra gånger om dagen, minst.
För jag har Linneas schema, detta hitlerschema som jag älskar så.
Klarade för övrigt att åka till hudik och fika med henne igår. Kände mig satans tyff
Det finns en enorm övertro till medicin
Hur FAN kommer man tex på att antipsykotiska droger möjligen kan hjälpa vid andra sjukdomstillstånd? Nån måste ju ha testat det på nån stackars inlåst dåre.
Nån stackars tossing kanske har fått saker som verkligen inte fungerar.
Var kommer den tanken ifrån. Att medicin är gud?
Ät det, jaha det var fel, men ät detta istället.
Jag ifrågasatte inte att jag fick qutiapin/seroquel för jag var ju skitaglad redan innan, läs en smula hypoman, och det triggade ju satan i gatan igång mig. Det var egentligen inte så bra. Samt den kraftiga höjningen av mina antidepp.
Det gick så där. Det hände lite grejer minst sagt
Nu mumsar jag litium, ska göra det om två minuter och jag äter en lugnande vid behov, en ytterst mesig lugnande som mest har psykisk effekt för det är liksom ett piller.
Det är tufft och hårt. För jag medicinerar inte bort ångesten, för jag vägrar. Hellre klar i blick och sinne. Låt det göra ont.
Jag har ätit mediciner mot ångest, mot depression, för sömn, mot mani, ja va fan har ätit mediciner mot allt.
Hur ska man kunna leva under ständigt medicinering.
Quetiapin fick jag hallisar av, tro mig det är väldigt tråkigt att höra saker. Dörrar som öppnas, någon ropar ditt namn i ett annat rum. Skitamånga har den medicinen. Funkar säkert på en del. Men nja va, hallisar och restless legs, dålig kombo.
Fördelen med att vara på sjukhus, ja det finns fördel., var för mig att få ställa in litium och plocka bort mina maxdoser av antidepp och hallismedicinen.
Det var så där kul och ta bort dom, onekligen påverkar dom kroppen.
Igen. Hur kan medicin vara gud
Medicinera bort allt är en kemisk lobotomi. Visst behövs det ibland. Men att softa omkring på stesolid inne på ett sjukhus är ju enbart dumt.
Jag utgår enbart från mig. Andras erfarenheter är deras.
Jag minns när jag slutade med alla mediciner förra gången, världen var fin, den gjorde ont, den gjorde gott. Det är lite samma här.
Fast jag är tröttare. Min kropp hatar det jag utsatt den för.
Min bror sa att jag typ inte åt när jag var i Skåne förra året. Det kan nog stämma. Nu äter jag fyra gånger om dagen, minst.
För jag har Linneas schema, detta hitlerschema som jag älskar så.
Klarade för övrigt att åka till hudik och fika med henne igår. Kände mig satans tyff
onsdag, maj 27, 2015
Inte enkelt
Jag tror inte nån förstår vilken skam det är att vakna upp. Hur det kändes för mig när jag sakta blev klar i skallen där på sjukhuset. Hur jag hatisk ledsen och rädd började fatta att jag var just på sjukhus. Nedgången mentalt och fysiskt. Jag var smal som en tändsticka, en sparris utan hopp. Hur det väcktes en gnista av framtidstro när jag satt där och bytte musik med Linnea. Jag bestämde mig för att lida. Men skammen. Valet att snacka loss lite piller och dra, det fanns. Jag valde annorlunda denna gången. Ingen flykt, ingen flytt.
Jag bestämde mig att möta skammen hemma i Edsbyn. För det är en skam, jag har blivit tossig. Igen
Jag kan inte med ord förklara hur det känns när jag går ut, det är därför jag gör det varje dag.
Hur det känns att veta att de flesta troligen har mer koll än jag på den sista veckan innan jag kollapsade.. Fruktansvärt
Jag ser att dom tittar, det gör dom kanske inte, men jag ser deras blickar.
Jag vägrar skämmas, men jag skäms. Svårt att förklara.
Att reda ut all skit som hänt senaste åtta månaderna, för det har jag skitit duktigt i jag har bara kört på.
Hur jag förstörde en fin relation. Allt. alla vet.
Rädslan i deras ögon. Rädda att fråga. Min uppmaning är enkel, fråga på. Jag svarar.
Därför jag skriver, en av anledningarna. Jag beskriver min värld.
Jag tycker det är bättre än att folk uppfinner sanningar.
Sanningar som är lika sanna som ett allianslöfte. Jag vet folk pratar om hur konstiga "dom där" är. Dom som inte passar in. Dom psykiskt sjuka.
