Sjukt sällan jag lyssnar på The Doors, nu gör jag det o det är väl ok, inte mer.
Ett av mina favoritband när jag var 16 bast
Det ödesmättade var så fint då.
Jag tror att ALLA människor har ett emo i sig, det måste levas ut.
att vilja vara utanför, en asocial sabotör helt enkelt som ståålfåågel sjöng är ju egentligen norm för vad en människa vill.
Inte vill man jobba och så, man vill ju spela synth och ha färgat hår.
If the kids are united liksom.
Det är tisdag, det var mörkt innan jag lämnade mitt arbete
Nog vill jag ha en rock på mig och en Imperietplatta i en kasse, men det har jag inte.
Livet blev ju ganska fint ändå. Men den arge gossen kan jag sakna, fast jag tror bara det är jag som saknar honom, vissa skulle nog till o med hävda att jag är rätt arg fortfarande, men jag vet inte
Tiden går, snart är jag 40, då blir det kalas, kanske en buffé, eller en kanape, ja va fan, det är ok
Kao bang liksom, Indochines platta Le Peril Jeune minns jag, då gick jag i sjuan, det måste varit 1984, 26 år sen.
Känns som igår, doften av grispink när man cyklade till skolan.
Imorgon blir det en blogg som kanske har lite mening, jag vet inte, kanske.
hej då för ida