Jag är precis som alla andra men jag känner kanske mer. Har svartare ångest. Starkare dödslängtan och ett enormt starkt driv i perioder.
För det mesta är jag helt vanlig. Min gad påverkar mitt liv och kommer fortsätta göra det för jag vägrar att äta medicin för det. det blir bara tokigt har jag lärt mig.
Snart snart kommer jag gå in i en svart dimma av ångest som troligen håller i sig ett tag. men det får gå det med. Bara jag pratar om det.
Nu som nyutskriven och med en nyfikenhet på vad jag är drabbad av är livet förvirring, men bra.
Jag behöver min vila, jag behöver skriva, jag behöver fundera.
Men jag är inte konstigare än nån annan.
Tänk alla som slår sina fruar. Dricker hembränt i källaren. Konsumerar hyfsat usel streamad porr.
Det gör inte jag.
Lite gammalt att lyssna på blir det med.
Jag bestämde mig att möta skammen hemma i Edsbyn. För det är en skam, jag har blivit tossig. Igen
Jag kan inte med ord förklara hur det känns när jag går ut, det är därför jag gör det varje dag.
Hur det känns att veta att de flesta troligen har mer koll än jag på den sista veckan innan jag kollapsade.. Fruktansvärt
Jag ser att dom tittar, det gör dom kanske inte, men jag ser deras blickar.
Jag vägrar skämmas, men jag skäms. Svårt att förklara.
Att reda ut all skit som hänt senaste åtta månaderna, för det har jag skitit duktigt i jag har bara kört på.
Hur jag förstörde en fin relation. Allt. alla vet.
Rädslan i deras ögon. Rädda att fråga. Min uppmaning är enkel, fråga på. Jag svarar.
Därför jag skriver, en av anledningarna. Jag beskriver min värld.
Jag tycker det är bättre än att folk uppfinner sanningar.
Sanningar som är lika sanna som ett allianslöfte. Jag vet folk pratar om hur konstiga "dom där" är. Dom som inte passar in. Dom psykiskt sjuka.
Jag är precis som alla andra men jag känner kanske mer. Har svartare ångest. Starkare dödslängtan och ett enormt starkt driv i perioder.
För det mesta är jag helt vanlig. Min gad påverkar mitt liv och kommer fortsätta göra det för jag vägrar att äta medicin för det. det blir bara tokigt har jag lärt mig.
Snart snart kommer jag gå in i en svart dimma av ångest som troligen håller i sig ett tag. men det får gå det med. Bara jag pratar om det.
Nu som nyutskriven och med en nyfikenhet på vad jag är drabbad av är livet förvirring, men bra.
Jag behöver min vila, jag behöver skriva, jag behöver fundera.
Men jag är inte konstigare än nån annan.
Tänk alla som slår sina fruar. Dricker hembränt i källaren. Konsumerar hyfsat usel streamad porr.
Det gör inte jag.
Lite gammalt att lyssna på blir det med.
tisdag, maj 26, 2015
Mina två liv
Ikväll klockan nio.
Här är ett klipp från God Kväll
Härdåra för det gick inte infoga de
När jag ser henne prata ser jag mina rörelser, jag hör mina tankar.
Det är häftigt och det är jävligt läskigt. Hon är inte som Linnea som är min tvilling, men i stort känner jag igen allt.
Känner igen det hon berättar om sin skilsmässa, hon kände ingenting, jag var bara arg. Ungefär samma.
Att inte kunna känna. För i min värld var arg normaltillstånd. Min skilsmässa triggade nog min senaste period, den var vidrig och samtidigt dog mamma. Jag var arg. Vägrade känna. För känna är farligt.
Samtidigt som man är extra känslig. Bara en blick kunde förstöra en dag. Hudlös. Så är det fortfarande, men det är nog mer rädsla än något annat.
Att vara annorlunda. Så är det ju. Känner igen hennes hopp, glädje varvat med en stark önskan att dö. Jag trodde fram tills nu att alla vill dö, att det är en del av livet. Fikon fick jag liksom. Den så kallade vanliga människan verkar se fram mot semestern och sånt, inte döden.
Det sitter alltså en präst i God Kväll och har samma känslor som jag ungefär. Skumt
Tröttheten, denna trötthet.
Det blir finemang att se ikväll. Jag är hemma när jag hör henne. Jag blir stark att hon sitter där i TV och berättar hur det är. Hur man inte kan städa, inte gå upp, inte betala räkningar. Inte öppna post. Samtidigt som jag i andra perioder kan åka land och rike runt och göra saker, mina tankar blir vapen för framgång, otroliga projekt skall genomföras. Det brukar sluta i ett jaha.
Ja skit det samma.
Titta ikväll.
Jag ska titta, det handlar om mig, fast ändå inte
Jag är ju Johannes inte en sjukdom. Inför sjukdomen är jag bara förvirrad. Verkligheten är uppenbarligen en annan än den jag levt med. Mina känslor inför det är blandade. Ibland är jag förbannad. Mest blir jag förvirrad och trött och känner att det är fusk. Då och då är det skönt att ha en förklaring, men förklaring kräver analys och det är jobbigt.
Så kan det gå
Här är ett klipp från God Kväll
Härdåra för det gick inte infoga de
När jag ser henne prata ser jag mina rörelser, jag hör mina tankar.
Det är häftigt och det är jävligt läskigt. Hon är inte som Linnea som är min tvilling, men i stort känner jag igen allt.
Känner igen det hon berättar om sin skilsmässa, hon kände ingenting, jag var bara arg. Ungefär samma.
Att inte kunna känna. För i min värld var arg normaltillstånd. Min skilsmässa triggade nog min senaste period, den var vidrig och samtidigt dog mamma. Jag var arg. Vägrade känna. För känna är farligt.
Samtidigt som man är extra känslig. Bara en blick kunde förstöra en dag. Hudlös. Så är det fortfarande, men det är nog mer rädsla än något annat.
Att vara annorlunda. Så är det ju. Känner igen hennes hopp, glädje varvat med en stark önskan att dö. Jag trodde fram tills nu att alla vill dö, att det är en del av livet. Fikon fick jag liksom. Den så kallade vanliga människan verkar se fram mot semestern och sånt, inte döden.
Det sitter alltså en präst i God Kväll och har samma känslor som jag ungefär. Skumt
Tröttheten, denna trötthet.
Det blir finemang att se ikväll. Jag är hemma när jag hör henne. Jag blir stark att hon sitter där i TV och berättar hur det är. Hur man inte kan städa, inte gå upp, inte betala räkningar. Inte öppna post. Samtidigt som jag i andra perioder kan åka land och rike runt och göra saker, mina tankar blir vapen för framgång, otroliga projekt skall genomföras. Det brukar sluta i ett jaha.
Ja skit det samma.
Titta ikväll.
Jag ska titta, det handlar om mig, fast ändå inte
Jag är ju Johannes inte en sjukdom. Inför sjukdomen är jag bara förvirrad. Verkligheten är uppenbarligen en annan än den jag levt med. Mina känslor inför det är blandade. Ibland är jag förbannad. Mest blir jag förvirrad och trött och känner att det är fusk. Då och då är det skönt att ha en förklaring, men förklaring kräver analys och det är jobbigt.
Så kan det gå
söndag, maj 24, 2015
Varför kan det inte vara lite enkelt
Min kropp är arg på mig. Det inser jag. ett år där jag snittat tre fyra timmar sömn per dygn verkar ha tagit ut sin rätt.
Jag vaknar sömnig och lever livet sömnig.
Det har sina poänger. Men jag saknar det där, ja hur ska man säga, drivet jag hade innan
Då inga hinder fanns. Allt var kaos och det sket ju jag i
Nu är allt jobbigt
Hjärnan galopperar fritt och tankarna gör mig inte piggare.
Spelar Steel Eye Span nu och ska ta en kopp te. Måste va försiktig med koffein, o ja det är örtte.
Idag ska jag göra en hamburgare, äta den med rotfrukter.
Klockan är snart nio och dagen är liksom klar.
Kan se den
Handla, bli arg för folk är i närheten
Lunch
Spela musik
Titta på nån blomma
Äta, men det ska va hipsterburgare. Rotfrukterna glaceras så klart, lagrad herrgård på köttet, måste ju leva upp till mitt rykte
Vänta till klockan åtta då jag ska äta medicin
Klockan nio kanske jag festar till det med en lergigan beroende på hur oron känns.
Sen lägger jag mig
Är det detta som är att leva ett vanligt liv så vete fan, det är ganska begränsat :)
är det så att vara fri?
Fast bra. Här i mitt hem är det bara jag, jag har skorna på inne för jag vill det och tjänar tid när jag ska ut, jag har bra musik, en fin trädgård.
Nån gång då och då känner jag mig lite nästan lycklig.
Men sen hoppar demonerna på mig och tankarna kommer.
Det havererade livet. Sveket från min fru, som jag inte klandrar, livet är som det är. Jag bor här, alla kan se hennes lycka samtidigt som dom kan frossa i min olycka. Känns så där.
Fast jag tror liksom någonstans att jag vinner. Tre dagar i rad nu har vart helt ok, jag sover, jag tänker, jag skrattar, jag lever livet passionerat de minuter jag orkar. Huset är min trygga plats, här är det jag, mina regler, mitt liv, det är fantastiskt. Trivdes inte så bra här innan. Har aldrig gjort det, nu ska jag bara bli av med dom satans fondväggarna sen är det bäst.
Minns en gammal flickvän som sa att hon inte ville ha en "vanlig" kille, men att jag var lite för ovanlig haha. Kanske är det så.
Det gör inget
Jag tycker jag är vanlig, bara alla andra som är ovanliga liksom.
Avslutar morgonens bryderier med ett mästerverk
Nu går vi ut och hatar världen
Jag vaknar sömnig och lever livet sömnig.
Det har sina poänger. Men jag saknar det där, ja hur ska man säga, drivet jag hade innan
Då inga hinder fanns. Allt var kaos och det sket ju jag i
Nu är allt jobbigt
Hjärnan galopperar fritt och tankarna gör mig inte piggare.
Spelar Steel Eye Span nu och ska ta en kopp te. Måste va försiktig med koffein, o ja det är örtte.
Idag ska jag göra en hamburgare, äta den med rotfrukter.
Klockan är snart nio och dagen är liksom klar.
Kan se den
Handla, bli arg för folk är i närheten
Lunch
Spela musik
Titta på nån blomma
Äta, men det ska va hipsterburgare. Rotfrukterna glaceras så klart, lagrad herrgård på köttet, måste ju leva upp till mitt rykte
Vänta till klockan åtta då jag ska äta medicin
Klockan nio kanske jag festar till det med en lergigan beroende på hur oron känns.
Sen lägger jag mig
Är det detta som är att leva ett vanligt liv så vete fan, det är ganska begränsat :)
är det så att vara fri?
Fast bra. Här i mitt hem är det bara jag, jag har skorna på inne för jag vill det och tjänar tid när jag ska ut, jag har bra musik, en fin trädgård.
Nån gång då och då känner jag mig lite nästan lycklig.
Men sen hoppar demonerna på mig och tankarna kommer.
Det havererade livet. Sveket från min fru, som jag inte klandrar, livet är som det är. Jag bor här, alla kan se hennes lycka samtidigt som dom kan frossa i min olycka. Känns så där.
Fast jag tror liksom någonstans att jag vinner. Tre dagar i rad nu har vart helt ok, jag sover, jag tänker, jag skrattar, jag lever livet passionerat de minuter jag orkar. Huset är min trygga plats, här är det jag, mina regler, mitt liv, det är fantastiskt. Trivdes inte så bra här innan. Har aldrig gjort det, nu ska jag bara bli av med dom satans fondväggarna sen är det bäst.
Minns en gammal flickvän som sa att hon inte ville ha en "vanlig" kille, men att jag var lite för ovanlig haha. Kanske är det så.
Det gör inget
Jag tycker jag är vanlig, bara alla andra som är ovanliga liksom.
Avslutar morgonens bryderier med ett mästerverk
Nu går vi ut och hatar världen
lördag, maj 23, 2015
Att återta musiken
Musik och poesi har alltid varit det viktigaste i mitt liv.
Musiken försvann 2008, det är sju år sen. I vårt äktenskap fanns inte tid för musik. Fanns väl inte tid för så mycket alls, men så kan det gå
I takt med uppvaknandet i Hudiksvall märkte jag plötsligt att musiken inte längre gjorde ont.
Lyssnade dygnet runt där på min balkong där jag satt och tjurade.
Upptäckte ny musik och tog tillbaka gammal.
Sen dess har jag lyssnat oavbrutet. Soft Cell. Lou Reed allt det där nya. allt jag missat.
Jag minns hur jag njöt av dylan och Cure och Cave och Neubauten och allt. Hur viktig musiken var då när jag var ung.
Nån tog musiken ifrån mig, eller mer nåt.
Just nu lyssnar jag på the Art Of Falling Apartplattan med Soft Cell. Den är briljant.
Märker att jag med musiken kan styra lite hur jag mår, det är tyfft.
Särskilt då poesin är på semester en sväng.
Idag ska jag kryssa med folk på distans, tvätta och handla. Det säger schemat.
Så då gör jag så.
Alva va äntligen här igår.
Hon har en ganska soft syn på livet. Hon undrade om det fanns kompisar på sjukhuset och om det va mjuka sängar. Jag svarade ja och sen nej.
Det va i princip allt hon ville veta.
Hon va mycket intresserad även om jag hade ett gosedjur där, det hade jag inte men berättade att vissa hade det. Stackars pappa sa hon, du kunde fått ha tigern
Musik. Minns alla konserter jag sett, alla festivaler jag vinglat runt på och ser det som något bra. Jag är lycklig jag sett Nirvana fast jag kanske inte riktigt minns så mycket.
Nu är musiken min igen. Sådeså
O likt Brandon i Beverly Hills dansar jag aldrig
Musiken försvann 2008, det är sju år sen. I vårt äktenskap fanns inte tid för musik. Fanns väl inte tid för så mycket alls, men så kan det gå
I takt med uppvaknandet i Hudiksvall märkte jag plötsligt att musiken inte längre gjorde ont.
Lyssnade dygnet runt där på min balkong där jag satt och tjurade.
Upptäckte ny musik och tog tillbaka gammal.
Sen dess har jag lyssnat oavbrutet. Soft Cell. Lou Reed allt det där nya. allt jag missat.
Jag minns hur jag njöt av dylan och Cure och Cave och Neubauten och allt. Hur viktig musiken var då när jag var ung.
Nån tog musiken ifrån mig, eller mer nåt.
Just nu lyssnar jag på the Art Of Falling Apartplattan med Soft Cell. Den är briljant.
Märker att jag med musiken kan styra lite hur jag mår, det är tyfft.
Särskilt då poesin är på semester en sväng.
Idag ska jag kryssa med folk på distans, tvätta och handla. Det säger schemat.
Så då gör jag så.
Alva va äntligen här igår.
Hon har en ganska soft syn på livet. Hon undrade om det fanns kompisar på sjukhuset och om det va mjuka sängar. Jag svarade ja och sen nej.
Det va i princip allt hon ville veta.
Hon va mycket intresserad även om jag hade ett gosedjur där, det hade jag inte men berättade att vissa hade det. Stackars pappa sa hon, du kunde fått ha tigern
Musik. Minns alla konserter jag sett, alla festivaler jag vinglat runt på och ser det som något bra. Jag är lycklig jag sett Nirvana fast jag kanske inte riktigt minns så mycket.
Nu är musiken min igen. Sådeså
O likt Brandon i Beverly Hills dansar jag aldrig
fredag, maj 22, 2015
Att inte vara ensam längre
Kurt Vonnegut skrev ju typ 932808469 romaner, en handlar om att man utrotar ensamheten genom att se till att alla får en släkting.
En rolig bok. Som alltid med Vonnegut lite fladdrig
Men jag börjar om
Jag är 44 år gammal. Jag har alltid känt mig ensam i min relation till världen.
Som att ingen förstår mig och jag förstår inte världen
En teaterscen där jag spelat vanlig
Men plötsligt kom hon, den där tvillingen jag alltid hoppats på.
Jag testade henne i början. Berättade nåt som jag klurat på eller gjort. Jag förstår, så har jag också gjort blev svaren. Jag blev nyfiken. Berättade mer, blev bekräftad, fick höra henne, kände igen mig. som ett fyrverkeri av förvirring då jag plötsligt insåg att det finns fler
För så är det, jag är en främling i denna värld, ja ja snor av ekelöf, och vet inte helt hur den fungerar. O det är ett faktum, alienation, en outsider i det här spelet som kallas livet.
Nu kan jag ventilera saker med nån som är så lik mig fast ändå inte.
Det är bra för oss, synd om världen att vi är två och har hittat varandra.
Vi kan äga jorden om vi vill tror jag. Sänka regeringen och skapa kaos i byarna. Bringa olycka i trakten. Det bara genom att finnas.
Den makten är ganska fin
Att få svar, förståelse och bekräftelse.
Ibland känns det fånigt att med stolt röst berätta jag klarat att handla på ICA, hon förstår. Där är det inte konstigt. O så satans skönt o få svaret, nej du är inget svin, det är sjukdomen som bråkar.
Leve oss. Vi ska ta över.
O ja, mkt Jonathan Johansson sista veckan. Han känns bra
När jag skriver då äger jag mitt liv
En rolig bok. Som alltid med Vonnegut lite fladdrig
Men jag börjar om
Jag är 44 år gammal. Jag har alltid känt mig ensam i min relation till världen.
Som att ingen förstår mig och jag förstår inte världen
En teaterscen där jag spelat vanlig
Men plötsligt kom hon, den där tvillingen jag alltid hoppats på.
Jag testade henne i början. Berättade nåt som jag klurat på eller gjort. Jag förstår, så har jag också gjort blev svaren. Jag blev nyfiken. Berättade mer, blev bekräftad, fick höra henne, kände igen mig. som ett fyrverkeri av förvirring då jag plötsligt insåg att det finns fler
För så är det, jag är en främling i denna värld, ja ja snor av ekelöf, och vet inte helt hur den fungerar. O det är ett faktum, alienation, en outsider i det här spelet som kallas livet.
Nu kan jag ventilera saker med nån som är så lik mig fast ändå inte.
Det är bra för oss, synd om världen att vi är två och har hittat varandra.
Vi kan äga jorden om vi vill tror jag. Sänka regeringen och skapa kaos i byarna. Bringa olycka i trakten. Det bara genom att finnas.
Den makten är ganska fin
Att få svar, förståelse och bekräftelse.
Ibland känns det fånigt att med stolt röst berätta jag klarat att handla på ICA, hon förstår. Där är det inte konstigt. O så satans skönt o få svaret, nej du är inget svin, det är sjukdomen som bråkar.
Leve oss. Vi ska ta över.
O ja, mkt Jonathan Johansson sista veckan. Han känns bra
När jag skriver då äger jag mitt liv
torsdag, maj 21, 2015
Den stora bluffen
Jag fick sjukintyget efter att ha ringt o tjurat.
Tänker lite på vad det står i det egentligen.
Bipolär typ 2
Massa annat typ bull, men det är bara att ta
Sjukvården har lite stulit mitt liv, så känns det just nu.
Inte här i edsbyn har bästa doktorn här, men sen jag fick min första semester 2002.
Jag fick fel mediciner och fel diagnos och flera år i kaos.
Jag ska bli vuxen nu liksom. Alla förväntar sig att nu så blir det bra, o det blir det, men det tar tid. Det går inte snabbt.
Litium gör inget mer än tar bort de mest extrema, lite som en rullator typ, resten av arbetet är mitt, för jag ska fan inte mumsa lamictal och sertralin och mirtazepin och quetiapin som dom försöker trycka i mig. Det funkar ju inte.
Blir bara skit.
Denna övertro till mediciner. Jag behöver bara tid. Tid och en jävla envishet. Men att jag lever är ett tecken på hur envis jag är så det ska nog bra
Jag är ständigt förvirrad. Hela skallen går på högvarv, jag vet ingenting.
Vad är på riktigt liksom
Jag har ont i själen och hjärtat. Jag skäms för saker jag gjort. Jag är ledsen. Liten. Rädd.
Samtidigt är jag stolt och tyff, jag känner mig som värsta krigaren
Men finns tiden. Dom vill jag ska flumma in på SSRI o annat, fick tom sömnisar om jag velat. Tur jag inte tog dom för sova funkar.
Men på natten kommer sorgen och ensamheten och drömmarna är monster av minnen som jag plågas med.
Det är fan inte kul. Det finns enklare sätt, men dom är inge bra.
Därför jag skriver så mycket, jag verkar kanske förvirrad o tro mig det är jag
Men mest är jag klar i skallen. Det är fantastiskt
O jag hatar livet för att jag inte fått leva så här hela tiden. Samtidigt som jag liksom ändå haft det bra
Så jävla svårt o förklara.
Och jag tänker inte frossa tacos på fredagar och ha ett sånt liv, man kan va vanlig som jag vill va.
Utan tacos. Men med mina idoler Ekelöf, Strunge och Lundberg. Jag har som mål att va en vanlig outsider? Hur man nu är det.
Jag vill fortsätta ligga i gräset och se på himlen. För så är det, in i nån fålla ska jag inte.
Jag ska ordna en lista med saker jag vill uppnå i framtiden. Lide fånigt men va fan
Det är trettio år av mitt liv. Det tar tid.
Tänker lite på vad det står i det egentligen.
Bipolär typ 2
Massa annat typ bull, men det är bara att ta
Sjukvården har lite stulit mitt liv, så känns det just nu.
Inte här i edsbyn har bästa doktorn här, men sen jag fick min första semester 2002.
Jag fick fel mediciner och fel diagnos och flera år i kaos.
Jag ska bli vuxen nu liksom. Alla förväntar sig att nu så blir det bra, o det blir det, men det tar tid. Det går inte snabbt.
Litium gör inget mer än tar bort de mest extrema, lite som en rullator typ, resten av arbetet är mitt, för jag ska fan inte mumsa lamictal och sertralin och mirtazepin och quetiapin som dom försöker trycka i mig. Det funkar ju inte.
Blir bara skit.
Denna övertro till mediciner. Jag behöver bara tid. Tid och en jävla envishet. Men att jag lever är ett tecken på hur envis jag är så det ska nog bra
Jag är ständigt förvirrad. Hela skallen går på högvarv, jag vet ingenting.
Vad är på riktigt liksom
Jag har ont i själen och hjärtat. Jag skäms för saker jag gjort. Jag är ledsen. Liten. Rädd.
Samtidigt är jag stolt och tyff, jag känner mig som värsta krigaren
Men finns tiden. Dom vill jag ska flumma in på SSRI o annat, fick tom sömnisar om jag velat. Tur jag inte tog dom för sova funkar.
Men på natten kommer sorgen och ensamheten och drömmarna är monster av minnen som jag plågas med.
Det är fan inte kul. Det finns enklare sätt, men dom är inge bra.
Därför jag skriver så mycket, jag verkar kanske förvirrad o tro mig det är jag
Men mest är jag klar i skallen. Det är fantastiskt
O jag hatar livet för att jag inte fått leva så här hela tiden. Samtidigt som jag liksom ändå haft det bra
Så jävla svårt o förklara.
Och jag tänker inte frossa tacos på fredagar och ha ett sånt liv, man kan va vanlig som jag vill va.
Utan tacos. Men med mina idoler Ekelöf, Strunge och Lundberg. Jag har som mål att va en vanlig outsider? Hur man nu är det.
Jag vill fortsätta ligga i gräset och se på himlen. För så är det, in i nån fålla ska jag inte.
Jag ska ordna en lista med saker jag vill uppnå i framtiden. Lide fånigt men va fan
Det är trettio år av mitt liv. Det tar tid.
onsdag, maj 20, 2015
Mina dagar
Känns som jag vart hemma en evighet. Så är det inte riktigt.
Hotel Hell
Den låten beskriver Hudiksvall ganska väl från Eric Burdons skiva before we were so rudely interrupted. En riktig flower powerklassiker. Pappa hade den. Nu har min bror den. Skitbra.
Alltid älskat låten men nu sitter den som en pungspark
Jag följer schemat.
Vaknar runt klockan sex, lyssnar på P4
Kaffe och cigarett (för många) mer kaffe
Frukost. Varje dag. Jag e grym ju.
Mailar Linnea lite och fnissar och planerar olika aktioner.
Läser på nätet om det jag levt med hela livet. För inte fick ja nån info på hotellet inte.
Går till erik.
Pratar blommor manligt.
Kvällarna är värst
Eller timmarna efter tre.
Då går jag mest runt i huset och lyssnar på musik. Ibland rör jag mig som Thåström.
Jag försöker. Det är nog det det är. Ett försök.
Jag trivs med att lyssna på musiken. Svårt med att följa schemat efter litium klockan 20. Då ska jag se på TV.
Blir bara förbannad för det är så mycket mög.
Men det är väl friskt?
Rastlös, vet jag inte kan stressa. Jag får inte stressa.
Jag lägger mig, jag har inte så mycket ångest, det är bra.
Jag är ledsen. Jag mår inte bra.
Men det kunde varit värre. Det kunde onekligen också varit jävligt mycket bättre.
Socionomen i mig förklarar att jag är i chock och kris och trauma. För så är det.
Ikväll ska jag prata med alva. Det har jag sett fram emot
Hotel Hell
Den låten beskriver Hudiksvall ganska väl från Eric Burdons skiva before we were so rudely interrupted. En riktig flower powerklassiker. Pappa hade den. Nu har min bror den. Skitbra.
Alltid älskat låten men nu sitter den som en pungspark
Jag följer schemat.
Vaknar runt klockan sex, lyssnar på P4
Kaffe och cigarett (för många) mer kaffe
Frukost. Varje dag. Jag e grym ju.
Mailar Linnea lite och fnissar och planerar olika aktioner.
Läser på nätet om det jag levt med hela livet. För inte fick ja nån info på hotellet inte.
Går till erik.
Pratar blommor manligt.
Kvällarna är värst
Eller timmarna efter tre.
Då går jag mest runt i huset och lyssnar på musik. Ibland rör jag mig som Thåström.
Jag försöker. Det är nog det det är. Ett försök.
Jag trivs med att lyssna på musiken. Svårt med att följa schemat efter litium klockan 20. Då ska jag se på TV.
Blir bara förbannad för det är så mycket mög.
Men det är väl friskt?
Rastlös, vet jag inte kan stressa. Jag får inte stressa.
Jag lägger mig, jag har inte så mycket ångest, det är bra.
Jag är ledsen. Jag mår inte bra.
Men det kunde varit värre. Det kunde onekligen också varit jävligt mycket bättre.
Socionomen i mig förklarar att jag är i chock och kris och trauma. För så är det.
Ikväll ska jag prata med alva. Det har jag sett fram emot
En stor kostym, en liten man
Hur kunde dom bara låta mig gå hem med diagnosen.
Sånt snurrar i denna överhettade skalle.
en total kris. 44 år gammal, får veta att jag haft det här sen tonåren.
Två askar tabletter i handen och ett Lycka till ring om det blir några biverkningar.
Jag ringde inte.
Nu är jag hemma och sitter med FK för att se om dom skickat läkarintyg dit, det har dom inte. Inte till mig heller. Jag är hyfsat osugen på att ringa Hudiksvall och tigga dessutom.
Nåväl sjukskriven till 15/7 om det nu finns nåt sjukintyg.
Denna kafkaartade parodi fortsätter och stressar.
Dom som vågar bruka fråga om det är som i Gökboet att ha semester på psyk. O ja, det är det ju.
Fast utan lobotomi, hittills.
Det är kaos, det är makt och motmakt, det är parallellprocesser det är ensamhet förnedring och litenhet.
Men det pågår ett krig, mellan patient och vårdare
Jag tjurar alltid, sitter skitarg i ett hörn och röker.
Sedan jag va på semester senast har rökrummen försvunnit, det är synd.
Rökrum och psykkorridor passar ihop
Gula väggar klantigt övermålade med vitt.
Ett svart hat mot allt.
Jag blir en granat. Bara väntar på att få skrika ut min sorg, men ingen lyssnar
mer än dom andra, dom som är lika lite värda. Dom som vet.
Allt blir hat, kommer medicinen sent är det ett bevis på att man inte är nåt värd, skulle nån vårdare våga prata med mig så blir jag arg, fast en del är bra. Då pratar jag gärna.
Men att få höra följande tolv gånger om dagen :
"Du som ändå är så ung och ser så bra ut och har så fina barn och har kommit så långt i livet du har mycket att leva för" Jo tack jag vet det, jag är en idiot som är här, tack liksom, fint att få det bekräftat.
Jag har massor att leva för, men har haft massor av spöken. Nu ska dom sakta försvinna in i en begriplighet
Sånt snurrar i denna överhettade skalle.
en total kris. 44 år gammal, får veta att jag haft det här sen tonåren.
Två askar tabletter i handen och ett Lycka till ring om det blir några biverkningar.
Jag ringde inte.
Nu är jag hemma och sitter med FK för att se om dom skickat läkarintyg dit, det har dom inte. Inte till mig heller. Jag är hyfsat osugen på att ringa Hudiksvall och tigga dessutom.
Nåväl sjukskriven till 15/7 om det nu finns nåt sjukintyg.
Denna kafkaartade parodi fortsätter och stressar.
Dom som vågar bruka fråga om det är som i Gökboet att ha semester på psyk. O ja, det är det ju.
Fast utan lobotomi, hittills.
Det är kaos, det är makt och motmakt, det är parallellprocesser det är ensamhet förnedring och litenhet.
Men det pågår ett krig, mellan patient och vårdare
Jag tjurar alltid, sitter skitarg i ett hörn och röker.
Sedan jag va på semester senast har rökrummen försvunnit, det är synd.
Rökrum och psykkorridor passar ihop
Gula väggar klantigt övermålade med vitt.
Ett svart hat mot allt.
Jag blir en granat. Bara väntar på att få skrika ut min sorg, men ingen lyssnar
mer än dom andra, dom som är lika lite värda. Dom som vet.
Allt blir hat, kommer medicinen sent är det ett bevis på att man inte är nåt värd, skulle nån vårdare våga prata med mig så blir jag arg, fast en del är bra. Då pratar jag gärna.
Men att få höra följande tolv gånger om dagen :
"Du som ändå är så ung och ser så bra ut och har så fina barn och har kommit så långt i livet du har mycket att leva för" Jo tack jag vet det, jag är en idiot som är här, tack liksom, fint att få det bekräftat.
Jag har massor att leva för, men har haft massor av spöken. Nu ska dom sakta försvinna in i en begriplighet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
